Jaha, så var det dags för årets klubbmästerskap.
Den allra första utmaningen var - som vanligt - att lyckas komma dit i tid. Det gick hyfsat. Önskar bara att man hade hunnit rasta hundarna lite mera.
Nej! Nu går jag händelserna i förväg. Den allra, allra första (och kanske största) utmaningen var att infria mina löften till Katta att jag skulle fixa fint väder. Jag vill egentligen inte skryta *harkl* men jag tycker att jag fixade vädret riktigt bra, om jag får säga det själv. :)
Dagen till ära så skulle Spirou och jag inte bara ställa upp i rallylydnaden och vanliga lydnaden, undertecknad skulle också hinna med att döma agilityn samt fixa banbygget. Därtill skulle jag vara stand-in till Katta och köra Zero i rallylydnaden. Tanken var att jag och Zero även skulle deltaga i (vanliga) lydnaden, men... nä... Katta strök Zero där. En sån här dag då flera grenar arrangeras - och som vanligt med funktionärsbrist - så är det en stor utmaning; att få allt att flyta på, utan alltför mycket väntan och annat strul.
Jag hoppas att alla (i alla fall de flesta) tyckte att KM-dagen flöt på bra - i solskenet - tack vare god insats med Katta i spetsen samt minutiöst planerande hur alla tävlingsdeltagare ska slussas till respektive gren, rallylydnad, tävlingslydnad och agility. Inget fick störa det andra, inget fick krocka (banvandring, uppvärmning och sånt tjafs ;)) samt ingen skulle känna att väntan blev olidlig. Oj, oj, oj! Här har vi anledningen till att Zero blev struken i lydnaden. Det skulle krångla till det - ännu mer.
Arrangemang betyg: A. Nej, jag klämmer till med ett A+ för att man redan nu lite lätt planerar förbättringar/förändringar till nästa år.
Okej, till själva tävlingarna.
Spirou gick riktigt hyfsat i rallyn. Men jag stördes av att han plötsligt har fått för sig att vara får långt ifrån mig. Han var likadan när vi genrepade i lördags. Men det är bara att fixa till till nästa gång (när det nu blir).
Spirre och jag. Foto: Louise Medman.
Haha! Sedan var det dags (hann precis byta hund och värma upp mellan utan någon större jäkt) för Zero. Det är ju såååå synd. *ruskar uppgivet med huvudet* Zero är ju annars så himla duktig. Har en sådan fin attityd på planen. Men nu... Okej, här kommer alla bortförklaringarna:
1. Lazy (Zeros "tjej", typ) löper där hemma. Zero - önsketänkande som alla karlar - tror att alla, och då menar jag alla löper eller att alla dofter på marken leder till kärlekskrank tjej.
2. Vi, Zero och jag, har bara tränat ihop en endaste gång innan - dagen före. :)
3. Zeros riktiga matte Katta stod mitt på planen och var skrivare.
Zero strular redan vid starten. Han börjar envist att klia sig. Det börjar med andra ord rackarns bra! :) Jag får till slut kontakt med jycken, startar och Zero hänger på. Haha! Men med nosen i backen. Oj, vad jag kämpade! Pricken över i:et var när jycken plötsligt börjar åka på rumpan - mitt på tävlingsplanen. Hahahaha! Fast vi kom i mål med högt buret huvud - både bokstavligt och bildligt talat. Så det så!! Synd att resten inte funkade. Zero är annars så duktig. Attans!
Domarens kommentar löd: "Underbar förare! Låt matte bråka med sin egen hund framöver. :)"
Zero och jag. Foto: Louise Medman.
När rallyn var klar, så var det dags för lydnaden modell "klassisk". Haha! Ja, det här har ju i och för sig aldrig varit min paradgren precis, men det märktes tydligt på Spirou att vi har enbart pysslat med rallylydnad på sistone. Hm..? "på sistone" = har inte tränat nån lydnad sen... tja... vad kan det vara? Typ förra årets KM. :) Sånär på den lilla lydnadshopptestkörningen i lördags.
Platsliggningen utförde Spirou och jag som vi brukar; han lägger sig fint ned, ligger kvar en liten stund - sedan traskar han lugnt till mig. Jag småler åt min gullunge och tänker: "Han måtte gilla mig!". När han är strax intill mig, så viskar jag "Hit!", och Spirou rundar snyggt (tror jag) runt min rygg och stannar intill vid min vänstra sida. "Ligg!", viskar jag. Spirou lägger sig ned. Allt lugnt och fint. Det är lydnad det!!" :)
Jag behöver ju inte nämna att när det nästan hade gått två minuter, så börjar Spirou att roa sig med att rulla sig intill mitt vänstra ben. Man måste ju liva upp det hela lite grann. ;) Ibland får jag tanken att faktiskt träna mina jyckar, och det är ju tanken som räknas. *harkl*
Vid linförigheten så blev jag först lite förundrad över att han inte självmant sätter sig vid halterna, som han annars - förr i tiden - gjorde. Som sagt, vi har mest tränat rallylydnad (och lite freestyle samt andra konster och tricks) och där så visar jag ju med hela kroppen, med handtecken - och nu plötsligt så slutar matte med det! Såklart att jycken inte sätter sig ned. Det vore ju märkligare om han gjorde det!
Så här glada var vi i alla fall efter vår lydnadsuppvisning. Huvudsaken att man har kul! Spirou är allvarlig som vanligt. Han tänker nog: "Men.. vart tog min schmackos vägen? Jag vill ha mer!!" Foto: Louise Medman.
Efter lydnaden så bar det kvickt iväg bort till agilitybanan. Själva banbygget hann vi faktiskt fixa innan lydnaden började, vilket kändes skönt att det var avklarat med tanke på att man ju vill att allt ska flyta på.
Haha! Det här att "låtsas" vara domare är lite av en utmaning. Man måste vara införstådd och vara beredd på att få både ros och ris. Ibland undrar jag varför det finns folk som frivilligt ställer upp och utbildar sig till riktiga officiella domare. Ärligt talat så anser jag att alla tävlande borde någon gång prova på att döma - för att få känna på hur det är; allt ifrån ynnesten att få stå på första parkett och få se alla duktiga ekipage till att få känna frustrationen över att som domare inte vara tillräckligt bra. Apropå det, kontaktfält borde förbjudas! ;)
När jag stod där - för mig själv ute på planen - så intalade jag mig själv att inte ha några som helst krav på mig. Jag är inte en utbildad domare, jag ska inte kunna det här. Fast självklart försöka göra mitt bästa, förstås. Detsamma gäller vid själva banbyggandet. Att inte ta saker personligt - om det gäller nåt negativt, men om det är nåt positivt, då är det bara att suga åt sig. :) - att lyssna och resonera med mina agilityfränder. Försöka ha glimten i ögat - och kunna skämta om det hela!
Om jag får säga det själv, så är jag ganska nöjd med banorna. Jag ville ha lite utmanande banor (det var ju i alla fall KM), men inte alltför svårt. Jag ville ha banor utan riktiga "fällor". Däremot ville jag ha hinderkombinationer där de som behärskar tjusig samt tydlig handling med hundarna fick tillfälle att visa upp sina färdigheter. Man skulle kunna hitta "linjen" och dansa agility. Det var min tanke.
I verkligheten blev det inte riktigt så. Det blev en riktig "storfälla" i hoppklassen som jag inte hade räknat med. Lyckligt nog så klarade de flesta av den, men många blev tvungna att "dra i nödbromsen". Banorna smyckades med flera "smygfällor", där den största utmaningen var att ha memorerat banan ordentligt och kunnat förutspå sin hund.
Jag hoppas att de flesta tyckte att banorna var roliga och utmanande. Banor som föder inspiration till träning. Jag önskar att jag hade fått tillfället att köra dom själv... Haha! Fast då kanske jag skulle tycka annorlunda: Vilka skitbanor!! :)
Apropå det, så var detta Agility-KM det första - sedan jag blev aktiv agilitynörd - som jag själv inte ställde upp.... Ja, ja... Det är som det är... Just det, ja.
Jag tycker att alla tävlande - och då menar jag alla - presterade fina lopp. Några vill jag dock nämna som visade upp agility som när den är som allra, allra bäst: Tina med Naya, Nixxa, Keyla eller vad de alla heter och Malin med Bilbo, Eo och lånehunden Wilda. Ett riktigt nöje att få se er med denna självsäkerhet och tydliga handling! Roligast att se var också Mats med Basse, Steffo och Zia - som mitt i banan plötsligt börjar prata med domaren! Hur cool som helst. Haha! Den agilityglädjen tillsammans med hundarna är bara bäst!! Gilla!
Men... hur gick det då? Sluta med allt svammel!
Klubbmästare i lydnad 2012 blev.... *trumvirvel*
Annica med Prima.
Klubbmästare i agility, small 2012 blev... *trumvirvel igen*
Tina med Naya.
Klubbmästar i agility, medium 2012 blev... *trumvirvel åter igen*
Malin med Wilda.
Klubbmästar i agility, large 2012 blev... *trumvirvel.. nu börjar det här bli lite tjatigt*
Malin med Eowyn a.k.a. Eo.
Klubbmästare i rallylydnad 2012 blev... *trumvirvel... som sagt... lite tjatigt nu*
Kerstin med Spirou.
Men hallå!!!! Det är ju jag och min bästaste jycke Spirre-Spirou!
♥ Spirou ♥
Hihi! Då har man för första gången i världshistorien stått överst på en prispall.
Det kändes helt okej, faktiskt. :)
Tack Catherine och Xanto att ni valde att åka till Norrtälje - och där vinna - istället för att köra KM:et. (inside joke). Fast å andra sidan, om ni hade varit med så hade Spirre kommit tvåa. Att bli slagen av en SM-silvermedaljör är inte heller fy skam! :))
Ett stort GRATTIS till alla klubbmästare 2012!!
På medlemsmötet ska sedan ALLSTAR-MÄSTAREN 2012 krönas.
Alltså det ekipaget som ställde upp i alla tre grenarna och presterade de bästa resultaten.
Tack Louise för att du fotade under dagen. Fler foton finns här.