.... tänkte jag sent igår kväll. Men jag kunde inte komma på nåt - så jag stängde av hemsidans redigeringsläge, och började städa istället. Ja, inte städa städa - i huset, alltså - utan i datorn. Slängde gamla såna där provisoriska dokument. Jag brukar ha som vana (vana och vana? Kan diskuteras. Jag gör det inte nu, vilket "avslöjas" av den kursiva texten längs ned som upplyser om att jag inte är klar än (nu borttagen eftersom jag nu är klar). Vis av erfarenhet back-upar jag lite då och då, plus att ibland börjar jag mitt i alltihopa göra nåt annat. Detta sistnämnda lite förvirrade fenomen speglas även i alla dessa paranteser - modell lååånga - som besudlar texten. Det kan inte vara sååå himla lätt att hänga med i det jag försöker förmedla) att ofta - speciellt om det är nåt som kan uppfattas som stötande (på nåt vis) att först skriva av mig i ett vanligt dokument, för att sedan nåt dygn senare - om jag fortfarande gillar det och det går igenom undertecknads hårda censur - eventuellt publicera det. Jag har som regel att aldrig skriva nåt - live - om jag är till exempel i affekt. Eftersom jag nu uppenbarligen skriver detta "live", så anar ni mitt sinnestillstånd. Jag är nog mer nyvaken och trött än uppriven eller förgrymmad.
Eh...? Varför började jag skriva för egentligen? Varför fick jag nu "mitt i natten" (kl. 07.45, typ) lust att plita ned mina tankar? Vad är det som har hänt? Haha! Ja, det måste "verkligen" vara en extraordinär händelse - när jag själv nu några minuter senare inte minns det. *funderar ett slag*
Jo!!! När jag nyss var på toa, och satt där halvsovande, så upptäckte mina nyvakna och morgongrusiga ögon en fästing komma krypande. Ja, inte på mig - utan på badrumsväggen! Jag satt där en stund och iakttog denna lite förvirrade krabat. Det var en svart en (hane), som hade kommit lite vilse. Han satt still en liten stund, gick sedan med bestämda steg några centimeter åt ena hållet, för att sedan stanna upp, känna runt lite med sitt vänstra framben, för att sedan kavat bestämma sig för att helt plötsligt gå åt ett annat håll. Men sen... stannade han igen, såg sig lite om.... Och sedan snurrade han runt sig själv... för att strax - i full fart - gå åt ett tredje håll. Något förvirrat, med andra ord. Men sedan traskade han vidare - ganska rakt (nja) nedåt mot golvet. Strax hade han försvunnit i fjärran...
Jag tyckte faktiskt lite synd om honom. Det kan inte vara lätt att vara en sådan liten en - helt ensam - i den stora vida världen.
Hade ingen bild på en liten söt, förvirrad fästing, så detta fick duga.