Hm..? Jag vill att det ska stå nåt nytt och kul här, men har egentligen ingen lust att skriva. Hur får man då till det? *funderar* Egentligen borde jag sova nu, klockan är mycket. Mitt i natten, typ. Eller rättare sagt: över mitt i natten.
Nåt kul..? *funderar* Grompan fick EP-anfall tidigare ikväll, kl. 19,55- 19,57 för vara exakt (plus "efterdyningar" i cirka 30 minuter). Det var inge´ kul, precis, så det kan jag inte skriva om. *funderar*
Det var lite smålustigt när Wilbur, två timmar efter Grompis dumheter, kliade sig där han låg i snurrfåtöljen, och Spirou spanar ängsligt på Wilbur. "Den där alien har väl inte tagit över Wilbur med?!", tycktes Spirou oroligt tänka. Egentligen var inte det så särdeles kul, bara lite smålustigt. *funderar*
Spirou har faktiskt blivit lite fjompig på sistone. Undrar varför? Så här vid nio års ålder. Med fjompig menar jag att han blir rädd och ängslig för saker som han förut inte blev rädd och ängslig för, som olika ljud och så.
Spirou lyssnar ängsligt på åskan utanför.
En lustig sak, apropå ålder, är en del (stam-) kunder på jobbet. De vet mycket väl sedan länge att jag har hundarna med mig på jobbet. De vet även att jag har flera hundar. Det har hänt nu ett antal gånger att när just Gromit är framme, så påstår de: "Hundarna måste vara gamla nu!" Lite förvånat svarar jag då: "Nja... han är fyra år!" Då ser de lite tveksamma ut, känner sig antagligen lite dumma, så jag försöker då släta över det hela och förklarar helt krasst: "Du tänker kanske på Keaton. Han blev i alla fall fjorton och ett halvt år. Det är nu snart två år sedan han dog! " Spirou traskar ut från fikarummet fram till disken. "Spirou här, han är nio år!", fortsätter jag att förklara lugnt och trevligt.
Keaton i sin ungdoms dar när han absolut skulle klättra upp på varenda kartong.
Men visst är det lite märkligt att folk inte fattar att det är olika åldrar på jyckarna. Allra helst när de samtidigt ska "absolut" vara släkt med varandra. "Är det mamma med barn?!", är en fråga som man ofta får besvara. "Nej, de är inte släkt, och så är de bägge (alternativt, alla) killar!", svarar jag numera lite slentrianmässigt, typ. Okej, får väl försvara våra kunder lite; det är inte samma människor som påstår "de måste vara gamla nu!" som tror att de är "mamma med barn".
Det är faktiskt lite fascinerande att så många människor kan så lite om hundar. Jag menar, vi har ju nu levt tillsammans i minst 15.000 år! Man borde väl ha ett litet hum hur saker och ting står till, eller? Jag menar att olika hundar kan vara i olika åldrar, och att de absolut inte måste vara släkt med varandra. I alla fall inte på närmare håll.
Jo, en annan sak man ofta får höra är: "Va tysta och snälla de är! Det skulle aldrig min hund vara här! Han/hon skulle föra ett sånt liv mot alla kunder, och alla saker skulle rämna i kalabaliken!"
Ett annat ofta förekommande påstående är: "De tycks vara väldigt vana att vara här! Han reagerade inte ens när du öppnade hurtslådan precis över huvudet på han!"
Mitt svar på båda dessa påstående brukar vara nåt i stil med att hundarna anser nog att jobbet nästan är mer hemma än vad hemma är, eftersom man tillbringar ju dagligen ganska mycket tid på arbetet. Så med andra ord så är det inte så hiiimla konstigt att de inte bryr sig så mycket, vilket jag antar att deras hundar inte gör hemma hos sig.
Ja, ja.. hur som helst är det lite av en konst att ha sina jyckar med sig på jobbet, men även en ynnest.
Gromit och Spirou.
Wilbur, agent 007 med rätt att skälla.
Hm...? Vet inte om det här var så särskilt kul, men det får duga.