Här två historier från förra veckan. Hm..? Eller var det förrförra..? Tidpunkten har egentligen ingen som helst betydelse, faktiskt.
Jag och hundarna har precis kommit hem från jobbet. Ytterdörren står öppen på vid gavel medan jag ger hundarna sin middag. Jag bär min "take-away"-middag in i vardagsrummet för att käka i lugn och ro framför TV:n - som vanligt.
Plötsligt så rusar alla tre jyckarna - VRÅLSKÄLLANDE - ut genom den vidöppna ytterdörren. Samtidigt som jag vänder mig om, så undrar jag: "Vad i all världen...?!!!!" Jag kikar ut genom dörren....
.... och där utanför står en stackars, liten, cirka 12-årig tjej med cykelhjälm på huvudet samt jultidningsfoldrar i famnen och balanserar på trappsteget. Hon rör sig inte ur fläcken - och hela hon skakar av skräck. De tre byrackarna skäller "välkomnande" runt henne.
Den första vaktstyrkan på plats!
Samtidigt som jag ber hundra gånger om ursäkt, så tystar jag ned monstren. Jag har faktiskt aldrig tidigare sett någon skälva så där som ungstackarns gjorde. Hela hon darrade, från fingertopparna till knän, stackarn.
Jag ber sedan 20 000 gånger om ursäkt att jag inte heller vill köpa jultidningar, förklarar att jag har "kontakter" på jobbet (vilket i och för sig inte är någon som helst tröst för henne).
När jag ser att hon tvekar lite att gå härifrån, så frågar jag om hon vill ha eskort ut till grinden. Hon svarar tacksamt ja.
På väg ned mot gårdsplanen så ser jag i ögonvrån att hon är nästan på väg att trampa i en kvarglömd hundskit. "Akta!", utbrister jag och pekar - och skäms över att jag har missat plocka upp. "Vad ska ungtjejen tro om mig och mina hundar?", tänker jag.
Nu berättar hon att hon har viss hundvana, och jag frågar lite. Hon svarar att hon själv har en.... bichon havanais. (En viss storleksskillnad mot springer spaniel mot havanaisen.) Då kommer jag på att denna lilla söta havanais har ju gått valpkurs för mig för några år sedan... Hm? Och skäms ännu mer över det hela. "Instruktörns hundar är de minst väluppfostrade" är tydligen mitt motto (jämför "Skomakarns barn har de sämsta skorna"). *harkl*
På min långa uppfart så passar - självklart - Pingu och Spirou på att vilt lekbrottas med grymma och högljudda lekmorr, vilket de annars aldrig brukar göra. Jag tror det var den fjärde gången hittills. Lill-tjejen ser sig ängsligt om. Jag förklarar att de bara leker, men lite högljutt, kanske. Vet inte om tjejen verkligen litade på mig.
"Hoppas du inte fått några bestående men av det här?!", frågar jag när tjejen är utanför min exklusiva grind (ett gäng kompostgaller på högkant) och sätter sig på sin cykel för att fara iväg. Först förstod hon inte vad jag menade, men sen sa hon - med bestämdhet - att allt var helt okej. Hm..? Undrar jag vad hon berättade sedan till sina föräldrar (som gick valpkursen)? *harkl*
Vid grindhålet.
Hundarna och jag är efter jobbet på väg mot bilen som står borta vid Fregatten/Greyhoundbaneparkeringen. När vi går utmed kanalen så hör jag hundskall. Först så trodde jag att det var från nån av bilarna som väntade vid järnvägsbommarna, men hörde sedan att de vilda skallen kommer nånstans bortifrån, kanske bakom "båtbutikens" ägor.
Vi svänger upp mot parkeringen, och då ser jag några större hundar långt bort på den lilla återvändsvägen. Jag bryr mig inte alls om dom, så jag upptäcker inte då att de är "ägarlösa", vilket jag strax upptäcker när de kommer springande mot mig och mina hundar som nu har kommit fram till vår bil.
Tre (väl?) gigantiska greyhounds typ omringar oss. "Åh, vilka fina hundar!!!", utbrister jag glatt i hopp om att Spirou och Pingu ska tycka detsamma. Spirou voffar mot den ena som nu har kommit alldeles nära.
En husse med ytterligare ett knippe greyhounds dyker upp från andra hållet. Han ropar och lockar. En av de tre rymmarjyckarna kommer till honom - men inte de andra två, som istället flyger (ja, greyhounds springer inte - de flyyyyyger) bortåt, bort mot vägen och den ganska livliga eftermiddagstrafiken.
Hussen med greyhoundsknippen svär till, sedan vänder han kvickt och får med sig sin hundknippe för att först "bli av" med dom innan han tar sig an de två rymmarna.
Nu väljer jag att inte sätta in mina hundar i bilen, utan att raskt istället gå bort mot vägskälet för att se vart de två rymmarna tog vägen, och för att sen kunna visa hussen riktningen.
Jag skymtar de två vinthundarna flyyyga glatt omkring borta på en avtagsväg vid T-korsningen. En bil stannar till vid mig, och frågar (ja, inte bilen, utan föraren, dumskalle ;)) om de två som springer omkring mitt i trafiken. Jag förklarar att hussen är på väg.
Plötsligt - från typ ingenstans - så kommer en utav rymmarjyckarna travande, lite lätt skärrad. Jag lockar och pockar och drar honom med mig bort ifrån vägen.
Samtidigt som det kommer ytterligare en bil med undrande förare, så dyker - äntligen - hussen upp i sin bil som är full med hundar. Han går raskt ur bilen, och jag ser att han nu har ett blödande, ganska stort, rivsår på kinden. Det gick nog lite hastigt till när han fort skulle få in sin hundknippe i bilen.
Hussen går med bestämda steg, men ändå lyhört lockande för att hämta den lite skärrade hunden. Han tar den varsamt, men ändå bestämt i det breda halsbandet, och sätter in den i den redan hundfulla lilla bilen. Hela mannen riktigt lyser av adrenalin, stress, chock och handlingskraftig beslutsamhet.
Senare kunde jag läsa på Facebook (den snabbaste nyhetsspridaren) att det hela slutade lyckligt.
En liten Pingu-valp på Fregattenparkeringen vid Greyhoundbanan.
Jo, jag tycker att det är lite komiskt med hur den mänskliga stressen får folk att uttrycka sig lite märkligt.
Strax efter att jag stod där på parkeringen med mina två kopplade jyckar och försökte undvika värsta hundslagsmålet, samtidigt som jag ser och hör hussen försöka - förgäves - kalla in sina hundar, så frågar hussen mig om jag sett två greyhounds. Eh..? Hur skulle jag kunna undgå att se dom när man blev typ omringad av dom, och i en därtill ganska tillspetsad situation? Jag förstår dock att han menade nog: "Såg du vart de sprang?" inte "Har du sett två greyhounds?". :)
Killen i den första bilen som stannade till vid vägskälet sa: "Det springer två hundar omkring längst bort på Sågvägen, mitt i trafiken! De kan ju bli påkörda!" i en liten menande ton. Eh..? Ja, risken att bli påkörd om man rusar runt mitt i eftermiddags-trafikrusningen är inte bara ganska, utan mycket stor. Man skulle kunna säga att den är både självklar och uppenbar!
Sedan så vet jag inte varför just jag blev nästan beordrad att göra nåt åt saken. Jag råkade ju bara stå där, flera kvarter ifrån - med två hundar i koppel.
Ja, ja... jag veeet! Är man under stress, så säger man konstiga saker. Men lite komiskt är det. Hehe!
Sedan vill jag bara tillägga att jag blev mäkta imponerad av greyhoundarnas steglängd när de flöööööög, virvlande och glada bort i horisonten. Vilken känsla! Vilken styrka! Wow, liksom! *imponerad*
Eftersom jag nu inte har nån bild på en smidig, snabb, muskulös och gigantisk greyhound så blir det istället en bild på dess raka motsats - en liten padda. :)