Härom dagen så roade jag mig med att fylla i min nyinköpta 2012-års fickalmanacka med nästa års agilitytävlingar. Glad i hågen noterade jag den ena klass 1-tävlingen efter den andra, och jag tyckte det var roligt att det ändå är så pass många tävlingar inom min två-timmars-resväg-gräns. När jag i alla fall höll på, så plitade jag även ned klass 2- och lagtävlingar med. Bara ifall att, det skulle hända att Gromit blir uppflyttad eller komma med i nåt lag.
När jag hade hunnit till juli nånting, dök plötsligt denna tanke upp i mitt huvud: "Tänk om han (Gromit, alltså) inte finns nästa år! Hur kul är det då att jag har fyllt i alla dessa tävlingsdatum!".
Ungefär 5-10 minuter senare får Gromit EP-anfall som pricken över i:et, typ.
För en liten stund sen var jag på väg att svara på ett mail om att Gromit och jag vill vara med på en kurs för Stina Mattson senare i vår. (Sen blev jag avbruten med annat, så jag har inte tryckt på "skicka" än.) Hur som helst så dök denna tanke upp: "Men... om han inte lever då (vi talar om april/maj nästa år) får man ångra sig då? Får man tillbaka kursavgiften? Är dödsfall giltigt förfall, tro?". Sen skrattade jag lite rått åt mig själv och min morbida humor, samtidigt som jag smekte Gromit ömt över hans lena, vackra huvud.
Saken är nämligen detta, att min dum-Grompa inte riktigt svarar på EP-medicinerna som man hoppas att han skulle göra. Hans senaste tre anfall har bara haft 10-13 dagars intervall. Hans veterinär vill att det ska vara minst en månad mellan anfallen. Ju fler anfall desto större är risken att "anfallströskeln" sjunker - och det är inte bra. Dum-Grompa! På tisdag ska vi träffas - Gromit, veterinären och jag - och tala förstånd med Gromit om det här. Nä, nu får han skärpa till sig, tycker jag!
Jag nämnde på Fb om att Gromit fick anfall medan jag noterade alla nästa års tävlingar i min nyinköpta almanacka, och det var flera som tyckte att jag gjorde helt rätt med att fortsätta att fylla i kalendern, för då blir ju han så illa tvungen att finnas till då, för jag kan ju "för sjutton inte springa själv på banan, Det skulle se märkligt ut (som en banvandring ungefär..)". En annan instämde, samt var tveksam om jag ens får starta - utan hund! "Så anmäl, så måste Grompan ju hänga med!" ;) Jag gillar deras inställning till detta!
Det är som det är. Det är bara att gilla läget, och försöka göra det bästa av det. Ärligt talat så finns det redan nu lite vaga fantasier om nästa jycke. Han kommer när han kommer, Grompans arvtagare - nästa år, eller om två år eller om tio långa år. Jag vet (nästan) precis hur han ser ut, och vad han heter. Sen får vi se om det verkligen blir så. Men man kan ju få fantisera lite.
Det är inte precis första gången jag vet vad valpen ska heta många år innan den kommer. Till exempel så hade jag Spirou-namnet redan "igång" när Buster, min andra hund, kom hem till mig. Anledningen att det istället blev Buster, var för jag tyckte att Spirou lät alldeles för likt Baloo, som min första jycke hette. Men när det var dags för en till hund 2002, när Baloo var 12 år och mer eller mindre helt döv, så kunde Spirou få heta Spirou. Och tur var väl det. Tänk om Buster skulle ha hetat Spirou! Vad skulle då Spirou ha hetat?
Buster som en liten söt valp...
Spirou som söt liten valp med sin vackra morbror Keaton.
Som det känns nu så blir det en ESS till. En svart & vit, som kommer lystra kvickt och lyhört till namnet Pingu.
Jag tycker så hemskt mycket om pudel, men pälsen... Visst man kan raka pälsen, men... det är ett jobb även det. Speciellt när jag envist vill ha snyggt klippta jyckar, som har lite frisyr-stuk. Gillar inte bara praktiskt och hastigt nedrakade hundar. När det gäller mina egna hundar är jag (tydligen) fåfäng. Det ska vara lite klass och stil på "förpackningen". Det räcker inte för mig med att pudeln är en trevlig, glad och pudelfnattig hund inuti.
För tillfället är jag väldigt less på pudelpälsvård. Wilbur borde ha badats, fönats och finklippts för läääänge sedan, men jag har bara skjutit upp det nu - läääänge. Jag har till och med grovklippt honom - två gånger - för att jag skulle bada etc, men.... sen tog det liksom slut. Så några veckor senare blev det dags för en andra (!) grovklippning (inför bad etc), och på den vägen är det.
Håller man på så här som jag gör, så ska jag egentligen inte ha pudel. Hur gärna jag än vill - när de är nybadade, fräscha, väldoftande, oemotståndligt gos och smekvänliga underbara hundar.
Wilbur nedrakad - och friserad...
Wilbur med lite mer päls.
Hm..? Det är kanske bäst att förtydliga här! Jag, envisa Kärran, ger aldrig upp min bästaste Grompa! I alla fall inte i första taget (men ärligt talat så känns det lite tröstlöst ibland). Men man är ju - tyvärr - inte ensam om att ha hundar som inte är friska när de borde vara det, dum-jyckar!
Eh...? Hur kom jag in på det här? Det var inte alls vad jag hade tänkt skriva om. Så typiskt mig!
Jo, på sistone har jag fått för mig att ibland gå lördagsmorgon-promenaden i Hackstaspåret. Den första gången var i våras/somras nångång. Då var det en herrans många år sedan sist. Jag ville gå den kortare spårsträckan, men visste inte först vilken markering jag skulle följa; den gula eller den röda? Jag och hundarna letade länge på anslagstavlan intill parkeringen vilken färg som var den korta sträckan, men där stod det ingenting. "Hm..? Röd eller gul?", funderade jag. "Det borde vara gul", resonerade jag, "Gul är ju en rätt så vek och mesig färg. Precis som en kort joggingsträcka! Röd är aggressivt och coolt - som en lååång och ansträngande dito!" Som tur var så upptäckte jag strax - på en stolpe - vilken färg som var vad. Det var alltså precis tvärtom: Röd = 2,5 km. Gul = 5 km. Totalt ologiskt!
Strax blev jag varse nästa typ ologiska grej: Bristen på soptunnor. Längs joggingspåret finns det både "sitta-och-fika-och-grilla"-rastplatser och "jag-tyar-inte-ett-steg-till"-viloplatser i form av enkla träbänkar. Dessa sistnämnda är väl uttänkt placerade efter långa uppförsbackar. Men! Några enkla kärl att slänga medhavd fika/grill-rester finns icke! Jo, en papperskorg precis vid spårets början vid parkeringen, och en till vid Hackstabacken, som man då genar till från spåret.
Nu är jag ju medveten om denna brist på avskrädeskärl, så jag försöker få till att slänga fyllda bajspåsar i den första papperskorgen som är placerad bara en liten bit från parkeringen. Om/när jyckarna uträttar sitt bajseribehov efter att vi har passerat soptunnan, så går jag tillbaka för att slänga påsen, så att jag slipper bära den runt hela spåret. Som ni vet så har jag flera hundar.... Jag ska säga, ibland tar det cirka en tio minuter, en kvart att bara komma upp för den första lillbacken. För jag går fram och tillbaka med - och utan - välfyllda bajspåsar. Jag kommer liksom ingen vart! Jyckarna bajsar inte alltid (läs: sällan) samtidigt.
Jag har numera satt en "gå-tillbaka-och-slänga-välfylld-bajspåse"-gräns. Den är uppe på lillbackskrönet där flera spår/gångvägar möts. Om jyckarna skiter efter denna gräns, så slängs påsen vid Hackstabackensoptunnan istället. Men... jag ska alltid forcera den första riktigt branta backen, inte "mesa" och gå stigen rakt fram till Hackstabacken. Det är faktiskt fusk!
Det finns även godisstenar vid halvMILspåret med.
I lördags så dristade jag mig till att ta det längre joggingspåret - fem milen! Nja... det blev nog lite fel här. Det är inte fem mil, utan fem kilometer. Hrmf! Det lät ju inge´ långt, ju! Ynka fem kilometer. Hm..? Nä, halvmilen låter bättre! Jo, i lördags så dristade jag att vara djärv nog att ta halvMILEN istället för den mesiga 2,5 km sträckan.
När jag och jyckarna gick där i godan ro, så kom vi till ett ställe där jag plötsligt förnimmade ett minne av att just där så hände det för lääänge sedan något smått obehagligt och pinsamt. Förr i tiden när jag bodde på Storängsvägen så gick jag ju relativt ofta i Hackstaspåret. Jag minns absolut inte vad det var som hände, men jag måste då ha haft Baloo och Keaton, eller bara Baloo. Jag har dock ett vagt minne om att det pinsamma rörde inte mig eller mina hundar, utan det var någon annan som "klantade till det för sig", och att jag då tänkte att det var rackarns tur att det inte hände mig (som det mycket väl hade kunnat gjort.
Jag hade ett till sådant där totalt bagatellartad förnimmelseminne bara en liten bit därifrån. När jag och hundarna gick nedför en lite längre backe, mindes jag att jag då (för många herrans år sedan) tänkte lite surt att jag blev tvungen att gå uppför backen flera gånger, fram och tillbaka. Jag minns nu absolut inte varför (duh!), men antagligen så hade jag kanske råkat tappat bajspåse, koppel eller nåt sånt. Det är ganska fascinerande vad man helt plötsligt kan minnas - eller näst intill minnas - bara för man råkar passera en plats eller ett ställe. Den mänskliga hjärnan är besynnerlig. Eller är det bara min?
Ännu fler godisstenar!
I alla fall...
När vi hade gått ett tag - där i halvMIL-spåret - så tyckte jag att nu snart måste vi strax komma fram till 2,5 km-spåret och därmed snart vara framme vid parkeringen igen. Några minuter efter att jag tänkt detta, så dyker en skylt upp på ett träd: "1,5 km". "Eh..? Jag kan väl för bövelen inte bara ha gått 1,5 km!", tänkte jag förvånat. "Hur är det med sådana här joggingspår egentligen? Står det på skyltarna hur långt man har tillryggalagt eller hur långt som det är kvar, tro?!" Det logiska vore ju att skriva hur lång sträcka man har gått/sprungit, men... man vet ju aldrig med tanke på annat ologiskt här i världen. Märks det förresten att jag inte är så himla van att motionera i spår och sånt? Observera att jag promenerade medans andra (tokstollar) joggade förbi mig och mina (kopplade) hundar.
Efter - tydligen en kilometer - så insåg jag att sträckan skyltarna visar är hur långt man har tillryggalagt, för på nästa skylt stod dessa fina siffror: "2,5 km". Halvvägs, alltså! Ja, ja... Jag gick i alla fall inte vilse!
När vi nästan var framme vid parkeringen igen, och kom till det där stället där folk brukar stå och stretcha, så gjorde vi samma sak. Ja, inte jag, då - utan hundarna. Jag stretchade alla tre jyckarna. För så ska man göra där. Kände mig riktigt proffsig, ju!