Idag hände nåt som - så gott jag minns i alla fall - inte hänt förut; Pingu och Spirou hade en riktig dragkamp - och de höll på lääääänge. :)
Både Spirou och Pingu drog för kung och fosterland.
Ni ser väl Pingus blick. Vilken koncentration!
Dragkampen gick över stock och sten, runt trädstammar, i djupt blåbärsris, i höstsolsken samt genom vatten och eld. (Det där sista var ljug)
Vem kommer att vinna, månntro?
Ursäkta den suddiga bilden, men det fanns bara den som kunde illustrera vilka ojusta grepp som slyngel-Pingu tog till i stridens hetta.
Men han föll på eget grepp. Ha!
Spirou var väldigt nära att gå segrande ur dragkampen.
Wilbur höll sig på sin kant, märkligt nog. Annars brukar han absolut inte ha något emot att utse sig själv till domare.
Efter ett bra tag dragkampande, så vann till slut Pingu den åtrovärda gamla leksaken, som de hade hittat - stelfrusen - ute på tomten.
Att Spirou kämpade så länge ser jag som en seger. Och att de båda faktiskt kampade utan att det gick överstyr, typ.
Det stör mig något att Wilburs nos är orakad. Han har ju pipskägg, ju! Men inte nu, för det blev bortrakat senare på dagen.
Två söta pudlar i min bil.
Apropå bilen, ja...
Idag testade jag en ny variant med "vägrar-hoppa-in-i-bilen"-Pingu; jag vände på klacken när han glatt skuttade iväg åt andra hållet (han försökte åter igen - förgäves - locka sin matte till "katt och råtta"-lek). Jag gick helt sonika tillbaka till bilen och körde (mycket försiktigt, med full uppsikt på Pingu) mot grindhålet. Pingu tittar först storögt, sedan skuttar och bjäbbar han mot bilen. Jag stannar bilen, och stänger av motorn (han gillar inte avgaserna) och hoppas att han ska känna sig utanför (både bokstavligt och bildligt talat) och försöka kika in i bilen där alla vi andra är. Men nä då! Han bryr sig knappt att han är typ ensam kvar på tomten i mörkret.
Efter nästan fem minuters väntan ger jag upp (för en gång skull hade jag ingen brådska iväg). Jag går ur bilen, öppnar bakluckan och går bort till Pingu som står stilla och iakttar mig. Jag berömmer honom att han står still, sedan riktar jag in honom mot bilen, taggar honom och säger "Kör!". Han missförstår (?), skuttar mot en gammal, illa tilltyglad petflaska som ligger intill oss. Själv tänkte jag inte på den. "Attans!!", säger jag, och blixtsnabbt sätter jag foten på petflaskan. Jag plockar upp den, gömmer den bakom ryggen och riktar åter igen in Pingu mot bilen, taggar honom och säger "Kör!". Han skuttar glatt in i bilen, och förutom godbit får han den platta petflaskan som belöning.
Apropå petflaska...
Den här glasflaskan har Pingu hittat hemma på tomten. En dag i somras när han hade varit ute själv, så kom han plötsligt med den i munnen. Jag fattar inte var han hittar alla märkliga prylar. Det är nappflaskor och äpplen och nu en glasflaska?!!
Och jag är lite knäpp när jag tillåter honom att - försiktigt - bära omkring med den i mun.
Den uppmärksamme ser förstås att på bilden är det tassar och öron som tillhör Spirou.
Det var dags för ett nytt "alla-på-trappan"-foto.