Igår söndagskväll slog det mig plötsligt... Om inte Gromit hade fått till den där vägran vid den ena tunneln, så hade vi vunnit agilityklassen! Men detta resonemang håller förstås bara om alla de andra tävlande gjorde samma lopp som de nu gjorde. Eh...? Men Gromit skulle göra utan denna vägran. Hm..? Fast om detta nu skulle ha hänt, så... I så fall hade det varit första gången - någonsin - jag vunnit en tävling! Tvåa och trea har man väl blivit några gånger - men vunnit har man aldrig gjort.
Men detta om fanns ju inte där, så trea blev det. Fast det finns ganska många om i denna skrivna text. Så helt uppenbart finns detta om. Nej, förresten inte det om:et utan ett annat om Tänk om jag skulle sluta med att tjata om det här nu.
I alla fall så är jag mycket glad över att jag fick till agilityloppet så pass bra som jag nu gjorde. Hm... Jag talar alltså om lördagens lopp. Ifall nu någon skulle undra vad jag svamlar om. (Hihi! Ett om igen!)
När jag gick ifrån banvandringen så trodde jag inte det skulle funka, eftersom det var en rätt så svår bana, och vi har alltid svårare för agilityklassen med alla dessa lockande roliga balanshinder som drar dit min oskyldiga Gromit i "förtid". Jag var ganska övertygad om att vi kommer att diska oss. Banan var klurig på ett roligt och flytigt sätt. Första svårigheten var efter "start-rakan", tre hinder på rak rad, följd av en tvär högersväng mot slalom som var riktad åt vänster. Jämte slalomet stod gungan och lockade lite lömskt.
Vid banvandringen testade jag först att göra en inkallning över de tre första hindren, för att köra ett högerslalom (för att dra bort från den lockande gungbrädan), följt av ett framförbyte för att visa högersvängen mot nästa hinder. Men jag slog bort detta ganska snart. Gromit skulle troligtvis komma med för hög fart och istället dra förbi både mig och slalomet.
Nä, istället bestämde jag mig för att göra nån slags typ av bakombyte inför slalomet (nu vänsterslalom), och att totalkoncentrera mig på slalomingången - och helt nonchalera att det existerar en gunga överhuvudtaget.
Gromit vill gärna dra till alla balanshinder eftersom han ju så ofta fått belöning vid kontaktfälten. Om man tänker efter så är det inte så märkligt att han hela tiden vill rusa bort till dom. Därför har jag de senaste (få) träningstillfällena belönat mer vid slalom och släpp vid målraka än vid rätt kontaktfältstagande.
Nu på tävlingen så minns jag att jag var sååå koncentrerad på slalomet, men när jag skönjade gungan i ögonvrån, så tänkte jag för en sekund att det inte skulle gå - gungan står för nära - men Grompisen gick fint in i slalomet, så jag fick spurta för att hinna ifatt, så att han inte skulle börja undra vart sjutton matte tog vägen!
En annan liten detalj...
I Hopplass B så fanns det bland annat en hinderkombination som var lite klurig. Hunden kommer i fart in i en rak tunnel, ska göra en U-sväng åt vänster - och inte ta den böjda tunneln framför - för att ta ett hopphinder som stod jämte den nyss tagna tunneln för att göra en ny U-sväng bort mot den ovan nämnda böjda tunnel (och inte göra en vid sväng bort mot däcket som stod där och hägrade).
Vid banvandringen hörde jag fler som funderade och klurade just här. Bland annat råkade jag höra några som ville få råd av de etablerade proffsen. Jag tror att de flesta skickade in hunden i den raka tunneln, stannade upp vid hopphindret för att kalla in över hindret, och sedan snurra runt i en snäv cirkel medsols med hunden för att slutligen rusa bort mot den böjda tunneln.
Själv planerade jag vid banvandringen att göra en annan variant; skicka in i den raka tunneln, stanna upp strax vid sidan av hopphindret för att kalla in och "lyfta" Gromit över hindret, och när jag ser att han tar sats för hoppet helt enkelt bara rusa bort mot den böjda tunneln. Med andra ord skulle jag få Grompan för en kort stund bakom min rygg, men förhoppningsvis med en större motivation och fart att komma ifatt mig (och risken att han skulle flyta iväg mot däcket vara eliminerad).
Jag har faktiskt inte ett minne av hur jag egentligen gjorde. Men jag är ganska säker på att jag gjorde som jag tänkt, eller? Frågan är också: Vad sjutton gjorde Gromit bakom min rygg? Blev det en snäv sväng, eller? Som sagt, synd att jag inte bad någon att filma.
Jag gillar att experimentera så här, fast det är ju bättre om man sen vet vad som egentligen hände.
Ytterligare en annan liten tävlingsdetalj. Det här med nervositet. Jag har ju i alla år haft "problem" med att jag inte blir nervös. Och därmed inte tillräckligt taggad att göra mitt yttersta. (Det finns ett gammalt kåseri om detta. Klicka här om du är nyfiken.) Men jag har nu i och med Gromits duktiga agilitytalanger börjat få tankar att det faktiskt är - i teorin - möjligt att Gromit skulle kunna göra mycket bra ifrån sig. Denna insikt har gjort att jag - ibland - känner pirr i magen när man väntar i startfållan.
Men... jag tycker inte det är någon behaglig känsla. Och det är inget kul. Agiltiytävlandet tycker jag ska vara roligt! Annars är det ju inget kul, faktiskt! ;) Så när dessa obehagliga känslor börjar bubbla, så väljer jag - bestämt - att helt enkelt låta bli att känna dom. Jag tycker det är ganska märkligt att man faktiskt kan bestämma vad man vill känna.
Detta kan jämföras med på jobbet när ens arbetskamrat är sen, och man är ensam och övergiven med att beta av kön. Om man är irriterad över kollegans slarv som förorsakat dennes försening blir allt så himla jobbigt. Men om man väljer att tänka att det var planerat att vara ensam vid disken, så känns kön inte alls så besvärande. Trots att kön är precis densamma. Det är lite konstigt att samma situation kan kännas så olika, bara man ändrar sin inställning till det hela.
Nu i lördags kom ju min syrra och min ena bror för att titta. Och deras närvaro gjorde att jag - för en sekund - kände magpirr. Men... nä! Det gillade jag inte! Så denna irriterande och obehagliga känsla stängde jag genast av. Utan några som helst problem. :)
Haha! Kom just att tänka på att här har man tävlat i agility sedan... ja, det är väl 1994, och vi är fortfarande i klass 1 (fast då hette lägsta klassen startklass, och på den tiden fanns rutan (!) med). Gromit har två pinnar i Hoppklass. Om han får en till blir det tvåan. Men jag vill inte!!! Då blir det ju så opraktiskt med tävlandet eftersom han inte har några pinnar alls i Agilityklass. Bläh!! Måtte han inte få några fler dum-pinnar i Hoppklass.Fast om han får ett par tre stycken i Agilityklass så är det helt okej, typ. ;)
Alla bilder är från förr.