Dessa ovanstående ord tänkte jag för mig själv för ett par dagar sedan, när jag och hundarna gick mot jobbet, och jag såg att vi strax kommer att möta en stor hund (med ägare) på den smala gångvägen. Hunden var mörk, ståtlig med hög svansföring. Med andra ord, just den kategorin av hundar som mina byrackor hyser som störst ovilja mot. Mina hundar anser att dessa ståtliga kräk inte borde få beträda denna jord. Själv hyser jag inga som helst agg mot dylika hundar, utan tycker de är ganska fina och så.
"Hm..? Hur kommer det här att gå?!", funderar jag medan vi kommer allt närmare. Hundmöte på denna smala, hala och isiga gångväg, som är kantad av höga snödrivor. Det fanns dock faktiskt en reträttväg som jag skulle kunna hinna smita in på. En vettig hundägare skulle nog välja detta alternativ. Men inte jag, inte! "Nä, det är fusk. Bäst att passa på att träna när tillfälle ges. Det bara SKA gå!", bestämde jag mig sturskt. Och så hade jag ju förstås lite bråttom till jobbet, så där som vanligt på morgonen. Att gå in på trygga reträttvägar tar längre tid.....
Gromit letar efter en utgång från vinter-idet.
Jag och mina hundar har så sakteliga vaknat upp ur vårt vinteride. Under de senaste månaderna har vi knappt gjort någonting, och knappt mött någon annan hund. Vi känner oss fortfarande lite ringrostiga, typ. Men den senaste veckan har jag skärpt till mig; Vi har gått typ långpromenad direkt efter jobbet - innan min sköna soffa har fått tag i mig i sitt varma mysiga grepp.
Under senaste tiden har vi faktskt haft en del hundmöten, och de flesta måste jag påstå har varit lyckade. Men en och annan hade kunnat gått bättre. Fast numera så tar jag inte längre ett tråkigt misslyckat möte så himla personligt och hårt. Mina hundar behöver faktiskt inte gilla alla hundar - och de visar det - samt ibland så kan jag få misslyckas - trots att jag är hundägare.
Hur gör jag då vid dessa hundmöten? Jo, det varierar efter situationen. Men först och främst försöker jag lätta upp stämningen med att säga med ljus och glad röst "Nä, men se vilken fin vovve!" när mina hundar upptäcker främlingen. Oftast brukar då mina jyckar vända sig om mot mig istället, och de får då förstås beröm (och sen belöning). Många gånger brukar Gromit spontant vända sig mot mig, så fort han ser en främmande hund innan jag hinner säga något.
Det var lite lustigt härom dagen, då han "skvallrade" att vi mötte en man som bar på ett mörkt gitarrfodral. På avstånd såg ju gitarrfodralet ut som en mörk stor hund som gick vid mannens sida. :) Det var lite komiskt, fast man kan å andra sidan ifrågasätta vad jag egentligen har lärt (förstärkt) med denna "skvallra"-träning?
Ibland händer det dock att mina jyckar blänger surt på den mötande hunden trots min glada "Nu-möter-vi-trevlig-hund"-röst, då rättar jag "in dom i ledet" och "visar var skåpet ska stå" - utan pardon.
"Vadå?", undrar Grompan.
Hur jag gör efter mina hundars första blick mot den mötande, beror på hur mina hundar uppför sig, hur stort avståndet är till den mötande och väglaget (!). Faktum är att mina Icebug-kängor hjälper mycket till att matte uppför sig lugnt, avspänt och sansat.
När avståndet till den mötande känns tillräckligt, får ofta mina jyckar sitta ned med löst hängande koppel (jag håller givetvis i kopplet) och de får vänta medan den andra hunden passerar. Jag talar om för dom hur duktiga de är, ofta med en mycket överdriven glad röst, och är beredd med att ge dom en godisbit som belöning när den främmande har passerat (eller ibland beroende på situationen även exakt när de passerar oss. Jag tror att det bara är bra att jag varierar belönings-stunden, så att de inte riktigt vet när belöningen kommer). Jag är förstås även mycket beredd på att framför allt Spirou, och även Gromit kan göra dumt utfall. Jag kollar noga deras uppsyner (glatt och avslappnade eller surt griniga).
Efter själva mötet är jag även mycket noga med att de får icke genast springa bort för att nosa av där den andra hunden nyss har gått. I alla fall inte förrän de har fått mitt tillstånd.
Men ibland så är gångvägen väldigt smal. Då kör jag ofta min "specialare". Den ser nog hel-larvig ut, och är säkerligt helt förkastlig enligt "förstå-sig-påare", men jag tycker det funkar; Jag "föser" ihop mina "telningar" i en "hög", ställer mig mellan dom och den mötande hunden, och utan att strama i några koppel så tar jag tag i Gromits och Spirous halsband - utan att dra åt - just in case. På detta vis så stramar jag inte upp hundarna, och jag får på sekunden stopp på dom ifall de nu skulle göra utfall. Förut så hände det ibland att de trots att jag höll i relativt kort koppel - fast utan att strama - lyckades göra utfall och fara iväg alldeles för nära den mötande hunden, så att både den och ägaren räddhågat skuttade ner i diket. Inte alls pinsamt! :( Jag måste ändock poängtera att jag kan lätt med ett enda surt "Nej!"-vrål avbryta mina hundars dumma fåniga utfall. Men det är så dumt och onödigt, det låter ju så illa - från både min och mina hundars sida.
Mitt "special"-grepp gör att detta pinsamma inte kan hända. Jo, i och för sig skulle framför allt Spirou kunna kränga sig ur sitt halsband, men i och med att jag även förmanar dom att skärpa till sig, så har det hittills inte hänt. Nackdelen är dock att jag kan på detta sätt kanske förstärka att den mötande hunden verkligan är farlig, fast å andra sidan så är jag den som skyddar dom - och inte tvärtom.
I förrgår blev det förresten en ny variant. Det var en smal och ganska isig gångväg, och mina hundar hade inte riktigt svarat önskvärt på min glada "Vi-möter-trevlig-hund"-röst. Denna gång kände jag att det bästa är att bara att fortsätta att gå i rask och bestämd takt - men med mycket korta koppel. Eftersom jag redan hade fått upp godbitar i handen (jag trodde ju att min "Vi-möter-trevlig-hund"-röst skulle funka), så höll jag godbitar och kort koppel i samma hand - och jyckarna ignorerade den mötande hunden helt och hållet - trots att det var en stor, mörk hund med högt och ståtligt hållen svans. De vädrade enbart efter godbitarna som råkade vara strax intill deras nosar.
Strax efter detta möte, så mötte vi en annan hund som mina hade blivit sura på dagen före. Denna gång svarade dom exemplariskt på min glada "Vi-möter-hund"-röst, vilket kändes som en stor seger!
Tre hundar, tre koppel, en matte - innan allt har trasslat in sig.
Igår tänkte jag vid just ett hundmöte att det är ändå lite komiskt att en annan kan hantera sina tre vilda hundar framgångsrikt med händerna fulla med flera bajspåsar, tumvantar och koppel på isigt hal gångväg, när andra inte ens kan få sin enda hund att uppföra sig som dess ägare vill. Ja, man kan inte annat än småle lite. Till exempel när vi kom ifatt den äldre damen med en sprallig lagotto(-unghund?) vid namn Charlie i andra änden av flexikopplet. Spralliga Charlie vill absolut spana in och hälsa på oss. Han stannade bestämt upp, skuttade och krängde i kopplet, la sig ned och gjorde precis allt han kunde för att sabotera för sin förtvivlade matte. Mina hundar visade tydligt sin ovilja till mötet. Damen i andra änden av flexikopplet försökte förgäves få med sig sin hund. Till slut gav hon upp: "Du kanske går fortare än mig? Du kanske kan gå förbi oss?!", ropade hon bedjande till mig. "Jovisst!", sa jag och gick bestämt förbi med mina tre hundar, samtidigt som jag strängt förmanande "Sur-Gromit" som blängde ilsket mot den spralliga mörkpälsade lagotton.
När vi hade passerat dom och gått en bit ifrån, så fick mina jyckar nosa runt i egen takt. Lite då och då hörde jag bakom mig damen utbrista om och om igen med en ljus, men uppgiven röst: "Charlie, nej. Nej, Charlie...". Detta ackompanjerat med det välkända ljudet när kuggarna slirar mot flexikopplets stoppfunktionsknapp. ;) Jag anar att det som eventuellt stoppade "Spralliga Charlie" var dock inte damens ljusa, näst intill ivrigt upp-peppande "Nej!"-röst. *ler*
Förresten... har jag berättat när vi träffade på två lösa springer spaniels? Jag tror inte det. Det var för någon månad sedan. Det var efter jobbet, och jag hade ännu inte hämtat Wilbur. Gromit, Spirou och jag hade gått en liten kort vända på ett gärde, där jyckarna hade fått springa av sig lite. På tillbakavägen såg jag mellan träden att en bil körde in till parkeringen, så jag kopplade upp mina två. Samtidigt anade jag att den nyanlände inte hade upptäckt mig i den annalkande skymningen. Mycket riktigt så möter vi plötsligt två lösa springer spaniels som kommer i full fart mot oss med svansarna "i högsta hugg". Samtidigt hör jag att matten försöker förtvivlat ropa tillbaka sina nyss "varsågod-givna" jyckar, dock självklart förgäves. Allt går ju så väldigt snabbt.
Till historien hör även till att mina springer-hanar inte alltid riktigt gillar just andra springer-hanar. Inte alltid? Eh...? Typ aldrig! Men någon gång ska väl vara den första, bestämde jag kvickt. Att låta dom hälsa på varandra i koppel skulle utgöra den största risken till slagsmål, men jag insåg att jag skulle aldrig hinna att koppla loss. Så det fick bli den gyllene medelvägen - jag bara släppte kopplen, hoppades att de inte skulle trassla in sig, fortsatte lugnt att gå och utbrast min ljusa och glada "Vilka-fina-trevliga-vovvar"-röst när jyckarna stod nos mot nos. Det var något spänt, men det blev glad lek istället (!).
Matten kommer snabbt till undsättning, och säger förtvivlat att hon hade kollat om någon var där, men inte sett oss där vi kom runt vägkröken (Öhhh?). Vi kallar in jyckarna, så jag kan ta av kopplen. Sedan fick vi alla en trevlig tur runt gärdet; glada jyckar som lekte glatt i snön, medan vi - mattarna - fick en trevlig pratstund. Men...? Varför blev det inget vilt slagsmål med blodvite och tandagnisslan? Kanhända beroende på att de två främlingarna var kastrerade. Vem vet?
Men hallå?! Hur gick det mötet med den där första hunden? När vi var på väg mot jobbet, och hade bråttom? Det mötet som skulle bli så "intressant" enligt rubriken? Hihi! Det blev ingenting! För den mötande smet in åt ett annat håll, in mot husen. Så kan det gå! Jag blev faktiskt lite besviken. Men... folk gör förstås allt de kan för att slippa möta mig och mina odjur till byrackor. ;)
Ja, vem törs närma sig dessa tre hemska och odrägliga bestar?
"Kommer ni närmare, så äter vi upp er!", hotar de lömskt.
(eller är det möjligen så att de vill åt godbitarna jag håller i handen?)