Från början...
Igår kväll, eller natt rättare sagt, så bara MÅSTE jag se slutet på deckarn Maloney eller vad den nu heter. Så jag backade DVD-brännaren en trekvart tillbaka i tiden. Med andra ord så la jag mig kanske så där vid två till halv tre-tiden. Vaknade av ett fasligt liv från galande klockradio och spelande telefoner på högsta volym. Jag låg halv-vaken och lyssnade på oväsendet i en halv-timme tills jag till slut lyckades resa på mig.
Den halv-timmen skulle jag behövt sen i Västerås!!
När jag gjorde mig iordning för avfärd hade jag ett nytt mantra: "Det där med bangång är över-reklamerat, det där med bangång.... " osv. (Mitt mantra på morgonar brukar annars vara: "sova sova sova... ".) "Eh! Jag kommer när jag kommer... Vadå? Det kommer nya tävlingar sen... !", muttrade jag också lite då och då. HATAR MORGONAR!!!
Ban-gången skulle precis börja när jag väl hade kommit dit. Fort upp med burar. Hundarna var kvar i bilen. Spirou hade startnummer - TVÅ! På väg mot bilen (som stod typ en halvmil därifrån) säger jag till inroparen att jag är där - ska bara hämta hunden också! Jag tar även med Gromit som har startnummer 16. När jag kommer till startfållan hör jag att speakern presenterar startnummer - SEX! (Det måste ha varit flera strukna.) Jag går med bägge hundarna fram till inroparen. "Aj då! Jag hann visst inte. Va snabba ni var!", säger jag lite ledsamt. "Det är okej! Vi sätter dig som sista startande istället!", säger han vänligt. Det var mycket schysst gjort av arrangörerna!
Gromit blev nu min första start. Min plan var att verkligen försöka springa jämns med honom, eller till och med före honom. Och att vara TYST! Att så länge det går, bara använda kropps-språk. De två gånger vi nu har hunnit testa det, har det gått över förväntan. På bangången räknade jag inte med att Gromit helt plötsligt skulle springa förbi Gungbrädans nedfart (som ju är uppe i luften. Och därtill också inte i närheten av det hopp-hinder han egentligen skulle ta.), och sedan demonstrativt sätta tassarna på Gungan. DISKAD! Sekvenser av resten av banan gick faktiskt riktigt bra!
Jag hinner precis byta till Spirou innan hans start. Han var lite frånvarande - inte riktigt på hugget. Han kom 6:a av 17 startande med 0 hinderfel, men med 5,87 i tidsfel. Helt okej för lilla Spirre!
Efter denna rivstart på morgonen med ett flängande hit o dit, tog det ett par minuter tills jag kunde slappna av och sätta mig ned för lite frukost. Wilbur och Keaton fick vara kvar en stund till i bilen.
Efter en skinkmacka och varm choklad-frukost hämtade jag resten av flocken. Sedan var det dags för Hoppklassen:
Gromit blev diskad (fel hinder). Fast jag tycker ändå att det här bådar gott... Han måste "bara" få mer släpp och driv mot RÄTT hinder. Hans "tidigare" fara-runt-överallt-rutin dämpas betydligt när jag inte använder så mkt muntliga kommandon. Han o jag jobbar på att hitta ett för oss fungerande "handlings-system".
Spirou ville inte alls i Hoppklassen. Han var väldigt seg, så när vi kom i närheten av målgången, valde jag att köra direkt i mål istället för att följa banan. Hellre diskad med en relativt glad hund, än en odiskad uttråkad hund.
Som det nu syns på rubriken fick Wilbur sin andra uppflyttningspinne. Innan start var han okoncentrerad, frenetiskt nosig och pipig. "Det här kommer inte gå alls!", tänkte jag. Men jag var mer bestämd o tydlig mot honom direkt innan start: Inget nosade! Kontakt med mig - belöning. Vid starten var han på väg att tjyvstarta, men jag gick tillbaka för att sätta honom på stället JAG ville han skulle vara på. Sedan gick allt som på räls. Kul att jag vågade med att stå kvar och skicka honom över ett hopp-hinder mot lång-tunnel i banan-form, för att han sedan hoppade tillbaka mot mig över ett hinder som stod som staket ihop med det andra hopp-hindret. (Undrar om någon fattade det där.) Det kändes väldigt proffsigt i alla fall... Vid ett tillfälle gjorde han en onödigt vid sväng. Där kunde vi ha sparat lite tid. Han blev 2:a med tiden 42,50 sek (ref tid: 47 sek 9 starter). Det var över ett år sedan han fick sin första pinne. Hoppas det dröjer till nästa!!! För hur blir det i tvåan? Ska jag åka på tävlingar bara för ETT LOPP! DET vete sjutton om det är värt det!!!
På prisutdelningen gör vi bort oss... Jag har alla fyra hundarna med mig, som innan hade varit uppbundna i krok i marken medan jag packade ihop burarna. Kopplen var som en STOR JÄTTE-KNUT. Eftersom jag var sen till prisutdelningen försöker jag förgäves trassla ut knuten, medans vi skyndar oss dit. Med andra ord har jag inte riktigt koll på koppel o hundar när jag går fram för att hämta pris. När jag ska välja från prisbordet, går Gromit och demonstrativt och kissar/markerar mot en ryggsäck inför allas blickar. Jag drar bryskt, men för sent bort honom. Då hoppar han bakom min rygg, upp på speakern så hon håller på att ramla baklänges. Jag ber så mkt om URSÄKT! Hoppas inte ryggsäcken tillhörde den vänliga inroparen. (Innan hade Gromit markerat in Hubbes matte Jennies hejarklack! Som tack för det bjöds jag på en god hembakad sockerkaka. Borde det inte varit tvärtom, som plåster på såren eller kisset eller vad man nu ska säga. Suck! Denna Gromit!!!