Jag är ju känd för att vara en riktig pyssel- och donatjej. Mitt hem är smyckat av hundratals egentillverkade ting. Jag läser all facklitteratur som finns om hur man fixar i hemmet och till familjen. Hundarna har halsband som jag själv har klistrat ihop.
"Klistrat"? Oj! Där avslöjade jag visst mig själv! Eller gjorde jag det? Klistrar man hundhalsband? Inte f-n vet jag! Och den där villa-tidningen med fix och trix som man får i brevlådan åker direkt till pappersinsamlingen. Kanske jag har råkat - av misstag antagligen - bläddrat i den vid något tillfälle. Jag är helt novis när det gäller pyssel och sånt. Nej!!! Fel! Numera - sedan någon timme tillbaka - vet jag hur man flätar hundkampknutar av fleece. Hihi! Nu blev jag imponerad av mig själv; Jag vet att det heter "fleece"! Man är ju rena proffset, ju.
Klubbens agilitygäng hade dragit ihop en prisfixarkväll med tilltugg. Det blev en mycket trevlig afton i kvälls-solen. Fast jag får väl erkänna att jag hann bara fläta en enda kampknut. Man är ju alldeles för otålig när det gäller sånt här. Det finns en anledning varför jag inte hade några större framgångar i syslöjden i plugget.
När jag smet ifrån de andra låg det en tjusig hög med 30 nyflätade hundleksaker i varierande färger på bordet. Så de andra var helt klart mycket flitigare än jag. *skäms* Och flera ändå var på tillverkning.
Jag måste säga att det var en trevlig och lite annorlunda hundaktivitet. Det var kul, fast jag egentligen inte alls är en sån där pysseltjej. Men nu vet jag hur man flätar av fyra tåtar en rund "såndär". Egentligen är det lite märkligt att något som först var totalt ogenomförbart "plötsligt" känns fullkomligt naturligt. Man bara gör utan att tänka så mycket. Tyvärr provade jag aldrig att göra en fyrkantig mojäng, så jag är faktiskt lite sugen att testa om jag lyckas. Hm..? Ångrar lite nu att jag stack. Men jag kände att Spirou borde egentligen vara hemma i lugn och ro.
Fy på mig! Skylla på hunden! Men Spirou har ett gäng dräneringsslangar i sitt högra framben. Är man en slagskämpe så är man. Eller rättare sagt: Bor man ihop med en sådan så gör man.
En gammal bild från förr. När Spirou hade tratt sist.
Det blev en lite hektisk dag idag. I alla fall för en latmask som jag. Igår la jag mig inte förrän vid fyra-snåret. Jag bara skulle få färdigt Sommar-cupsresultaten. Envisa Kerstin - det är jag det!
Klockradion hade jag ställt på halv-åtta för jag ville "hänga på låset" till att beställa veterinärstid till Spirou (och Gromit). Fick tid halv-två. Kvart över 12 åkte jag ner till centrum för bank-besök. Sedan bort till Vallentuna till veterinären. Veterinärbesöket tog drygt en timme. Och så ville de behålla Spirou till kvart i fem! Min Spirre-Spirou! Wilbur, Gromit och jag åker tillbaka till Åkersberga under tiden, och går en liten skogspromenad. Sedan körde jag hem för att få i mig något ätbart (flingor och filmjölk). Efter vi varit hemma en kvart var det dags att ånyo åka till Vallentuna för att hämta hem min allra bästa Spirou.
Cirka 3750 kr fattigare åker jag och hundarna hem till Åkersberga och apoteket, vilket gjorde mig ytterligare lite fattigare. Sedan tar jag rulltrappan ned till jobbet... och tar ut förskott... *aj då!* Därefter blev det pizzerian. Äntligen mat! Jag bestämmer mig för att jag inte behöver vara i tid till prisfixarkvällen, utan äter upp min pizza i lugn och ro.
Sedan åkte alla jyckarna och jag upp till brukshundklubben för prisfix.
Jo, Spirou får vara i baksätet i bilen eftersom jag inte vill riskera att Gromit slickar på hans sår. När jag lockade på Spirou för att han ska gå ut från bilen, hör jag mig själv kalla honom för Keaton. Detta gjorde jag de samtliga tre gånger Spirou nu har varit i baksätet. Lite märkligt egentligen. Var kom det ifrån helt plötsligt? Kan det vara för att Spirre är lite ynklig och krasslig med sin tratt på huvudet? Eller var det för att han var i baksätet? (Som Keaton brukade vara.) Inte vet jag. Ibland undrar man hur man egentligen funkar. Om man nu gör det.... funkar, alltså.
Spirou är även denna gång helt cool med sin fåniga tratt. Visst tycker han nog att den är i vägen och är bökig, men "Det ska visst va´ så här nu!", tycks han tänka. (Bilden är från förr.)
Jo, jag har fått en semestervecka till! Yes! :)