Ja, Pingu-grabben är inte enbart odräglig, han är ganska söt också. Speciellt när han sover. Apropå det, så snarkar han ofta ljudligt. Hundhypokondriker som jag numera har blivit, så är jag övertygad om att det är nåt fel på jycken. ;)
Vad Spirou egentligen tycker om Pingu, och hans evinnerliga, ständiga förföljelse av honom. Alltså, Pingu förföljer Spirou vart han än går, ligger etc. Se följande bilder...
Är Spirou i fåtöljen, så skuttar Pingu strax efter - och lägger sig ovanpå.
Ganska sött, eller hur?
Här är vid ett annat tillfälle. Hm..? Kan det här verkligen vara så himla bekvämt?
Nu gled Pingus huvud ned. Spirou tyckte i alla fall inte det var så bekvämt; strax efter bilden togs så gick han och la sig på golvet istället.
Zzzzzzzz
Haha! Pingu fick inte plats i soffan. Ingen av oss, Spirou, Wilbur eller jag, ville maka på oss och ge plats för Pingu. Men han löste sitt problem på Pingu-vis.
Fast... undra om inte han tyckte vi var dumma ändå...
Denna bild är faktiskt från ett annat tillfälle som Pingu la sig uppe på ryggstödet. När han sedan somnade så blev det så här. Både Spirou och Pingu sover djupt. :)
Pingu och Wilbur sover inte gärna intill varandra, men det händer dock ibland. Bildbeviset som jag egentligen hade tänkt visa här är fortfarande i kameran, så det blev den här bilden istället. :P
Pingu rusar i full fart med en skatt (hushållsrullsrulle) i munnen.
Denna bild la jag hit enbart för att visa att Pingu faktiskt rör på sig ibland. ;)
Förra helgen satt jag ute och åt frukost. Plötsligt klättrade Spirou upp på bordet och la sig. Gissa vem som inte var sen att följa efter.
"Men hallå? Vad är det här för nåt intressant...?", nosar Pingu mot min tallrik.
"Öh? Va sa du?!"
Innan bilden togs, så morrade jag lite dovt för att Pingus nos kom lite väl nära min tallrik.
Så himla kul var det visst inte att få vara uppe på bordet. Men helt okej för så gör storebrorsan.
I förra dagboksinlägget beklagade jag ju mig över hur odräglig Pingu kan vara, men det finns förstås även saker som han har lärt sig, som till exempel så var det länge sedan han snodde mina dojor från skohyllan. Däremot så har han haft en liten period när han har snott mina kläder som ligger i en hög på sängen. Jag hoppas att detta nu är övergående. Pingu har förresten fått en gammal utsliten tröja av mig eftersom han tydligen har "behov" att låna mina kläder. "Slit den med hälsan!", uppmanade jag honom, och han viftade glatt "Javisst!" på svansen, och drog iväg med den i ett huj.
Sen typ den senaste veckan så har han börjat för första gången visat intresse att jaga. Han har upptäckt flygfän av alla det slag, fjärilar, myggor och örnar. Det där sista var ljug. Fast i och för sig vita örnar. Han iakttog lääänge några fiskmåsar som skriade uppe i skyn.
Jo, det jag egentligen skulle berätta var att han har börjat så smått att jaga fjärilar, malar, myggor etc. Och fåglar - tydligen...
Igår var han ute på tomten själv. Vi andra var inne och latade oss i soffan. Jag halvsov, men undrade vad Pingu egentligen höll på med där ute - så länge? "Har han blivit kidnappad? Bortrövad av korpar? Varför är det så tyst, måntro?", undrade jag lite ängsligt, men tyade ändå inte att resa mig upp.
Strax efter så kom en euforisk valp inrusande in i vardagsrummet - med en stackars fågel - stendöd - i munnen. "Ånej!!", tänker jag samtidigt som jag säger lugnt: "Tack, tack!" och Pingu släpper genast taget om fågeln för att tigga godis istället.
Sedan går vi alla, Pingu, Spirou, Wilbur och jag, och begraver fågelstackarn. Jag, matte och ansvarfull hundägare, skäms. Min Pingu är en fågelmördare!
Denna lilla söta krabat lever fortfarande (så vitt jag vet i alla fall). Bilden har med andra ord inte mycket med berättelsen att göra, förutom att det är en fågel som bodde/bor på min tomt. Fågeln som Pingu apporterade var en koltrastunge eller möjligtvis en björktrast. Fågeln på bilden är väl en bofinkunge.
Förutom att jag redan nu måste få fason på jaktinstinkterna i Pingu - han fyller fyra månader om två dagar - så måste jag även få ordning på hundmöten, speciellt om den mötande råkar vara en större svart (eller mörk) jycke.
Pingu voffar (läs: bjäbbar) som värsta rottweilern (tror han, ja) och gör typ utfall i kopplet. Ja, ja... det ska börjas i tid. *suck* Spirou och Wilbur hänger förstås på och förstärker det hela. Fast jag har varit här förut, det är bara att face the music och fixa ´t! Jag har en plan! :)
Problemet är bara det att det är så himla sällan vi möter några jyckar. Jag begriper inte. Går folk i omvägar, gör allt det kan för att slippa möta oss, eller? Eller har alla åkt på semester? Var är ni? Mina presumtiva träningsobjekt!
Wilbur och Pingu på koppelpromenad. De passar bra ihop på nåt vis, eller hur?