Ja, ursäkta ordvalet i rubriken, men det var det enda sättet att beskriva hur jag kände mig i morse innan jag skulle åka iväg till Stora Stockholm (ja, jag vet att det inte heter så längre, men jag bryr mig inte). "Vad är agilitytävlingar mot detta? Inte ens ett SM-lopp kan vara värre än det här!", tänkte jag full av nervositet, ängslan och ångest. Nu undrar ni säkert vad sjutton jag skulle göra på hundmässan, som fick mig att känna så, eller hur?
Nä, jag skulle bara åka dit och titta - inget annat, men... Det jag var orolig för var att lämna mina tre jyckar ensamma hemma. Ett tag funderade jag på att ta med dom, att de skulle få sitta kvar i bilen, men nej... Det kändes inte bra det heller. Visserligen skulle jag vara något närmare dom, men vad spelar det för roll? De har det bättre hemma.
Det lilla "problemet" var dels att Gromit ska ju ha sitt piller klockan tre, så jag helt enkelt måste vara hemma igen tills dess, och dels så finns ju risken att han får anfall, vilket icke är så bra när hundarna är ensamma. "Folk" rekommenderar ju att när man lämnar hundarna själva, så ska de vara särade - ifall ep-jycken får anfall. Fast... Gromit är inte van att vara själv eller att vara instängd i bur så där hemma (skillnad på tävling etc). Han är van att ligga nära Spirou.
Gromit och Spirou sover lugnt och tryggt intill varandra.
Och ifall han nu skulle få anfall i buren, så måste det vara en väldigt hemsk upplevelse för honom, även om han inte fysiskt kan skada sig.
Helst skulle jag vilja att någon skulle sitta barnva.. nej, fel! Helst skulle jag vilja att någon skulle sitta hundvakt, ifall nåt skulle hända. Men... jag kan bara inte "begära" att någon ska sitta hemma hos mig och ha tråkigt och glo på mina hundar bara för "ifall att"
Och förutom det så har jag bestämt att jag vägrar att bli typ handikappad, att jag inte kan göra någonting, typ, på grund av Ep-Gromit. Jag menar, det räcker med att jag har alla dessa pillertider att passa.
När jag nu körde iväg, så intalade jag mig att:
1. Gromit har aldrig förut fått anfall mitt på dagen. Typ 99 procent av anfallen är mitt i natten, och den sista procenten är vid kvällskvisten eller mycket tidig morgon.
2. Han fick anfall bara för några dagar sedan. Det borde nu dröja minst ett par veckor till nästa gång.
3. Om det nu - trots att det är osannolikt - skulle hända, så det som sker det sker. Vad kan egentligen hända? Spirou kommer gläfsa av rädsla, och nafsa Gromit. Kanske kommer han göra honom illa, men troligtvis inte allvarligt (tror/hoppas jag i alla fall). Wilbur kommer hålla sig undan. Gromit kommer efter det egentliga krampanfallet att bli ängslig och fara omkring i huset. Han kommer bli super-hungrig. Saker och ting kommer antagligen falla omkull och kanske gå sönder, men det är ju ändå bara saker och ting.
Innan jag lämnade jyckarna, så kollade jag runt. Jag lossade sladden från datorn, och jag flyttade tvätttorkställningen som var full med tvätt bort från elementet. Ifall den skulle ramla i "Ep-Gromit-tumult", så skulle den inte falla mot elementet (och fatta eld).
4. Hundarna kommer med största sannolikhet - med minst 99 procents säkerhet - bara ligga stilla och sova tills jag kommer hem igen.
Ja, så blev det. När jag kom hem - i god tid för 15.00-pillret - så satt två förväntansfulla springrar i fönstret. När de såg mig köra in på gården, så började de att skälla vilt. Jag lyssnade noga på skallen, och visst... där hördes även ett vilt pudelbjäbbande i bakgrunden. :) Och allt därinne var precis likadant som när jag åkte hemifrån.
Faktiskt när jag kom fram till mässan, så hade jag slutat oroa mig. Vet inte om det var för att det känns så hemtamt där på mässan. Det var en liten knasig känsla, att känna sig som hemma där!
Det första jag gjorde var att kolla in SM-Freestylen. Jag hade missat de första 4-5 ekipagen (av 17). Nu känner jag mig åter inspirerad att ta upp freestylen igen! Jag fick även lite tankar om hur man bör lägga upp sitt program, så att det blir publikmässigt intressantare att se på. Det var många dukiga ekipage. Det var även några som... nä, jag säger inget mer. ;) Det ekipaget jag föll mest för var hon med tollaren Trubbel. Programmet hade bra uttänkta tempoväxlingar i takt med musiken och var underhållande. Det vinnande ekipaget, pumin Zing med Lina Pettersson var också mycket duktiga, fast personligen gillade jag de andra bättre (som domarna gav en fjärdeplacering). Ja, så är det med bedömningssporter... . och så är det inget mer med det. ;)
Förutom att kolla in freestylen var mitt "uppdrag" på mässan att inhandla en till tygbur. Detta bestämde jag mig för på någon av de sista agilitytävlingarna i höstas. Jag har nämligen tröttnat på den tunga stålburen. Visst, den har sina fördelar - men den är tung!
Jag hann knapp få upp buren innan Gromit gick in och la sig till rätta. :)
Mitt andra uppdrag var att inhandla ett täcke till Gromit. Han har tyvärr tappat så gott som all underull, och han har magrat (är lite orolig för det). Hittills har han lånat Spirous täcke (ärvegods från Keaton), men nu ska han få ett eget. Spirou har ett Obtrack-täcke, Wilbur ett Back-on-track och nu Gromit ett Hurtta. Faktiskt så föredrar jag Obtrack-täcket. Jag tycker det har den bästa passformen. Back-on-track-täcket funkar inte riktigt bra på Wilbur, eftersom han - pudel som han är - har svansen högt ansatt. Om man drar svansen igenom "svans-hålet" på täcket, så blir det en olycka ifall jycken ska skita - vilket jyckar ofta brukar göra när de är utomhus - och det är ju utomhus de använder/behöver täcke, så... äh! Dumt säger jag! Så numera använder Wilbur istället Baloos gamla täcke (som egentligen är för stort för honom) - men han kan skita fritt i det! :)
Gromit mannekängar och Spirou tittar på.
Haha! Apropå kiss och bajs! Jag blev idag kissad på. Tack vare en söt dalmatiner - som så käckt markerade på mig när jag satt ned på huk för att kolla in en tygbur - så är nu min jacka nytvättad. Tack, Herr Dalmatiner! ;) Matten till "byrackan" bad sååå mycket om ursäkt. Hon tyckte nog det var väldans pinsamt (jag veeet! Been there, done that), men jag sa bara "Äh, jag e van!" :) Fast jag tyckte faktiskt att jag luktade dalmatiner-kiss resten utav vistelsen på mässan.
Lite suddiga bonus-bilder tagna med min "fenomenala" mobiltelefon:
Proffsfotomodellen Zero (med människa Martin i "bakgrunden").
Ja, nu speglar sig ju liksom allting, allt som är bakom mig syns mer än själva bilderna. Det är duktiga och proffsiga Linda Berggren som har fotat dessa fina fotografier - som tyvärr inte alls kommer till sin rätt här - som ställdes ut på hundmässan.