I torsdags var det åter dags för Sommarcupen. Äntligen, efter några veckors uppehåll.
Till skillnad mot förra gången, så var jag istället vid gott mod när vi åkte därifrån; jag tyckte - trots allt - att Pingu hade uppfört sig helt okej, vad man kunde förvänta sig av en liten slyngelpojk.
Vi kan förresten börja historien redan i söndagskväll då jag och Pingu åkte till brukshundklubben för ett litet agilityträningspass. När vi parkerar bilen så funderar jag på hur det ska gå med en rymmar-Pingu..? Det var nämligen folk där och tränade lydnad... Men jag repade dock mod, och äntrade planen... då jag till min förskräckelse ;) upptäcker att fårstängslet som avgränsar agilityplanen och appellplanen är borttaget!! Men... hur ska det då gå med en rymmar-Pingu?!!
Det gick över förväntan med stor hjälp av den nya pipleksaken (som han inte fick ha för sig själv; jag höll den i ett järngrepp medan han kampade och drog i den).
Sedan kom löptiken... :)
Nej, riktigt så var det inte, för denna löptiksägare är en ansvarsfull och hänsynstagande dito. Löptiken hade först fått sitta kvar i bilen (utan min vetskap, alltså), och när jag fick reda på hennes närvaro utbrast jag: "Nämen, ta hit ´na, för sjutton!!" Äntligen ett tillfälle för löptiksträning!
Fast innan löptiken lyste upp med sin närvaro, så tränade vi andra tillsammans, och Pingu uppförde sig riktigt hyfsat - trots störning av två andra hundar.
Med löptikens närvaro lyckades Pingu i alla fall att forcera två hinder på vår lilla bana innan frestelsen blev för stor. Jag tycker det var en stor framgång! Han fick tillåtelse att springa till henne, alltså "life reward"-tjohejsan, om han åtminstone tog två hinder. Det fina i kråksången (eh?) var att han klarade av att skutta hinder ifrån löptiksexternbelöningen för att sen rusa tillbaka till henne - där hon var gömd i agilityboden. Haha! Jo, vi försökte först att hon skulle sitta direkt bredvid, men det var typ omöjligt. Då erbjöd sig Ulrika, löptiksmatten, att gömma Kele och sig själv inne i boden. Då funkade det i alla fall med två hinder.
Flera gånger så rymde Pingu bort till de andra två hundarna (en tik a la ordinär samt hanhund) som också var närvarande, för att kolla läget. Jag menar, man vet ju inte - även de kan ju vara löpisar, testade en mycket önsketänkande Pingu-vasker.
Apropå önsketänkande pojkvaskrar... ;)
Spirou och Gromit in action.
Nu tillbaka till Sommarcupen (några dagar efter löptiksträningstillfället)...
Inför vår start i Blåbärsklassen (som denna gång var lite klurigare än vanligt), så varnade jag publiken för min rymmarjycke, och vädjade till deras hjälp. Hihi! "Och här har vi en till!!", stämde Anneli in i min vädjan om publikhjälp, där hon stod med sin rymmar-Zack redo för start efter oss. "Pingu och jag är bara uppvärmningen...", skojade vi friskt om våra små lydiga *harkl* telningar. :)
Pingu satt fint kvar vid starten. Duktig vovve! Men efter att han hoppat ett par hinder så körde han sitt publikfriarrace, fast denna gång så blev det bara ett litet kort ett (med publikens hjälp); jag fick in Pingu på rätt spår igen över hindren - i rätt ordningsföljd - men han råkade sen rusa förbi ett hinder. Eftersom vi då var i ett sånt fint flyt, så fortsatte jag ändå bara som om inget hade hänt. Diskade, med andra ord. Men Pingu var jätte-duktig, tyckte då jag.
I Hoppklassen, så råkade det bli så att Lollo, "storasyster" till Kele, löptiken, startade före Pingu och mig. Hahahaha! När vi står där och inväntar vår start, så visar Pingu stort intresse för Lollo inne på banan (han brukar annars inte vara så himla intresserad av de som kör, så jag var inte riktigt beredd på det). Sedan kommer det... något som jag faktiskt inte har hört sen... ja, jag tror det måste vara Gromit och/eller Keaton... det desperata och hysteriskt gälla löptiksgläfset :) . "Nej!", säger jag samtidigt som jag håller emot för kung och fosterland i kopplet, "Det är fel!! Hon löper inte!! Det är fel tjej, jul!!!". Ja, vad sa jag om önsketänkande pojkvaskrar..?
"Det här kommer inte att gå!", tänker jag inför vår start, men låtsas som ingenting; det bara ska gå! Pingu tjuvstartar. Han far iväg som skjuten ur en kanon. Först gör han en repa in i banan, sedan girar han av, följer Lollos väg mot mål (och alla andra startande före) fast utan att forcera några hinder, förstås. För det hade han liksom inte tid med.
Pingu står nu - i full friarstråt - intill en svarvit bordercollie (likt löptiks-Kele). "Är det löptiken?", frågar jag kvickt när jag hunnit ifatt bus-Pingu, tycker dock att det är lite märkligt att ingen hjälper till att freda "henne". "Nej, det är en hane!", ropar nån lite menande, typ. Jag tar så lugnt som möjligt tag i Pingus nackskinn, går mot banan med Pingu i stadigt grepp och försöker "knuffa" igång agility-Pingu igen.
Jag lyckas faktiskt (efter några försök), och får till och med till ett snyggt slalom (12-pinnars) med ett bakombyte innan (tror jag). Jag = mycket nöjd. "Yes!!", ropar jag till Pingu, slänger pipleksaken framför honom... Pingu tvärvänder - och rusar bort till sin tilltänkta. Han fick ju - enligt honom själv - mattes tillstånd att rusa iväg i och med mitt "Yes!" (egentligen använder jag "Varsågod" när det är life reward-grejer). Jag springer efter och vill faktiskt att han ska "få" sin belöning, i alla fall för en liten kort stund. Kele var inte så särdeles glad över att plötsligt vara en extern belöning. Det är inte lätt att vara löptik heller.
Eh?
Sista klassen för dagen är Agilityklass, då jag försöker hitta på en egen bana eftersom Pingu inte ännu kan balanshindren.
Samma startordning som i Hoppklassen (alltså Lollo kör precis innan oss), och här så råkar starten vara så att löptiken sitter en liten bit bakom Pingu, där han - borde - sitta och tagga framför första hindret. Jag är dock nöjd över att han faktiskt klarade av detta, och att han faktiskt skuttade två hinder rätt, innan han - åter igen - föll för friarstråtfrestelsen. Denna gång hinner jag med att barskt ryta åt honom (han hade ju inte inväntat mitt "varsågod") innan han kommer fram till sin tilltänkta fästmö - och busjycken blir låg (!) - för någon sekund. Jag tar då tillfället i akt, och envist startar om ånyo. Duktiga Pingu sitter åter igen fint i starten - och jag får till min glädje tillfälle att berömma honom; att han faktiskt gör nåt rätt.
Vi startar. Efter två hinder var det dags igen. Tydligen är han nu i den nivån i vår löptiksträning; två hinder. En vacker dag, så kanske vi kommer till tre hinder, sen fyra, sen... osv. Tjugo hinder känns just nu dock ganska långt bort. Ja, ja...
Pingu och jag avslutade i all fall med att ta två av målgångens hinder rätt (enligt min egen plan) - och han fick rikligt med beröm, som jag i och för sig är tveksam över om han verkligen tyckte det var så himla mycket till beröm. Ja, ja...
Jag tänker fortsätta med min "deal" med Pingu; om du tar hinder/rallylydnadsmoment/kontakt med mig, och inväntar mitt "varsågod!", så får du nosa löptiksdoftfläck (eller nosa på löptiken själv).
Att jag ska försöka vara "roligare" än en löptik är jag mycket tveksam över om det skulle fungera. Det har då aldrig gjort det på några av mina andra hanhundar. Då tror jag mer på att vara bestämd och förbjuda jycken att flirta. Men att totalförbjuda honom... att han aldrig någonsin får... nja... jag vet inte. Då tycker jag att ha en "deal" låter trevligare, men vi får se hur det går...
Jag har ju med berått mod skaffat mig en hanhund, då får jag stå mitt kast. Agility- och rallylydnadsreglerna är som nu att man får tävla med löptik (i rallylydnaden startar dom dock sist i nybörjarklass), och det är bara att gilla läget samt försöka göra det bästa av det.
Gromit med "kär-min".
Beskåda den dreglande tungan och de där "tomma" ögonen förutom en sak: LÖPTIK!! ;)
På t ex Facebook brukar det ju lite då och då blossa upp diskussioner om löptikars vara eller icke vara. Och jag kan ibland bli något förundrad över hur somliga resonerar.
Efter att ha läst vissa av dessa kommentarer, så undrar jag om inte vissa och jag inte riktigt har samma innebörd i ordet "hänsyn". Att ta hänsyn för mig är att man gör det för man själv vill - helt oberoende om det finns några regler, förordningar eller lagar. Man visar hänsyn - bara för att man vill det, för att man tycker att det är det mest rättvisa och mest omtänksamma gentemot sina medmänniskor och i detta fall också hundar.
Och det här att det "bara" är en träningssak, jämfört med att vissa hundar har problem med kontaktfältstagande, platta tunnlar, nummerskyltar, slalom etc...
Jo, det är det (med individskillnader, förstås), men...
Löptiksproblemet är en stark instinkt till skillnad mot exempelvis kontaktfältets två på två av, running contacts eller vilken metod man nu väljer.
Förutom det så har i alla fall inte jag nån löptik att plocka fram vid behov. När jag vill träna slalom så går jag in till agilityboden på klubben och tar fram bågarna, om jag skulle vilja träna hoppteknik, så tar jag fram hoppbumparna från samma bod. Likaså om jag skulle vilja träna med - störande - nummerskyltar eller platta tunnelns lite läskiga släp (som i och för sig finns utanför boden), fast....
Hur jag än letar. Hur jag än vänder och vrider på allt som ryms i denna lilla agilitybod... Jag har letat, och letat. Jag har lyft och flyttat på murens alla delar samt kikat under dom, därinne i den trånga boden, men... jag har hittills inte hittat en endaste liten löptik därinne för att ta ut och träna på. :)
Spirou med "kär-min".
Här nedanför citerar jag några av dessa Fb-kommentarer. Om du inte orkar läsa igenom allt, så kolla bara igenom det jag har strukit under:
Kommentar: "Vet många tikägare som "klagar" på sina tikar under löp..att dom är si och så...vi med hanhundar utsätts för löp 365 dagar om året........så jag hoppas att ni som promt måste tävla de 20 värsta dagarna på ett år !!!! Kan visa stor hänsyn."
Kommentar:"Min tik löper två gånger om året. Så det blir absolut en hel del tid som försvinner rent tävlingsmässigt om man har det resonemanget. Jag tycker man ska visa hänsyn, men tror att alla gör vad man kan. Tror ingen står kring start med flit, men några nummer innan måste man ju faktiskt stå där! Klart vi med löptikar också vill tävla. Dessutom är det inte helt lätt att veta exakt när dem små ska komma in i löp heller ..."
(Min kommentar: Eh? 20 dagar med hänsyn v/s 365 dagar... men det var tydligen alldeles för mkt att önska.)
Kommentar: "En tävling under höglöpet kan man väl kanske vara hemma för att visa lite hänsyn till " otränade" hanhundar. Och en liten matta i starten Karlstad tycker jag ni kunde unna oss! :-))"
Kommentar: "... eftersom reglerna tillåter löptikar så tänker inte jag stanna hemma bara för att vara snäll mot andra ( hade hon (hunden, min komm.) däremot inte varit sitt vanliga jag hade jag nog skippat att tävla).. Vet att jag låter egoistisk men, jag jobbar varannan helg och det är få tävlingar inom rimliga avstånd, då tänker jag inte bli hindrad för att hanhundsägare kanske tycker att vi inte borde tävla.. Jag är själv hanhundsägare, det gick utmärkt att tävla då hans motivation för agility är betydligt högre än löptiksdoft i starten. Och det är klart att man försöker visa hänsyn! För övrigt hoppas jag att vi tikägare ska slippa sådana här "bannor" i fortsättningen.."
Kommentar: "Håller med. Reglerna säger att löptikar är välkomna och så är det bara. Om arrangören har särskilda anvisningar så följer man ju dem annars förväntar jag mig att folk har koll på sina hanhundar."
Kommentar: "Viktigt också att folk har koll på sina löptikar. Som ägare till både och förstår jag problematiken åt båda hållen. Det är inte lätt, men det bästa man kan göra är ju att försöka göra det så lätt för det andra könet som möjligt!"
Kommentar: "Ja självklart ska man inte försvåra mer än nödvändigt men jag är inte heller så sugen på att ägna mig åt en massa extra bök om jag inte måste. Finns inga riktlinjer, så förutsätter jag att jag kan värma vart jag vill osv."
Kommentar: "De flesta värmer väl ändå upp på lämpliga promenadvägar runt området? Det är mycket som kan störa olika hundar. Så länge man har koll på sin hund och rör sig inom normala avstånd från varandra så tycker jag det är fullt tillräckligt. Kräver ni att löptikar på stan ska gå på särskilda gator också eller?"
Kommentar: "Nu har jag inte läst igenom alla inlägg...men jag menade höglöp ca 10 dagar 2ggr per år kan det väl inte vara så svårt att visa hänsyn...eller skippa en tävling. Ja, hanhundar får lära sig att jobba... men bannlysa från tävling går inte.. så då kan man väl hålla sin tik i periferin.. eller är det för mycket begärt.? Har ju sett jätte-hänsynsfulla tik ägare.. handlar lite om vilja. Finns ju dom som står o minglar vid bankanten oxå o låter tiken pinka här o var i startrutan.. det har jag oxå sett.. Så tävla på, men var medvetna."
Ja, ja... Vilken innebörd har egentligen ordet "hänsyn"?
Hur man än gör, hur man än vrider och vänder på frågan, så kan man inte gå emot naturen, så någon måste "offras". Frågan är vilka det ska vara: den tävlande hanhunds- eller tikägaren?
"Vad har du gjort, matte!!!"
Men... kastrera hanjycken, då? (eller varför inte tiken?)
Hm? Nej! Jag har med berått mod skaffat mig hanhundar, då får jag stå mitt kast!
Jag vägrar att kastrera, men jag anser inte att det är fel att göra så, så missförstå mig inte nu. Det är bara emot min personliga "etik", eller vad jag ska kalla det för.. Det känns fel för mig personligen; att med kirurgi "fixa" nåt, så att jag kan leka (!) agility med en större framgång. Ja, leka. Agility är en lek. En sport, ja, men ändå en lek.
Jag skulle dock inte tveka att kastrera om min hund mådde dåligt, om han var sjuk, och om det då fanns chans att han skulle må bättre.
Senaste höstmodet.
Vissa kör argumentet att i utlandet så är det vedertaget att kastrera hanhundar, så varför skulle inte vi göra likadant?
Nja.. Fast i utlandet så exempelvis kuperar de även svansar och öron på hundar samt beskådar/utför bestialisk och vedervärdig tjurfäktning som underhållning, så att bara för att nåt görs regelmässigt i utlandet så ska det vara rätt... Nä, det håller inte, inte mycket till argument för kastrering, säger då jag!
Andra tar upp att hästar och katter kastreras ju rutinmässigt, att det liksom "hör till". Nu är jag ingen expert, men hästar av manligt intakt kön är måhända alldeles för starka och svåra att hantera för vanliga "Svensson-hästmänniskor", eller vad vet jag? Och utekatter skulle det bli alldeles för många av om man inte gör nåt. Men - om ni vill - kan jag även ifrågasätta kastrering av dessa djur, tycker det är fel att vi människor gör dessa ingrepp bara för att vi kan göra det, om nån fattar vad jag menar.
Var vill vi ha gränsen för människans ingrepp på natur och djur? Utställningsjyckar får man inte kastrera på grund av avelsarbetet (ni fattar vad jag menar), men hur är det då med hästar, katter etc och deras avelsarbete? Varför funkar det där? Om det nu gör det? Ja, jag talar nu lite emot mig själv, men sån är jag; jag ifrågasätter allt!
Apropå avel och diskussioner på Facebook etc, så kan jag tycka att det är lite komiskt (?) att i ena tråden kan man vara upprörd över att folk inte kastrerar sina hanhundar (med träningsproblem av olika slag) som i alla fall inte ska gå till avel, och i en annan tråd kan (samma människa?) vara upprörd över att det hela tiden är samma hanhundar som används i aveln, att det blir för mycket inavel och stor risk för spridning av eventuella sjukdomar (om det upptäcks efteråt - trots tester innan - att hanhunden visst inte var så himla bra). Hm?
Men vadå? En svårhanterlig jycke ska väl för sjutton inte gå till avel? Nä, förvisso, men bara för att den är okastrerad så måste man inte avla på den. Faktiskt! Och man ska hålla uppsikt över alla hundar, kastrerade som okastrerade, så de inte hittar på nåt ofog. Det är ingen skilnnad där inte! Däremot är den svårhanterliga jycken istället ett bevis, ett resultat av dåligt avelsarbete; att man ska akta sig för att åter använda dessa linjer, eller vad sjutton det heter.
Om man skulle kastrera rutinmässigt, så skulle man ju inte ha en aning.
Och å andra sidan, så kan ju en hanhund som man inte alls hade tänkt avla på utvecklas till ett mycket gott exemplar, men så är jycken kastrerad. Så tji fick man, liksom!
"Öh? Du matte! Har du sett? Det fattas nåt där?!" ;)
Spirou hade (vid 9 års ålder, om jag minns rätt) fått testikeltumörer därav kastreringen.
Man kan ha dragkamp om tuggben även iklädd tratt.