Det är fortfarande lite spänt mellan dom två, fast nåt säger mig att det snart kommer lugna ned sig. Jag ser beteenden från Gromits sida som påminner om slutet av "Gromit v/s Wilbur"-perioden. Till exempel i morse: Gromit var inne i sovrummet, men ville förflytta sig till vardagsrummet. När han gick runt hörnet, så upptäckte han till sin "stora fasa", att Keaton låg ute i hallen. Gromit vände tillbaks till sovrummet illa kvickt - "Det blir ju ett sånt fasligt liv när man är i närheten av Keaton-gubben, ju!", såg det ut som han resonerade, "Det är nog säkrast att vara kvar i sovrummet!".
Ja, jag tror att det som gör att Gromit hellre går åt sidan än att mucka gräl, är att "Matte blir ju GALEN! - Det är JÄTTE-LÄSKIGT!!". Gromit tycker INTE om när jag blir arg. Med andra ord har han ingen respekt för Keaton, däremot för mig. Nja... I korta stunder i alla fall. ;)
Keaton däremot tycker det är ganska obehagligt och oroligt i närheten av Gromit. Speciellt i köket och i hallen. Och jag som har haft som avsikt att hans sista år ska bli så harmoniska och trevliga som möjligt. Ja, ja... Men jag jobbar på det. Och jag tror att det kommer gå bra. Precis just nu släppte jag in Gromit, som hade varit ute för sig själv. Spirou, "dörrvakten" (se dagbok 31/3), låg kvar utan att lägga sig i. Visserligen glodde han lite menande på Gromit när han kom in. Jag påminde Spirou lite grann att han faktiskt är avsatt som polis här inomhus! "Okej, då!", svarade Spirou lite motvilligt. Gromit valde att lägga sig i soffan - tätt intill Keaton - så det så! Keaton tycktes inte bry sig ett dugg! Eller hur?
Purfärskt bildbevis.
Vad jag har gjort med dom är förutom att jag har tränat lite lydnad och konster, är att visa Gromit att Keaton har "förtursrätt" i köket och i hallen. Om Gromit har "problem" med det - blir han utvisad! Keaton (som tycker det är obehagligt med att Gromit är i närheten vid dessa tillfällen), honom visar jag istället att det är lugnt och att han absolut inte behöver vara rädd eller orolig - Matte fixar! Lita på mig! Han litar dock inte fullt ut på mig. Han har lite problem med att ha ro att äta upp sin frukost och middag. (Frukosten är svårast. Kan även bero på att jag känner en viss tidspress då. Att gå upp i tid - vad är det?! Apropå det, jag och morgonar: Läs ett gammalt kåseri, om du har lust.) Först försökte jag stoppa i en liten bit skinka i maten, för att höja hans motivation att äta. För när han väl kommer igång att käka brukar han fortsätta. Fast nu i morse hjäpte det inte alls. Han åt lite i omgångar, efter mina uppmaningar att äta upp allt. Jag har även givit honom mindre portioner, för att han ska få större chans att lyckas få en tom matskål. Nu i kväll testade jag att ge maten helt torrt, och en ganska liten portion. Han åt upp allt. Yes! Och Gromit åt upp utan en enda antydan till morr. Duktig vovve! Spirou fick jag dock påminna lite, när jag tyckte han blängde lite surt på Gromit.
Måste väl kanske erkänna att jag tycker det är förbaskat svårt att själv känna sig lugn och avslappnad vid dessa tillfällen. Att absolut INTE känna sig spänd - att ha god självkontroll på andning och puls. Fast man lär sig - måste bara! Det är ju jag som är matten till mina hundar!
Bild tagen nån dag sedan. Gromit undrar lite försiktigt om det är okej att gå in.
Keaton har på sistone mått illa efter kvällsmiddagen några gånger. Han har kräkts. Vet inte varför. Han har ju gått på "Borrelia-kur". En bi-effekt (i sällsynta fall, enl packsedeln) är just illamående. Så hans motvilja till att äta kanske inte bara beror på Gromit-strulet. Ja, oftare än man tror, är det nog så att det finns fler olika orsaker till att jyckarna uppför sig som dom gör.
Avslutningsvist lite bilder efter"Gromit-i-bur"-träningen härom kvällen. Det var inte bara Gromit som uppskattade att hundburen sattes upp i vardagsrummet...
Keaton
Spirou
Och slutligen Gromit själv. Alla bilderna är tagna efter att hundarna självmant har gått och lagt sig i deras mysiga koja.
Wilbur... han föredrar.... SOFFAN! Och vem gör inte det?!