Lördag, solsken, ledig, vinter, isande kallt - både inne och ute, fast mest ute. Det är liksom lika bra att gå ut.
Wilbur hittade ett litet halmstrå (!) som viskar att det finns en vår, djupt, djupt under all snö. Men den ska fram. Vänta bara!
Fast just nu så frodas inte den färgsprakande blomsterprakten precis. Som synes.
"Matte, hitt´ på nåt. Nåt kul och fartigt!", vädjar Wilbur huttrande nere på gårdsplanen.
Till och med bilen känner sig lite frusen, så han får ha sitt "vintertäcke" på sig. Gromit inspekterar att alla sladdarna är intakta.
Stopp vänta! Sätt nu igång videon, så får du även lite musikunderhållning.
Wilbur visar vägen in till den del av vår tomt som vi inte så ofta brukar inspektera. Observera Wilburs alldeles insnöade stuss.
Vad är detta? A stairway to heaven, eller?
Nja.. inte går den ända upp. Som ni ser så går den inte ner heller - trädet vilar stadigt i klykan.
Nere på "nästan-rotvältan" så skuttar två hundar kvickt upp. Det kan ju vankas "godissten-godis" - fast de inte balanserar på nån sten. Den tredje jycken är upptagen med annat. Finjustering av pudeltassar.
Jag skulle förstås också ha tagit en bild innan jag sågade itu detta nedfallna träd - som har bucklat till mitt fina staket. Dumma träd!
Här är den andra delen som ligger inne på grannens tomt.
Gromit hjälper villigt till med trädavverkningen.
Nämen titta här! Ett till träd som har bucklat till mitt fina staket!!
Såga, såga.
Observera två saker:
1. Jag har sedan tidigare lärt mig lite "lumberjack-teknik" för att lättare kunna såga itu trädet. Jag är något stolt över att jag själv kom på det. Alltså varför det blir så himla trögt att såga när man kommer ned en bit i stammen (den trycks liksom ihop med hjälp av den ibland dumma tyngdlagen). När man sågar/"kilar" bort en bit så där, så blir det liksom fritt spelrum får sågmackapären. När jag senare råkade se på TV att riktiga skogsarbetare gjorde typ likadant, så nickade jag instämmande. :)
2. En nyfiken Gromitnos (eller så är han en tvättäkta linslus) i nedre högra hörnet.
Jo, varje gång innan jag precis hade sågat itu en trädstam, så ropade jag förstås varnande "Tiiiimberrr!" innan det föll ned till marken - en halv meter ned. ;)
Alla hundarna försatte sig då genast i säkerhet på behörigt avstånd.
Wilbur hjälper till att knuffa bort trädstammen. Eller så stretchar han, eller så kör han lite armhävningar?
Gromit hjälper till. Eller så är han ständigt i vägen, kanske?
Och vissa andra gör likaså. Men söta är dom i alla fall.
Wilbur inspekterar.
Spirou avverkar egna trän, fast modell lite mindre.
Undrar om jag själv hade lika fåniga miner för mig när jag sågade och avverkade mina träd?
Här jobbar Gromit flitigt.
Titta här! En provisorisk (= permanent, tydligen) lagning från förr (nåt år sen) vid förra gången ett träd hade blåst ned och förstört mitt fina staket (= före detta fina staket).
Märke: Eukanuba. Färg: blå, det går absolut lika bra med vilken färg som helst. Det är bara att testa sig fram. Kan även skarvas ihop med andra fabrikat.
När allt är nedsågat och klart, så är det dags för bortforsling av trädstammarna. Här ser man spåren från bortsläpningen. Gissa vem som fick leka häst?
Ja, inte var det Spirou i alla fall. Han bara går efter och kollar att matte, arbetshästen, har gjort rätt.
Alla tre hjälper till med trädavverkningen.
Okej, jag kunde inte bestämma mig vilken av alla Lumberjack-videosarna som finns jag skulle ta, så här kommer nästa version. ".. I cut down trees, I eat my lunch, I go to the lavatory..."
Gromit tar en kisspaus.
Wilbur står på tur. Han muttrar lite menande: "Sitt i ro, men ej för länge. Nån annan kan till platsen tränge".
Observera sågen. Det var väldans behändigt med alla dessa "såg-upphängningskrokar" som tydligen finns överallt i skogen (har aldrig reflekterat över detta tidigare). Man behövde bara vända sig om - så finns en behändig krok där - precis när man behöver den!
Krokarna funkar även att hänga upp kameran på.
Här visar vi upp en sten som inte får användas som godissten. Det är för att om man står uppe på stenen, så är det bara att ta ett lätt litet kliv - så är man utanför, på ej behörigt område (alltså hos grannen).
Ja, vad gör de? Poserar inför kameran. Men vad gör Spirou? Leker titt-ut, eller? Fast han kanske försöker sig på lite mer avancerade kameraposer?
Gromit och Wilbur.
Nu är trädavverkningen klar. Wilbur rusar glatt iväg. Han hade nämligen sååå tröttnat på att titta på medan matte leker egna dumma lekar. "Såga träd! Hur kul e det på en skala?!", muttrade han (eller så huttrade han och skakade tänder).
"Stairway to heaven"-trädet fick dock fortfarande stå kvar. Nja, det "halvstår" kvar.
Här visar Gromit upp den nyskottade gårdplanen och uppfarten. Det tog cirka en timme igår kväll. Ja, vad ska man roa sig med en fredagskväll om inte snöskottning?
När jag var klar med gårdplanen, så fortsatte jag av bara farten och en liten gång blev skottad upp till den gamla boden. "Ja.. ", tänkte jag, "... man vet aldrig om man kanske behöver hämta nåt därifrån!". Måste väl säga att jag hade rätt, eftersom jag behövde ju sågen till dagens trädavverkning.
Observera att jag skottade inte många fler millimetrar längre än som behövdes för att få snöfritt tillträde till boddörren och trappan.
Wilbur utanför boddörren. Men vad finns egentligen där innanför?
Jo, bland annat denna, Keatons gamla bollhav. Jag har inte hjärta att slänga det. Och varför skulle jag göra det (slänga den, alltså)?!
Varje gång man är där inne i boden, så går hundarna alltid in i bollhavet för att kolla läget, och kanske hitta nån boll eller två.
En Gromitnos kikar ut. Han hade visst gått in i bollhavet igen.
"Finns det nåt kul där inne?!", undrar Spirou.
Spirou kikar nöjt ut från hans morbror Keatons gamla bollhav.
"Nä, nu är det väl dags att gå härifrån!", tycker Wilbur. Men en dum Gromit står i vägen. Vilka menande blickar från de bägge.
Grompan och Spirou.
Wilbur vill in!!!
Ja, jag förstår det! Med dom där isiga tassarna.
Haha! Här kommer den sista versionen (av massor). Det stör mig dock att ljudet är osynkroniserat. Jag hittade i och för sig även en annan av samma inspelning, men där var det istället urusel bildkvalitét. *suck*
När jag kollade in denna version, så var jag först lite imponerad över att nåt så enkelt kan bli så roligt. Jag hade nu alltså hört samma låt typ 3-4 gånger på raken, men jag skrattade fortfarande glatt åt dom.
Denna version är från Royal Albert Hall och tribute-föreställningen för George Harrison, vilket jag inte noterade innan jag satte igång videon. När de efter numret vänder sig om och hedrar vördsamt Georges porträtt så byts mina glada skratt istället till bister sorg och vemod. Jag brister plötsligt ut i gråt. Det är lite facinerande hur känslor kan ändras så där på sekunden, och det är också lite märkligt att man kan känna denna sorg för någon man aldrig har mött. Jag kommer nog aldrig att sluta sakna både George Harrison och John Lennon.
För den som inte vet så hade George Harrison och Monty Python liksom ihop det. Oviktigt vetande: Tom Hanks syns intill Eric Idle, längs ut till höger, nedre raden i kören.