Idag - imorse - skjutsade jag Pingu till sin jaktlydnadskurs. Det var den näst sista gången. Jag har ju missat att berätta om det förra kurstillfället, så då kör vi det nu - alltså två berättelser i en, typ. Och så glömde jag ta kort på honom - igen - så därför blir det bara gamla - redan sedda - bilder.
Förra gången så hade jag ju bestämt att Pingu och jag skulle komma i god tid, så att han skulle hinna varva ned och få nosa runt litegrann innan kursen börjar - så att Pingu och jag skulle kunna visa upp att han faktiskt kan gå fint i kopplet. Vi hade ju fått typ lite bakläxa på just detta. Självklart så var förstås jag extra sen istället... Ja, ja...Så det kan bli. Men det gick ändå ganska hyfsat ändå när Pingu och jag traskar mot kurslokalens dörr under den stränga instruktörens kritiska och nitiska blick. ;)
"Säg inte "Bra!" innan du är klar!", protesterar hon när jag berömmer Pingu att han går hyfsat bra. "Jo! Han gick ju... Vi tar det sen!", säger jag emot med koncentrerad bestämdhet, och fortsätter att gå framåt med Pingu hyfsat vid sidan. Instruktör´n och jag har bara olika ord (Bra!/Yes!) för när momentet/träningen är klar, och hunden blir "fri", så därför blev det lite kort lite missförstånd oss emellan.
I mitt tycke tycker jag (eh? .. "tycke tycker jag.." ja, ja.. okej..) att Pingu skötte sig bättre under teoripassen, då jyckarna ska vara stilla och tysta, än vid de två första kurstillfällena (då han bråkade, störde, skällde, busade och förde allmänt bus- och stökliv). Denna gång körde jag min egen (typ) strategi; visade att han skulle lägga sig ned, och sedan droppade jag sporadiskt små godbitar (små, små leverpastejbitar) mellan hans framben - utan att på nåt annat vis ge honom någon uppmärksamhet. Om han reste sig upp, så visade jag bara lugnt, men envist, att han skulle lägga sig igen.
Jag anser att det funkar. Jag tycker det känns bättre än att behöva bråka och typ slåss och ha sig, som vissa andra kanske hellre gör. Men... vi är alla lite olika...
Haha! Det var hur som helst ganska förnöjt och roande samt jag kände även lite skadeglädje när instruktören med mångårig erfarenhet strax innan vi skulle gå hem utbrister halvt skrattande och halvt lättad: "Haha! Vad han var envis, då! Ett tag trodde jag att jag hade mött min överman!" "I knew it!!", skrattade jag lite skämtsamt hånande tillbaka. ;) (eller egentligen kanske :( )
Om nån vill bråka med mig, så går jag och gömmer mig. Så det så!! ;)
Vid dagens kurstillfälle var Pingu än en gång ännu duktigare än förra gången. Det går faktiskt framåt - och så lite bakåt med, förstås. Men mest framåt! Idag kunde jag faktiskt få stopp - med "jaktsitt-kommando" - på en överlycklig Pingu som skuttsprang runt, runt i lokalen, som en kalv på grönbete, stolt lekandes med instruktörens pälsförsedda dummy/kamptrasa som jag hade fått låna. Jag misstänker att alla närvarande - även Pingu själv - blev förvånade.
Instruktören och jag kom även fram till lite olika träningssätt som passar en liten odåga som Pingu.
Nu är det flera veckor fram till nästa kurstillfälle, som är det sista. Då ska det vara "avslutningsprov". Och det finns stor risk att Pingu och jag kommer bli ensamma, för Tindra ska ställas ut och Alva, stackarn, har tarmvred (hon kom inte idag). Det kommer ju bli världens privatlektion, ju - och lite fånigt också.
Pingu leker vilt med en något (?) tilltygad fotboll.
Och vet ni vad som hände när vi kom hem?!!! "Eh? Näe!", svarar ni nu förstås. Jo, jag kör in på gårdsplanen, stänger av motorn, beundrar inifrån bilen Spirou och Linus som skäller/bjäfsar i högan sky i vardagsrumsfönstret, och sedan går jag ur bilen samt släpper ut Pingu. Därefter går jag bort för att stänga grinden (ett gäng kompostgaller på högkant) medan Pingu rusar bort upp mot huset. När jag är typ halvvägs på väg mot grinden, så hör jag att några kommer alldeles strax passera utanför grindhålet. Det är ändå ganska sällan att nån går utanför på vägen, så därför chansar jag ofta att låta hundarna vara ute lösa medan jag går bort för att stänga grinden, istället för att ta den säkra före det osäkra, och stänga den först, och sedan släppa ut odjuren. Men som sagt, det är en chansning. Det är jag väl medveten om.
"Var är Pingu?!", tänker jag blixtsnabbt, nästan i panik. Jag ser nu det passerande paret, som i godan ro går förbi grindhålet. "Hinner jag rusa bort till grinden och snabbt stänga? Nej! Jag hinner inte. Om jag försöker är risken väldigt överhängande att Pingu bara kommer att missförstå mitt springande mot det främmande paret som passerar!", resonerar jag - återigen - blixtsnabbt.
Nu hör jag Pingu komma rusande i 190 - vilt skällande - mot grindöppningen och mig. Självklart och coolt så höjer jag bara armen (som i jaktlydnads-sitt) och säger med sträng, men samtidigt cool röst "Stanna!"....
Precis som vi aldrig har gjort något annat, som om vi har tränat detta typ milijoner gånger, som om Pingu kan detta....
Och hundrackarn tvärnitar! Pingu tvärnitar! Jag berömmer honom, men är beredd på att han kanske försöker smita iväg igen. "Sitt!", upprepar jag bestämt och så där självklart igen när han reser sig upp. Pingu sätter sig ned medan han spanar lite bortåt mot där de främmande paret gick. "Sitt kvar!", säger jag, och går lugnt bort för att stänga grindarna.
Helt otroligt! Jycken, den 10 månaders slyngeln, gjorde som jag sa! :)
