Först en liten Keaton-rapport...
Idag fyller han
FJORTON ÅR OCH SEX MÅNADER!!!
GRATTIS GUBBEN! :)))))
Foto taget 20 dec. 2009
Fast även en glad jubileumsdag har sina gråa kanter. Bara för att förvarna er lite grann, så kan jag berätta att han på sistone har lite väl ofta tappat matlusten. Han har även tappat en del vikt. Ibland verkar han lite moloken, men lika ofta är han pigg och glad samt villig till en liten stunds lek. Magen har det nu lite väl länge varit lite si och så med, och han känner sig ofta lite frusen, så han har fått haft tröja på sig. Trots kylan går han gärna med på promenad. Allra helst när det bara är Wilbur och han. Då är det jag som får vara klok nog att vända, så han inte blir för trött innan vi kommit hem igen. När jag går med alla fyra, så visar han ibland att han inte vill gå så långt, så... Ja, ni vet...
><
Idag så vaknade vi tidigt för jag skulle skjutsa Gromit till sin Grundkurs 1-kurs som Springerklubben Östra arrangerar. Det är meningen att jyckarna ska lära sig lite springerjakt-arbete som apportering, fältsök, dirigering med pipa och sånt. Vi var sammanlagt 10 stycken på kursen, och "Gruff-Gromit" åt inte upp en endaste en! Han gjorde faktiskt inte en endaste lilla antydan till att vilja mucka gräl. Trots - eller tack vare, kanske - vi alla satt i en ganska snäv ring runt instruktören. Han uppförde sig väldigt exemplariskt, lill-gubben! :)
Nu kanske det är nån som tänker: "Kurs nu! I den här bistra kylan! Stackars folk o fä!". Haha! Vi var inomhus. Vilket lyx! Till och med bilen blev glad, som fick värma sig i garaget! Kursen håller alltså till i, som jag antar är SKK lokaler, i Rinkeby. Det var ju egentligen meningen att kursen skulle hållas utomhus "på springermässiga fält", typ. Men... vad gör man när det har kommit minst tiotusen kvadriljoner ton snö utomhus.
Glad i hågen åker Gromit och jag hem. "Tänk vilken duktig hund jag har ändå!", reflekterar jag för mig själv i bilen.
Väl hemma går jag ut med alla fyra jyckarna för en kort rastningsvända. När vi är så gott som hemma igen, typ 20 meter från grindhålet, gör sig Keaton en toalett. Självklart just då så kommer en welsh springer spaniel lugnt gående mot oss med två mattar i sällskap. "Typiskt!", tänker jag surt, "Så nära, men så långt ifrån! Hm..? Ska jag plocka upp först eller göra det efter mötet? Nä! Jag hinner inte!" Jag bestämmer mig dock snabbt att dra oss bort från bajshögen, så att inte vi trampar i den. Keaton däremot VÄGRAR gå bortåt igen. "Nä! Jag vill gå hem!!!", protesterar han bestämt. Jag får lov att dra honom mot mig med milt men bestämt "våld".
Welsh-sällskapet kommer allt närmare. Jag är medveten om att mina jyckar brukar känna avig inställning till just spaniels. Därför finns det stor risk för gruff. I och med Keatons brist på samarbete och min klantighet, så hinner jag inte få riktigt grepp på alla koppel, samt fullt koll på situationen innan den främmande hunden passerar oss bakom min rygg. Mycket riktigt så gör mina byrackor utfall, och de rusar fram på bägge sidor om mina ben. Med andra ord får jag koppel runt benen. Behöver jag även tillägga att vi står i en lätt nedförsbacke! *suck* Behöver jag också poängtera att det är snö och halt! Jag - vilt gormande - blir dragen nedför backen med benen inlindade i koppel av sammanlagt 85 kilo hund! Självklart drattar jag ganska snart på rumpan. Fortfarande sittande kvar på marken i snön gormar jag ilsket på mina jyckar. De darrar nu istället av rädsla. "Matte har blivit skogstokig - igen!! Nu sittandes ned på marken!". (Jag tror att de aldrig hann ända fram till welshen)
I tumultet tappade jag Keatons koppel. Han går lugnt och vänligt fram för att hälsa lite. Den ena tjejen tar hans koppel, och hindrar honom medan jag sitter där i snön och morrar åt mina bläh-hundar! "Gjorde du dig illa?", oroar sig tjejen som håller i Keaton. "Nej!! Jag är bara så förbannad!!!" svarar jag ilsket. "Du har bra skor ändå!", säger tjejen när hon ger mig Keatons koppel. "Nu kommer det en bil också!!", utbrister hon sen. "Tack!", säger jag när jag tar kopplet, "Allt på en gång!", muttrar jag surt mot bilen när jag kravlar mig upp från snön. Wilbur, Gromit och Spirou darrar fortfarande skräckslagna.
Welsh-sällskapet drar vidare bortåt, och jag ser att de är nära att trampa i Keatons bajshög. "Akta bajshögen!", varnar jag samtidigt som bilen passerar oss. Welshfolket nickar glatt tillbaka.
Ja... *suck* Vilka duktiga hundar jag har! *dubbelsuck*
Nu åter igen; Tänk er allt det gröna som vit djup och hal snö istället.