Här går vi rakt på sak. Direkt in i berättelsen.
När jag skulle ringa till veterinären så var telefonsvararen på (ej citat): "Det är mycket nu... Om det ej är brådskande, tryck 1 och tala in ett kort meddelande på telefonsvararen, så ringer vi upp sen. Annars tryck 2, så svarar vi så fort vi hinner, men det kan ta ett tag..."
Jag funderade en liten stund... Blödande sår, dock ej forsande, och en pigg hund är det brådskande, tro? En definitionsfråga. Jag talade in på telefonsvararen. Efter en trekvart ringde de upp mig, precis när jag och hundarna går mot jobbet genom järnvägsparken - och just då kommer tåget dundrande förbi. Jag hör inte ett smack vad som sägs i telefonen. Jag försöker ta mig snabbt bakom några höga buskväxter som förhoppningsvis skulle fungera som bullerplank. Fungerade bra... tills helikoptern kom flygande över mitt huvud! Sedan kom förskole-gänget med ett tjog tjattrande ungar tågande förbi. Plus en liten papillon med husse (som båda var tysta. Även mina jyckar var tysta).
Cirka en och en halvtimme senare, "vikarie" fixad till jobbet, bilfärd mot veterinären.
Faktiskt inget i vägen (!) Spirou och jag entrar receptionen exakt en minut före avtalad tid.
Bilfärd från det ena djursjukhuset till det andra (de hade slut på den STORA flaskan omega-3 fiskolja som jag glömde inhandla när jag hämtade nyopererad Spirou i onsdags, men de andra hade kvar).
Långsam traktor sniglar sig knappt framåt på vägen. Ganska irriterande tills den - till allas lycka - svängde av.
Nästan framme, en flakmoppe puttrar långsamt mitt i vägen framför min bil där det ej går att köra om.
Det var inte denna tingest som var i vägen. Bild från förr.
Bilfärd från det andra djursjukhuset mot jobbet.
När jag skulle svänga ut genom gallergrinden, så skulle samtidigt en budbil in. Ingen kommer fram. Efter några sekunders väntan, så tar jag det första initiativet till att flytta på mig. Jag snirklar mig ut på vägen, stannar för att häck på motsatt sida tar i vägen, backar och ha mig för att komma i rätt position med motorhuven rakt framåt och bakluckan rakt bakåt på gatan.
På apoteket.
Ska egentligen inte säga nåt eftersom kön var inte liiika lååång som dagen innan (stamkund på apoteket, enbart pga jyckarnas piller. *suck*). Väl framme vid disken så ifrågasätter apotekstjejen receptet: "Den finns inte i "bara" 400 mg, utan det är 400mg/100 mg! Hur ska vi göra?!". "Hm..?!", svarade jag med en liten uppgiven suck, och tänkte: "Att det hela tiden ska ta emot, vara nåt "i vägen". Nu bildligt talat".
"Hur är det med dosen egentligen?", undrade sedan både jag och apotekstjejen samtidigt. Efter check på fass beslöt vi att det är bäst att ringa veterinären och fråga hur han egentligen tänkte. Efter en stunds väntande, så kom veterinärens förtydligande: "Jo, det ska vara så. Han (Spirou alltså, min komm) behöver denna höga dos!"
Hemfärd från jobbet.
Missade precis den låååånga långtradaren som försökte vända vid infartsparkeringen. Efter ett flertal försök lyckades det. Cirka sex personbilar stod och inväntade passagemöjligheter vid intilliggande vägar (jag gick förbi för kort rastning av tre hundar i duggregn som var bildligt sagt "i vägen").
I bilen. Järnvägsbommarna nere (som vanligt) och rödljus (som sagt, som vanligt). Dock fri passage i rondellen. (!)
"Hrmf!", säger Spirre, "Sätt på dig en tratt runt huvudet, så ska du få känna på hur saker och ting är i vägen!". Jo, jag har märkt det. Det enda jag gör är att ställa tillbaka allt som har rämnat efter Spirous framfart med sin "huvudbonad". Jag har även fysiskt kännt det. Mina vader är fulla av blåmärken för att en viss hund bara knuffar bryskt och envist på med en viss tratt som nu har blivit något bucklig, men fortfarande med obehagligt vassa kanter.
Veterinärens svar på bloandet, efter klämmande, tvättande och blodprovstagning (ej citat):
- "Om det inte har slutat om tre, fyra dagar, hör av dig igen. Här får du ett recept på nya piller (som sagt, jag = stamkund hos apoteket, min komm). Droppar det mycket på golven?"
- "Mmmm! Nja... ganska."
- "Köp ett tikskydd!"
- "Nä, fy! Det kan jag ju inte! Först knipsa av kulorna, sedan sätta på honom tikskydd! Det går ju bara inte!!"
- " Nja... Du behöver ju inte köpa ett rosa med spetsar!", svarade veterinären. :)
Epilog morgonen efter
Min nya "blodhund" Spirou har nu minskat med bloandet. Eller så är det bara mitt önsketänkande. Men som motvikt mot detta positiva eventuella minskade blodflöde på Spirou, så var Gromit plötsligt halt i morse. Det var han icke när vi gick och la oss igår kväll. Va sjutton har han gjort under nattens timmar medan vi andra sov..?!
Apropå sova och att vara i vägen. Jag får väl skaffa mig en egen soffa, så jag, matte, får plats.