... och antagligen veckans sista. För inte räknas väl morgondagens agilitytävling på Sala BK som träning? Visst borde jag framför allt ha tränat "anti-tjuvstarter" och annat smått och gott under veckan inför morgondagen, men si så blev det inte. Jag, lat? Näe. Det har bara liksom inte blivit av.. Men bättre sent än aldrig.. sägs det. *harkl*
Grompan sitter kvar i starten. Olandtraktens BK.
Hur som helst så var Gromit jätte-duktig nu under kvällens korta träningspass innan mörkret föll över den öde brukshundklubben. Och jag var duktig på att testa lite nya grejer, små detaljer och så.
Små detaljer i starten, i slalom och så lite olika varianter av sidbyten. Haha! Allt gick ju inte sååå himla bra. Men Gromit gjorde som jag visade. Visserligen inte som jag hade tänkt, men han gjorde som jag sa/visade. *harkl* Och det är ju det som räknas, typ.
Det som gick alldeles utmärkt var kontaktfältstagande, på alla tre balanshindren, och även släpp på hinder/målraka. Min lilla super-Grompa!
Visst, det är skillnad när man är helt själv och tränar, men ändå! Tänk att han kan vara så duktig, min hund. Jag blir själv både förvånad och imponerad samt så himla glad! Fast... förstås är den där dumma ständiga oron som gnager därinne.
Tänk vad skönt det skulle vara att slippa det där dumma oro-gnaget. Men så är det nu inte! Det är bara att gilla läget, göra det bästa av det - och hoppas att det dröjer läääänge innan den sista dagen, som kan komma imorrn eller om sex, sju år. Jag tror jag satsar på sju år - minst! Och att ta vara och känna och insupa var dag, var timme, var minut jag får tillsammans med min allra bästaste lilla super-Grompa, världens.. nej! Universums sötaste, bästaste (igen), tokigaste, gosigaste knäpp-hund, som har lärt mig så mycket under dessa första fyra och ett halvt år.
Kung Gromit på sin tron. ♥
♥ Gromit, Spirou och Wilbur. Alla tre de bästaste av de bästa. ♥