... att det ska vara så hopplöst svårt att låta bli att vara elak och dum mot folk. Men så länge människor är människor, så kommer världen forstätta att vara fylld med hat, missuppfattningar och annat dumt. Ja, i alla fall från vissa människor.
Jag läste nyss (nyss och nyss, det är en definitionsfråga) att en uppfödare känner sig så pass baktalad och mobbad att hon - i alla fall just nu - bara vill lägga av med uppfödarhunderiet. Med tårfyllda ögon läste jag igenom hennes senaste blogginlägg. I och för sig vet jag inte vad det är med mig just nu idag. När jag nyss (nyss och nyss, en definitionsfråga) läste Springertidningens repotage om rallylydnad skriven av den mycket duktiga Monika Jansson (som man alltid blir så himla inspirerad och taggad av), så fylldes även då mina ögon av en massa tårar (!) - fast denna gång glädjetårar. Jag kunde knappt se texten. Fick lov att ta av mig mina gamla glasögon och torka bort tårarna flera gånger. Hm...? Är det nåt fel på glasögonen? Har de blivit utslitna, tro? Eller är det en massa hormoner som leker tittut och spelar mig ett månatligt spratt? I alla fall fick jag mersmak för rallylydnad och en plötslig träningslust.
Jag och alla tre hundarna ska ju ställa upp på KM (agility, lydnad och rally) i oktober (hm.. rätt som det är så är KM-dagen här, fast just nu känns den låååångt bort), och jag får ju inte glömma bort rallyträningen. Visserligen har jag inga skyltar här hemma. Men hallå!! Jag kan ju ta de där oranga plastskyltarna som Katta hittade borta på Hackstavägen för ett antal många år sedan, som jag sedan fick. Jag till och med vet var de är! Jag menar, hundarna bryr sig nog inte det minsta om att det inte står några rallylydnadskrumilurer på dom. Anledningen att jag vill träna (hm.. denna kombination av ord kändes för mig udda, "jag", "vill" och "träna") med skyltar är att mina hundar har en förmåga att vilja nosa på dom, och det stör liksom flytet. Apropå flyt, så har jag kommit ifrån ämnet....
Denna stackars människa (som nog antagligen bara vill ägna sig åt utställningssporten och att föda upp jyckar i lugn och ro, utan att få gliringar sagda bakom ryggen) och jag är inte bekanta med varandra. Jag känner bara igen hennes namn från Springertidningens utställningsresultatlistor där hon förekommer flitigt och med stor framgång. Eftersom jag inte är så himla mycket (läs: knappt alls) intresserad av utställningssporten, så har jag inte så ofta besökt hennes hemsida, vilket i och för sig är synd, eftersom jag vet från ST när det är dags att presentera årets springer (av alla dess slag) att hon är en mycket duktig kåsör. Hon beskriver sina hundar med en sådan stor kärlek och med humor från vardagen.
Jag minns när hennes stora vinnare (en av dom alla, men kanske den störste) hade gått ur tiden. Hans bild prydde Springertidningens omslag. När jag hämtade tidningen från brevlådan, så minns jag att jag tänkte: "Åh! Vilken fin hund!", och att jag tyckte att det var fint av redationen att välja en äldre hund till framsidebilden. Jag tyckte mig känna igen jycken, och jag misstänkte lite att det kanske inte bara var glädje i bildvalet. Mycket riktigt. Inne i tidningen kunde man läsa om hans bortgång. Jag grät länge, floder - för en hund jag aldrig har träffat....
Några år tidigare så hade denna uppfödare så kärleksfullt skrivit en berättelse om denna hund (som jag pinsamt nog just nu inte kommer ihåg namnet på, om jag ska vara helt ärlig), när hon hade trott att den då var dödssjuk. Jag minns fortfarande hennes ord: "Nej, jag är inte redo än. Inte nu...". Men hunden blev frisk och levde många år till.
Det är lite tråkigt att jag nu har fått upp ögonen på denna hemsida/blogg på detta vis.
Haha! Om någon nu skulle baktala mig, så skulle de nog lömskt säga/tänka: "Hon den där Kerstin, hon är en elak typ, gillar att frossa i andras olycka. Nu minsann börjar hon läsa X:s blogg!" Ja, ja... Alltid finns det någon som väljer att missuppfatta det man säger eller skriver. You just can´t win them all.
Okej, jag kan erkänna att jag är en nyfiken själ, men det är för att jag bryr mig och - helt egoistiskt - för att lära mig av andras erfarenheter. Sån e´ jag!
Keaton vid 13 års ålder.
Det är ändå märkligt att hundvärldens/hundsportens männniskor ska vara så ondsinta av sig att de inte kan låta bli att säga stygga saker om varandra. Jag gissar att bedömningssporterna fyller de värsta skitpratet de tävlande emellan.
Hihi! Jag minns minsann när Keaton fick sitt första (och enda cert) vid 10 månaders ålder. Efteråt fick jag höra vad vissa andra utställare hade sagt om mig och Keaton. Eftersom jag var (och fortfarande är) totalt novis i utställningsförfarandet, så kände jag inte till några namn eller personer. Haha! Jag minns också att domaren strängt daskade till min hand för att jag - tydligen - höll min hund fel. "Oops! Okej... Sorry!", tänkte jag lite förvånad över domarens sätt att uppföra sig på. Ja, ja... Man kanske gör så i utställningsvärlden, vad vet jag? ;)
Nu är ni kanske lite nyfikna över vad de andra hade sagt om mig och Keaton. Det var väl egentligen inte så farligt. De hade illvilligt spekulerat i att de trodde att jag hade rakat honom upp mot korset och över ryggen - vilket jag inte hade gjort. Visserligen hade jag nog gått ganska hårt fram med effileringssaxen. Men jag trodde man skulle göra så. So what?!
Jag antar att de inte var ense med domarens bedömning, men tydligen tyckte domaren att Keaton var tillräckligt snygg och välbyggd - ändå. Trots min - tydligen - felaktiga trimning och min - tydligen - felaktiga sätt att visa upp hunden. Annars brukar man ju höra att utställare är sura och klagar på snöresbedömning, att domaren primerar stora välkända uppfödare framför okända hundägare som ändock törs äntra utställningsringen.
Jag minns också att efter att Keaton fått certet (jag fattade ingenting just då), och det var dags att man skulle tävla mot alla andra vinnare (väl?), så peppade ringsekreteraren mig kort när vi förberedde för att kuta runt i ringen: "Kom igen nu! Nu är det på dig det gäller!!" Jag vet inte varför hon sa så (och om ringsekreteraren verkligen får göra så), om hon tyckte jag behövde lite upp-peppning efter åthutningen jag fick från domaren eller om hon tyckte att Keaton var värd en bra placering - trots hans uppenbara mycket novisa handler.
Hur som helst blev dagen ett glatt minne! Och att jag senare fick höra om de andras elaka prat brydde jag mig inte så mycket om. Jag blev först bara förvånad över hur noga det tydligen hade iakttagit min hund och mig samt att de verkligen tyckte det var sååå himla noga med trimningen, och sen brydde jag mig inte nåt mer. Tyckte mest - och tycker fortfarande - att det bara var komiskt. Folk är folk!
Fast en andledning till att jag inte brydde mig/eller bryr mig är förstås att jag inte rör mig så mycket i utställningskretsar. Om något liknande skulle hända i agilitykretsar så skulle det förstås kännas värre. Fast å andra sidan, så är jag ganska envis av mig, och gör som jag vill. Huvudsaken är att jag vet vad som är rätt och vad jag själv går för, typ.
Ibland kanske det är svårt att höra skillnad på elakt skitprat och olika uppfattningar om saker och ting. Jag menar, alla behöver ju inte tycka samma sak. För då skulle det ju bli ganska tråkigt här i världen. Man kan faktiskt ha olika kriterier, olika mål, olika tycken och smak etc. Kanske ovannämnda utställare bara undrade hur jag egentligen hade trimmat jycken? Utan att döma. Kanske de som nu vidarebefordrade vad de hade hört bara hade missuppfattat det hela? Kanske allt bara är en enda stor missuppfattning? Jorden är inte rund! ;)
Okej, om lilla jag har lyckats "skapa" prat bakom ryggen under Keatons och min korta utställningsturné en sommar, så kan man tänka sig hur mycket prat en mycket framgångsrik utställare hinner "skapa" under alla dessa år av turnerande. Ja, om man på något vis utmärker sig från den stora gråa massan, så finns den risken. Det spelar ingen större roll vad det rör sig om. Man behöver inte ens vara framgångsrik (och skylla på den där ständigt omtalade avundsjukan). Det kan räcka med att man är lärare, instruktör, polis, veterinär, läkare etc - och till och med om man råkar inneha ovanligt rött rött hår, eller vara prydd med en ovanligt stor näsa, eller ovanligt liten näsa, eller ha ett ovanligt sätt att röra sig på, eller ovanligt... osv. Eller om man råkar ha fler än två hundar. Då blir man obligatoriskt utstuderad. Och jag förstår det! Faktiskt!
Fler än två hundar.
Om man utmärker sig från massan, så får man - mer eller mindre - räkna med att folk har ögonen på en, och att det finns risk för snack bakom ryggen. Positivt (!) eller negativt.
Hur som helst så är det dock lättare att ändra sitt eget tänkande än att kräva att andra ska ändra på sitt sätt att tänka. Läs rätt nu! Missuppfatta mig nu inte! Ja, jag skrev lättare - inte att det var lätt. :)