Hm..? Idag är jag besviken. Både på mig själv och en annan person, men mest på mig själv. Jag blev helt enkelt överumplad, trodde inte riktigt på vad jag såg, och jag visste inte då hur jag skulle reagera - så då gjorde jag inte det; höll bara med. *suck*
Jag blev så förvånad för förr så tyckte personen ifråga precis tvärtom, eller har jag bara inbillat mig det. Eller har hen (haha, nu fick jag för första gången användning för det ordet) bara misslett mig. Hur som helst är jag besviken över detta; jag trodde vi hade ungefär samma tankar och åsikter i ämnet i fråga, bara med några få skilda åsikter om detaljer, men jag skulle kanske anat ugglor i mossen. Hm... besviken är jag.
På ett sätt ångrar jag att jag inte nu och då invände mig mot det hela, fast på ett sätt så var det nog bra att jag inte började protestera. Allra helst eftersom det fanns andra närvarande. Ja, det var nog bra att jag inte protesterade eftersom jag antagligen inte skulle kunna finna mig, och göra det snyggt och sakligt. Men jag är förstås ändå besviken på mig själv att jag inte fixade det då - på en gång. För... hur ska jag nu göra... nästa gång?
Jag ville heller inte försätta den andra personen, min "motståndare," för denne en pinsam situation. Jag ville inte få denne i försvarsställning inför oss alla. Jag tror inte att det skulle båda nåt gott i det. Jag kunde helt enkelt inte finna mig, och protestera så finkänsligt, så att den andre inte skulle känna sig anklagad... och då lät jag bli. Så då blev istället "den tredje parten" lidande. Med andra ord, fick han eventuellt "lida" för att jag satte min "motståndares" väl och ve före. Jag skäms för det, men jag behöver i och för sig inte det, för "den tredje parten" bryr sig nog inte ett dyft. Han är lika glad som vanligt.
En del av mig är besviken på mig själv för att om jag hade fixat det här innan, så hade det ju inte problemet uppstått... nu idag; den tredje "personen" blev nu istället "lidande".
Haha! Vad jag är kryptisk, men så här offentligt vill jag inte beskriva det mer ingående. Jag skulle i och för sig helt enkelt hålla tyst om det, inte skriva om det, men... då blir det ju inget här skrivet - och det... eh..? Ja, vad skulle det göra? Nada!
Snart så ska "motståndaren" och jag åter mötas... Jag har redan nu börjat smida en lömsk plan....
Ja, ja...
Idag har jag åter skjutsat Pingu till sin jaktlydnadskurs - och vi kom åter i tid!!! Pingu uppförde sig ungefär... som förra gången. Ja, som ni ser på bilden här nedanför.
Pingu ligger tyst och stilla och bara lyssnar, och lyssnar, på vår instruktör. Han småbjafsade inte, han försökte inte oavbrutet sno åt sig sin kurskamrats leksaker (denna gång var det en söt tik som lystrar till namnet Tilda, eller var det Tilde. Alva satt längre bort den här gången, så hon hade sitt på det torra), han gnagde inte alls på sitt koppel - fast han hade sitt tuggben intill, han började inte alls att gnaga på en vattenskål (som var tom) som råkade stå intill honom osv... Okej, precis som förra dagboksinlägget - ta bort alla "inte".
Jag kände faktiskt lite misströstan. Mycket för att han uppförde sig så himla bra på det där mötet härom kvällen uppe i klubbstugan, trots andra hundar runtom. Fast då hade han förstås Spirou med, och på nåt vis så hade han väl inte samma förväntningar som han har på lydnadskursen. Jycken känner väl typ på sig vad som är på gång; tråkigt möte (som han i och för sig aldrig någonsin tidigare varit på) eller rolig kurs (som han heller aldrig tidigare varit på förutom förra kurstillfället, då).
De praktiska övningarna klarade Pingu dock av galant; förberedande sitt med pipa, förberedande inkallning med pipa, förberedande följsamhet vid sidan, typ valpinkallning och förberedande apportering, vilket knappt funkade alls igår kväll, som vi tränade samtidigt som jag kollade in Melodifestivalen, ibland blir man faktiskt positivt förvånad!
Det som inte funkar så bra är att gå fint i koppel...