"Vadå?" Jo, direkt efter jobbet så åkte jag förbi brukshundklubben och tränade - alla tre jyckarna! Egentligen så åkte jag dit framför allt för att jag ville testa en ny övning som jag eventuellt ville ha med på agilitykursen som är på onsdagskvällar (idag, alltså). Det är ju bra att man själv har provat innan man försöker lära ut till andra, eller hur? Wilbur fick ställa upp som "försökskanin" eller "försökspudel", kanske? Och när jag ändå var där så fick han, gamla pensionären, köra några superlåga hinder och lite tunnlar och ett å annat slalom. Han blev överlycklig! "Superkul!!!", bjäbbade han. Och otroligt nog så tog han de hinder jag bad honom - i min ordning!
Just det ! Gissa vem som körde in på parkeringen precis före mig? Jo, Tomas med Lakritz o Dimma. De är visst alltid där - oavsett tid på dygnet! Ja, Tomas nämnde lite i förbifarten att de även hade varit där tidigare på dagen - vid lunchtid för ett litet träningspass. Nu var klockan typ halv-fem eller nåt. Ja, vissa tränar flera gånger om dagen. Andra - i bästa fall - var tredje vecka! ;)
Efter Wilburs pensionärslekagility så var det Gromits tur. Det blev slalomträning; olika ingångar samt att jag försöker speeda upp honom i slalomet. Gromit var jätteduktig - över förväntan! Vi tränade även släpp (hindersug) och stakethinderkombination (typ samma som på Vallentuna-tävlingen i söndags). Att jag ska ha så förbaskat svårt för dessa staket. Jag både visar och kommer fel med fötterna hela tiden. Stackars jycke! Nja, så himla synd var det inte om honom. Han fick sin belöning fast det blev fel - han gjorde ju faktiskt exakt det jag visade (som visserligen inte vad det jag hade tänkt).
Nån gång ska man väl få till det även på första försöket. Jag vet inte riktigt vad som har hänt, för förr i tiden hade jag aldrig några större problem med staketkombinationer. Ja, ja...
Till Gromits stora besvikelse så fick han sitta på avbytarbänken (i bilen, alltså) medan matte tränade Spirou. "Vilken orättvisa!! Jag får aaaldrig träna!", protesterade Grompan högljutt ut sin besvikelse i bilen. Wilbur höll för ovanlighetens skull definitivt med Gromit. Spirou var däremot desto lyckligare.
Först tränade vi lite lydnad. Haha! Spirre går inte fot - han skuttar fot!! Själv tycker jag han är så söt, men jag antar att jyckarna inte ska skutta utan gå i tråkigt trav intill ens sida. Eftersom Spirou har benägenheten att lätt bli låg och tappa lusten, så lät jag honom skutta, men han fick ingen belöning förrän han visade antydan till att gå fot. Efter vi hade gått igenom alla momenten i lydnadsklass 1 (utom hopp och apportering. Jag var för lat för att fixa), så blev det freestyle istället. Spirre är faktiskt ganska duktig, men han bör lära sig lite fler konster.
Ja, helt oväntat och otroligt så har man tränat - fast det blåste halv kuling och småduggade lite. Efter det korta men effektiva träningspasset åkte vi till skogen. Jag blev glad att det inte stod någon bil vid "parkeringen". "Ahhh! Skogen helt för mig själv!", tänkte jag lättad.
När vi hade gått en liten stund, så kommer en "mountingbikeare" i full fart på stigen. Men jag hinner lätt få in mina tre hundar utan att någon blir påkörd - vare sig jag, jyckarna eller cyklisten.
Efter ytterligare en liten stund ser jag längre fram på stigen en människa med jyckar skymta fram mellan träden. Jag ropar på mina hundar, och viker av bort från stigen ut i "bushen". Det är ju enklast och smidigast att bara "glida" därifrån istället för att kalla in, stanna till, koppla upp och därmed kanske öka spänningen på hundarna. Jyckarna kommer glatt med mig. När jag vänder mig om för att försäkra mig om att alla tre verkligen hakar på, så upptäcker jag att jag inte alls har tre hundar med mig - utan fyra.. nej! FEM hundar med mig!! Två svarta labradorer har kvickt sprungit ifatt oss. "Aj, då!", tänker jag. Stora svarta hundar är inte mina jyckars favvo-hundar. Gromit gruffar lätt till mot en av labradorerna - instinktvis ryter jag kort till, men ser att när den okända hunden lägger sig ned, så lugnar Gromit ner sig helt. Som en normal hund ju ska göra. Min hund kan hundspråk!!! ;)
Abbe får här representera snabb svart labrador.
Medan jag talar glatt med alla hundarna, så vänder jag nu tillbaka till stigen igen, och går och möter rymmarhundarnas matte. Hon hade förresten ytterligare en till svart labrador. Det visar sig att hennes hundar (två unghundar) inte alls hade "rymt" från henne, utan hon trodde att mina hundar var några andra springer spaniels som hon hade mött tidigare, och därför låtit dom rusa iväg. Hon ber inte om ursäkt, utan säger: "Mina är sååå snälla!". "Mina kan dock vara lite skarpa!", svarar jag menande. Men hon ger absolut ingen notis om det (!). Hundarna leker glatt. Wilbur tycker dock att de två unghundarna är lite väl burdusa. Han får också några ordentliga tacklingar (även jag). Han går ändå fram till gammelhunden och försöker flörta lite. Nja... beror hur man definierar ordet flörta. Att närgånget lukta i rumpan är nog en mer sann beskrivning av Wilburs uppvaktning.
Hur som helst blev jag glad över att mina hundar uppförde sig. Jag har ju en benägenhet att tro att de är totalt knäppa, men de kan faktiskt kommunicera med andra som helt vanliga jyckar. Det är väl det att man verkligen vet hur illa det faktiskt kan gå. Ja, det hade ju varit värre om "rymmarjyckarna" var lika stöddiga som mina - då hade det kanske blivit "problem".
Labrador-matten och jag går åt varsitt håll. Tro ni inte att jag möter tre människor till på stigen! Jag ropar in Grompan som har sprungit lite i förväg - han lyder inte! "Ånej!", tänker jag, och blåser i visselpipan istället. Gromit gör typ "lappkast" i luften och kommer rusande tillbaka. Min hund - lydig!!! (Varför kunde han inte visa upp dessa färdigheter på Springer Östra Cupen???) *suck*
Vi viker åter igen av från stigen och går ut i terrängen. Jag tror att jag såg minst tio stycken människor promenerande på stigen, uppdelade i typ små klungor, medan vi zickzackar över stock och sten mellan träden. Folket på stigen såg inte ut som svampplockare, inte heller som joggare och de hade inte med sig några hundar. Va´ sjutton gjorde de i skogen så där iklädda kappor/rockar och en och annan väska (tror jag)? Jag menar, det var ju inte världens vackraste väder precis; blåst och lite småduggregn.
De mystiska folket verkade inte vara bärplockare heller. Hm...?
Lite senare när vi hade vågat oss ut på stigen igen, blir vi omsprungna av två joggare. Även denna gång hade jag inga problem att få in alla tre jyckarna till mig. De var lydiga - igen!!! Vad har hänt med dom?? Har en alien tagit över deras matte-upproriska kroppar?
Ja, frågorna hopar sig. Fast den största frågan är: Var sjutton kom allt folk ifrån? Man brukar ju inte möta sååå många. Absolut inte en vanlig tisdag med halvdåligt väder. Och det stod ju inte en bil vid vägen! Hur kom dom dit? Vilka var dom? Var det verkligen riktigt folk? Var det spöken, eller nåt? Vandrande på de ensliga stigarna... *gulp*