Idag efter Gromits lydnadsgrundkurs så tog jag ner Wilbur till den för ovanlighetens skull lediga agilityplanen. Wilbur har ju inte fått köra någon agility sedan.... Ja.. Jag kommer faktiskt inte ihåg. Vi körde lite pensionärsagility. Med andra ord la jag ned hoppbommarna på marken och han fick inte klättra över några höga branta balanshinder. Wilbur blev överlycklig att få köra agility! Lite väl överlycklig. Läs: stressnivå på högspinn!!

    Jag valde att bli lite sträng för att bryta hans blockering. Sedan fram med klickern, och utan uppstressande muntliga kommandon från min sida, så började vi lite smått med först bara ett par hinder - *klick* - innan hans stressnivå flög i höjden.

    Klickern fungerar mycket bra med Wilbur; Jag kan ge honom ett för honom mycket bra beröm fast jag själv är ganska lugn och sansad. Om jag tjoar och har mig när jag berömmer honom, så stressar jag upp honom. Med klickern blir det som en balans mellan oss.

    Ganska snart kunde jag låta honom köra flera hinder med god kontakt mellan oss. :)

Det var lite kul att se när han forcerade de första "tomma" hopphindren. Han hoppade automatiskt fast det inte fanns någon egentlig bom att hoppa över. Men det dröjde inte länge tills han insåg att hoppbommarna bara låg på marken mellan hinderstöden. Får väl erkänna att det först även för mig kändes lite märkligt att ha tomma hopphinder.

Vi körde några hinderkombinationer med hopp, tunnlar och lite slalom. Vi hade kul!!! Det här kommer vi snart göra om! :)

Pensionären Wilbur spanar in bangång på Bro-Håbo BK.

Wilbur tog ju av sitt andra korsband förra året. När hans första korsband gick av tog det cirka två år att komma i tävlingsform igen. Wilbur är ju nu tio år, så jag insåg direkt när det hände den andra gången, att nu är han pensionär. En GLAD pensionär!!! Vad betyder en tävling? Viktigaste är ändock att han mår bra. Men visst om jag ska vara ärlig... Jag saknar honom som min agilitylagkamrat! Så denna pensionärsagilityaktivitet är ett gott subtitut för "the real thing".