I torsdags skjutsade jag Gromit igen till Ultuna djursjukhus för att de skulle kolla upp den där lymfknutan som var förstorad, om orsaken framför allt beror på en tumör eller inte. Även denna gång fick Spirou följa med för lite djursjukhus-terapi, och även denna gång uppskattades detta av de som jobbar där.
Jag måste säga att det är så skönt att ha jyckar som faktiskt - numera - kan uppföra sig. Ute i väntrummet, som är mycket stort, väntade flera patienter med sina mattar och hussar. Alla var tysta och stilla, förutom en stackars liten amstaff (tror jag, jag är inte så himla bra på alla de där olika bullterrier-raserna) som lite då och då morrade och hade sig. Hussen försökte förtvivlat lugna ned sin lilla telning med lite olika grepp, klappar, lugnande hyssjande och att ha jycken i famnen. Jag tror han tyckte att situationen var ganska jobbig. Allra helst med tanke på vilken ras han har. Fast han kanske var van. När jag, Gromit och Spirou gick förbi för att ta oss till hundvattenkranen (vilket lyx i väntrummet!), så grymtade Gromit lite tyst mot amstaffen. "Äh, lägg av!", sa jag lite lätt och så var det inget mer med det.
När hundarna hade druckit sig otörstiga, så valde jag att sätta mig mitt bland alla andra - istället för i den tomma delen av väntrummet vid vattendepån. "Här ska tränas passivitet i grupp!", bestämde jag. När vi gick förbi en gigantisk riesen schnauzer muttrade Gromit knappt hörbart. "Va du e fånig!", sa jag åt honom lite lugnt förlöjligande, och han lugnade genast ned sig. Jag berömde både Gromit och Spirou, och satte mig mitt emellan en liten sheltie som hade skurit upp tassen och en svart större jycke med gammel-grånad nos.
Under tiden vi var där i väntrummet gick både ståtliga golden retrievers och dito schäfrar förbi oss. Bägge raserna är speciellt Gromits hatobjekt, men jag behövde bara glatt berömma mina två jyckar vid mötena. Vad det är skönt att ha detta harmoniska lugn och känna att ha kontroll över situationen. Jag hade god lust att förklara för alla som satt där i väntrummet att mina jyckar var för något år sedan nästan typ rabiata mot vissa hundar. Min positiva och förekommande träning har givit positivt resultat. :))) Visst händer det ibland att jag inte är med, och så blir det gruff, men de lugnar genast ned sig när jag ryter förgrymmat till. Jag accepterar att mina jyckar inte gillar alla andra hundar, men för den skull ska de uppföra sig väl. Oftast så vänder sig Gromit om mot mig och tigger godis, när han ser en främmande jycke. Det gäller bara att jag själv är uppmärksam och ger beröm, så att Spirou inte lurar Gromit till dumheter. Faktum är att det faktiskt är Spirou som tidigare har vilselett Gromit i hundmöten, och så har de båda förstärkt det hela. Det har liksom gått "rundgång" i "möta-främmande-hund-gruffet". Ja, och svarta "Pitbull-pudeln" Wilbur är inte någon vit oskyldig ängel heller... ;)
Hur sjutton kom jag inte på det här? Till saken, människa!
En glad och lättad Gromit utanför entrén till Ultuna djursjukhus. Även Spirou ser glad och nöjd ut. Bilden är alltså tagen efter besöket.
Det allra viktigaste som hände vid djursjukhusbesöket var att veterinären tyckte att Gromit var otroligt söt! "Åhh, vad söt han är! Med allt det här vita i ansiktet!", utbrast hon lite smått förälskat när hon hälsade på Gromit. "Ja, visst är han söt, om jag får säga det själv!", höll jag med - mycket stolt.
Hon tog prover på lymfknutan med hjälp av en spruta, som sög upp innehåll ur den. Eftersom Gromit var så medgörlig så gick provtagningen smidigt utan att behöva söva honom. Vid just veterinärbesök så är det så skönt med hundar som är vana att bli hanterade. Visst protesterade han litegrann mot behandlingen (sticka in en spruta i kroppen och rota runt en del), men det var ju inte så konstigt. Allra helst eftersom veterinären fick göra om fyra gånger beroende på att den hala lymfknutan liksom försökte smita iväg. Vid ett tillfälle tittade Gromit upp på mig, undrande om det verkligen var rätt att man får göra så där mot honom. Ja, ni skulle sett hans blick, gullungen. ♥ Efter varje sprutstick så fick han en godbit från högen som låg och frestade framför honom på undersökningsbordet.
När allt var klart blev det mer godis, och lite konstuppvisning. Även Spirou fick beröm och godis.
På måndag borde provsvaret ha kommit. Med tanke på hur proverna såg ut, så var veterinärens "förhands-svar" att det inte är någon tumör.
Innan vi åkte hem från Uppsala så passade vi på att fika ute i solskenet. (Bilden är tagen med mobilen i motljus)
Apropå Gromits epilepsi, så kan jag bekänna att jag ibland får ångest över att det kanske kommer anfall, som på sistone har en intervall på en gång i månaden. Så när det har gått ungefär en månad, så börjar min ångest att väckas ur sin dvala. Hitintills har anfallen alltid kommit när han sover. "Gromit, inga anfall ikväll!", kan jag ibland kommendera honom innan han lägger sig ned för att vila på kvällen. "Lova det nu!!", förmanar jag honom strängt. Fast Gromit lovar ingenting. Han glor bara oförstående upp mot mig, och ignorerar totalt min önskan. Måste erkänna att det händer att jag kan klappa eller till och med "råka" knuffa på honom där han ligger och sover för att väcka honom, i ett desperat försök att förhindra anfall. Jag vet att jag är knäpp!
I förra helgen på sen söndagskväll, tränade jag agility med Gromit, alltså dagen innan Louise och jag tränade tillsammans (se dagbok 29/4). När jag åkte ifrån brukshundklubben, så fylldes jag av en sådan obehaglig oro för att agilityn ska ge honom fler anfall. Det spelar liksom ingen roll att jag hittills inte kunnat se något samband. Det spelar heller ingen roll att tre av de fyra veterinärerna som Gromit har haft kontakt med tycker att agilityn är bra (så länge Gromit mår bra av det). Denna "proffs-epilepsi"-veterinär på Ultuna bara sa: "Va kul!" när jag berättade om agilityn. Och så var det inget mer med det, typ. Varför kan jag då inte låta bli att oroa mig?
Beviset att jag bara fjantar mig är väl ändå att Gromits "månatliga" anfall kom nu ikväll (läs: natt kl. 01.24). En vecka efter agility-träning. Mitt bättre vetande säger barskt åt mig: "Men fatta, då!" Kanske jag nu har fattat, men bara kanske.
Jo, just det! Denna "epilepsi-proffs"-veterinär gav mig kontra-order om "rump-medicinen" som man ger vid själva anfallet. Vad det är jobbigt när de säger olika! Vem ska man lita på? *suck* Hon anser att den inte har någon verkan på anfallet, om det inte pågår längre än cirka tre minuter, för då måste man häva anfallet snarast. Detta låter i och för sig logiskt, eftersom pillret inte börjar verka förrän efter cirka tio-femton eller t o m 30 minuter (enligt fass, beroende på typ av medicin). Hon uppmanade mig istället att bara ta det lugnt och stilla. När jag berättade om att Gromit blir så ängsligt speedad och nafsig efter själva anfallet, så föreslog hon lugnt: "Ge honom ett tuggben att gnaga på!". Hon sa det med en sådan där självklar ton, som man själv (som instruktör) kan ge sina kursdeltagare när de frågar om "olösliga" problem.
Bild självklart tagen vid annat tillfälle. Visserligen är Gromit allergisk mot tuggben, men ibland helgar ändamålet medlen.
Sagt och gjort, så testade jag detta idag... jag menar, nu i nattens anfall. Jag vaknar av att Gromit okontrollerat tumlar runt i rummet. Jag tar först ut Spirou ut på altanen, Wilbur får vara kvar i soffan. Gromit ramlar omkull och krampar. Jag sitter stilla intill och håller om honom. Kollar in klockan, 01.24. Väntar. Wilbur börjar gny och morra ängsligt. Lugnt hyssjar jag honom. Spirou börjar gläfsa utanför. Jag försöker låta bli att stressa upp mig över det. Jag fortsätter bara att hålla om den krampande Gromit, och att tala lugnt med Wilbur som fortfarande ligger och trycker uppe i soffan. Jag kollar in klockan, 01.26. Gromit tuggar fradga som kletar ut sig över golvet under honom, där han ligger raklång på sidan.
Gromit slutar att krampa. Han lägger sig "på mage", och andas tungt. Jag smeker honom lugnt över nacke och rygg. Efter en liten stund kommer han kvickt upp på benen. Han skyndar bort mot soffan och Wilbur, men jag hinner mota undan honom. Han börjar att tjuta oroligt och att nafsa i mig. Han får ett stadigt tag i min tröjärm. "Hellre i tröjärmen än i mig!", tänker jag.och drar honom med mig in mot köket för att hämta tuggben och "snabb-kopplet". För att inte riskera att han ska komma nära Wilbur, så får jag lov att stänga in Gromit i badrummet för några sekunder, medan jag tar fram tuggbenet och får på mig ytterkläderna. Det är total tumult inne i badrummet. Jag visar tuggbenet. Gromit nafsar tag i det. Med kopplet och tuggbenet styr jag ut Gromit utomhus. Han hälsar snabbt och lite burdust på de andra två. Spirou och Wilbur är oroliga. De vill vara nära mig för trygghet - men det går inte med Gromit. Jag känner mig otillräcklig. Vill vara nära och ge lugn åt alla tre - men det går ju inte!
Gromit tar nu ett ordentligt tag i tuggbenet, lägger sig ned i gräset för att bearbeta det. Då passar jag på att slänga ut godis till de andra två. Spirou och Wilbur söker efter det utslängda godiset. Lite då och då visar Spirou och Wilbur intresse för Gromits ben. Eftersom jag är orolig för bråk, så kommenderar jag dom att hålla sig på avstånd plus att jag åter slänger ut godis bort från mig och Gromit, som fortfarande har kopplet på sig. Gromit ligger lugnt och stilla ned - helt upptagen av sitt tuggben. När jag står där stilla och iakttar honom, så upprepar jag om och om för mig själv veterinärens självklara ord: "Ge honom ett tuggben att gnaga på! Ge honom ett tuggben att gnaga på". Att en sådan lätt och ganska självklar åtgärd kunde lösa problemet med hans annars så oroligt speedade "efter-anfall"-tillstånd.
Efter ett tag vågar jag ta av honom kopplet, som jag först ville ha på för att kunna styra honom, i och med att han vid anfallen inte är kontaktbar. Spirou, Wilbur och jag går bort och sätter oss en stund på den lilla muren, medan Gromit ihållande gnager på sitt ben en bit därifrån. Ibland tittar han upp för att kolla var vi är.
Bakom hundarna och högsommarväxtligheten skymtar muren fram.
Efter cirka en halvtimme går vi alla in - lugnt och stilla. Spirou får ett litet tuggben, Wilbur några godbitar och Gromit äter upp det sista av sitt tuggben. Sedan drickar han lite vatten, för att sedan gå och lägga sig för att sova. Några minuter senare vaknar han till, glor en stund på mig. Jag känner mig väldigt iakttagen, sedan går Gromit fram till mig, nosar noggrant och mycket närgånget på mig. Jag klappar och smeker honom, men tycker faktiskt att han uppför sig obehagligt, när han blänger så stint, rakt upp i ögonen på mig. Ibland lutar han dock ned huvudet i min famn, och låter sig bli behagligt masserad runt halsen. Men sen börjar han stirra på mig igen. Strax kommenderar jag honom att gå och lägga sig istället. Han hoppar upp i soffan intill mig och somnar.
Detta var det lugnaste anfallet hittills. Tänk vad ett litet tuggben kan göra skillnad och att flocken var samlad så gott som hela tiden.
