Ärligt talat så misstänker jag att ingen av dom egentligen vill ha bråk. Jag vill det i alla fall absolut inte! Jag är så less. Jag är även orolig att nån (speciellt Wilbur, då) ska gå sönder. Vill icke behöva åka till nån dum veterinär. Vill inte behöva gå igenom det här - igen. Vill inte att nån (speciellt Wilbur, då) ska behöva gå igenom det här - igen. Men vem bryr sig om vad jag vill?
Det hela påminner mycket om Gromit v/s Wilbur. Den enda skillnaden är att stackars Wilbur nu är ännu äldre. En snart 14-årig, lite halvskröplig, pudelherre på cirka 8-9 kilo ska inte slåss med en sjumånaders, nästan fullmusklad ESS-slyngel på cirka 20 kilo. Att dum-pudeln inte fattar det!
Wilbur hjälper liksom inte till - så himla mycket. Ett exempel: Förra helgen. Vi är alla ute på tomten. Yrvädret Pingu far omkring som en livlig höststorm, och han råkar (?) storma förbi Wilbur - alldeles för närgånget enligt pudelfarbrorn, som visar sitt ogillande med skärpa. Pingu svarar då upp: "Du kan inte säga till mig längre. Jag är större och starkare än dig!", och slagsmålet är igång. *suck*
Jag är precis intill, så jag särar på dom genast utan några större problem. Jag bara lyfter bort muskelknippet Pingu från stackars lilla pudelherren som är arg som ett bi under honom. Kruxet är bara det att dum-pudeln förstås ska nu - när Pinguslyngeln sitter fast i mattes grepp - ge tillbaka med samma mynt, eller bara söka tröst hos matte - som är "ganska" upptagen med att hålla fast "ganska" upprörd dum-slyngel. Det är lättare att lugna ned dum-slyngeln om källan till dennes upprördhet inte är precis intill! *suck*
Det är lite "lustigt" att den enda som Pingu förut som valp verkligen hyste stor respekt för var Wilbur, är den enda som Pingu nu vill göra processen kort med. Precis likadant som det var med Gromit och Wilbur. Wilbur har uppfostrat sina småbröder med en fast hand. Jag menar tass. Hm..? Eller fast tand, då kanske...
Pingu hyser (eller har hyst) absolut ingen respekt för vare sig Spirou, som bara ger efter när trakasseri-Pingu kommer farande och tacklar honom så att han ramlar omkull eller Linus, som blir urförbannad när ångvälten Pingu kommer farande mot och på honom. Pingu tycker bara att det är urskoj - både med Spirous vekhet* och Linus utfall.
Eftersom jag nu anser att ingen av mina hundar ska behöva bli på något sätt överkörda så hjälper/skyddar jag den utsatte. Bråk och trakasserier är förbjudet i min flock.
Till huligan-Pingus försvar måste jag då säga att det kan synas att han egentligen inte vill slåss. Till exempel när vi (efter jobbet) ska hämta Wilbur och Linus hos brorsan. Då är det knappt att Pingu vill gå in i huset. Hela han tvekar och lägger öronen bakåt när Wilbur och han möts. Ett par gånger har han hellre sprungit tillbaka till bilen, hoppat in i den och stannat kvar där än att gå in i huset med oss andra. Trots att han mycket väl vet att det vanskas godisutdelning därinne. Senast idag fick jag lov att gå ut och hämta honom.
I förrgår kväll när vi kom hem efter valpkursen, så slängde jag - som vanligt - ut korvresterna runt gårdsplanen för en liten stunds godissök. Jag hann nästan hela vägen upp mot huset innan jag hör råkurret bakom min rygg. Pingu och Wilbur slåss - för första gången - om en liten korvbit. *suck* Jag skyndar förstås tillbaka till undsättning. Det var inga större problem att sära på dom. Tio minuter senare (typ) så ligger de sedan och sover sött i varsitt soffhörn - med mig emellan. :)
Igår när vi kom hem från jobbet, så... slänger jag - som vanligt - ut godis för en liten stunds godissök. Visst tvekade jag lite, men... jag tror/anser att det enda sättet för dom att lära sig - är att träna på det. Inte att undvika problemet. Jag höll hela tiden ett getöga på de två. Inga problem. De skötte sig utmärkt.
Visst har jag funderingar och tankar om att jag kanske är orättvis mot framför allt Wilbur, som faktiskt nu några morgonar visat tveksamhet att gå ut/vara ute på tomten. Inte ens han, den gamla slagskämpen pitbullpudeln (se Wilburs sida), vill slåss. Detta skär i mitt mattehjärta. Min lilla jycke ska inte behöva känna så. Speciellt inte på ålderns höst. Han ska bara ha kul och trevligt. I alla fall nästan hela tiden. Ska jag låta honom få bo hos brorsan för alltid? Ska jag med andra ord omplacera honom? Eller ska Pingu få flytta... nånstans? Jag menar, Wilbur bodde ju här först! Ingen ska komma hit och putta undan honom, eller hur? Det här är hans hus och hem!
Nä, än på länge ger jag inte upp. Jag vet (tror, hoppas) att slyngelåldern snart är över. Vis från Gromits dito. Det tog bara nåt år ;)
Haha! Nä, Pingu visar i alla fall inte än lika höga mördartankar som Gromit gjorde. Min lilla plan är för närvarande att ge Wilbur mer uppmärksamhet från min sida så att han känner sig glad och uppskattad. Jag har tyvärr typ försummat honom lite på sistone, det är lätt att falla in i det när han själv drar sig undan.
Jag ska försöka få till att gå ut med bara Wilbur och Pingu, så att de kanske "boundar" mer (önsketänkande?).
Och så förstås mer lydnadsträning med bus-Pingu, som för tillfället även har börjat med "valpbus" igen, som att leka vild dragkamp med kopplet, sno grejer och saker som inte är hans och att bitas och gnaga på en samt att helt och hållet ohyfsat hoppa burdust upp på folk. Igår höll jag nästan på att ramla baklänges när han med all kraft hoppade upp med framtassarna mot min bröstkorg. Bushund!
Okej, byrackarn kan även vara duktig också. Pingu har nu de senaste gångerna faktiskt egentassigt skuttat in i bilen - fast han egentligen hellre skojat runt hemma på tomten. Mer om det nästa gång.
• Att det är nolltolerans på slagsmål behöver ej nämnas. •
Hela flocken med bossen Wilbur i förgrunden.
* Pingu visar dock Spirou respekt när han morr-vaktar och försvarar tuggben.