Varför försöker jag lite då och då - nu under cirka 20 års tid - övertyga mig själv att tävlingslydnad är kul och värt att pyssla med? Ja, det kan man verkligen fråga sig!
Kanske för att:
- Tävlingslydnad är nåt man bara "ska" göra. Det hör liksom till hundägandet. I alla fall om man brukar ägna sig åt att träna hunden och inte bara låter den bo där hemma som en inneboende, typ, som du bara umgås med lite kort under frukost och/eller middagen..
- Det vore kul att lyckas få till ett snyggt fotgående, ställande etc. Bara för det stora nöjets skull samt framför allt den roliga och trevliga känslan att vara i symbios med sin älskade jycke.
- Det vore kul att kunna visa upp hur duktig ens egen hund är.
Anledningen att jag tycker att lydnaden är lite "små-tråkig" är för att:
1. Det är alldeles för mycket stelt marscherande fram och tillbaka.
2. Det är alldeles för mycket stillastående. Det händer ju för bövelen inget! Inte mycket till action här inte.
3. Det är för mycket gammal, tråkig och pressande prestige kvar i lydnaden.
4. Det är för mycket petigt småfixande. Det är "fel" när jycken bara sitter liiite snett. Jag själv är tväremot glad att det går i alla fall hyfsat, men... det duger ju inte! För mycket krav för min smak, med andra ord.
5. Det liksom förväntas av en att hålla på med det. Detta gör att den lilla rebellen och motvallskärringen i mig väcks till liv att "våga vägra lydnad". :)
Anledning till att jag ändå - i omgångar under årens lopp - roar mig med tävlingslydnadsträning är:
1. Hundarna tycker det är skoj!
2. Visionen att kunna träna lydnad/tävla med fart och fläkt - utan att det ser sådär stelt ut.
3. Det är en enkel sysselsättning som inte kräver annat än en mer eller mindre större plan yta.
4. När hunden fysiskt inte längre klarar av agilityn så är lydnaden - och rallylydnaden - ett bra "istället för". Likaså med freestylen.
Men hur ska jag då få till det?
- Försöka hitta sätt att träna in lydnaden mer uppsluppet och rofyllt; att helt sonika strunta i petiga krav. För min egen motivations skull. Men jag har så svårt att tänka bort att exempelvis det där lilla sneda sättandet faktiskt är fel, som absolut inte borde belönas, och därmed blir mitt beröm/belöning till hunden lite lamt, halvdant och småtråkigt - absolut tvärtemot vad jag egentligen vill. Därför tränar jag helst själv, för att slippa känna att eventuell "publik" ser att jag glatt och uppsluppet berömmer/belönar fel beteende.
- Att också försöka hålla mig till "mitt sätt" utan att känna att jag gör fel; att hitta ett träningssätt som inte bara motiverar min hund - utan även mig!
- Att försöka enbart ta intryck och hitta inspiration från rätt lydnadsekipage.
Men var sjutton hittar man folk som inte är så himla tävlingsinriktade? Folk som faktiskt kan förstå att jag är inte ett dugg intresserad av att komma uppåt i lydnadsklasserna.
De få gånger jag hittills har tävlat, så är det faktiskt mest för att försöka visa (för de som ännu inte är "frälsta", förstås) att tävla i lydnad kan vara kul; att man kan ha roligt tillsammans med sin hund därute på tävlingsplanen. Att det är kul att få visa upp sin duktiga och vackra hund, och att det inte är hela världen om nåt skiter sig. Det är bara "upp igen" och att försöka åter igen.
Huvudsaken är att man har kul - tillsammans - med sin underbara, älskade byracka till hund. ♥
De få gånger jag nu har tävlat så har jag så gott som struntat i poängen. Själva känslan har varit det allra, allra viktigaste. Men självklart blir man glad om man skulle få bra betyg! :)
Hittade denna lilla filmsnutt som jag gillar och som jag skrattade smått åt:
Men som man ser på filmsnutten, så visst är tävlingslydnaden mycket marscherande fram och tillbaka. Det är ju det som som det hela liksom går ut på; att jycken ska vilja samarbeta och förstå de mänskliga muntliga orden med så lite kroppspråk som möjligt. Vilket är en ordentlig utmaning!
En utmaning som måhända är alldeles för svår för mig, eftersom min (inte hundarnas) motivation är för liten.
Finns det nån därute som kan inspirera mig?