Först vill jag passa på att tacka så jätte jätte hemskt mycket till er som skrivit så snällt i gästboken. Tackar! Era uppskattande ord värmer! :)
Nu till "something completly diffrent"... (visst är det från Monthy Python, eller hur?)
Gromit har för tillfället "issues" med gamle Keaton-gubben. Stackars Keaton! Kortfattat så flög Gromit-slyngeln utan förvarning på Keaton; "Döda!", gruffade Gromit-värstingen. "Näe! Jag vill inte bli mördad!", försvarade sig Keaton. Jag och Spirou kom genast till undsättning. Jag såg till att Keaton kom bort från slagfältet, och Spirou tog med stort allvar och nog med ganska hård och bestämd hand (tass? käft?) hand om Gromiten. Själva bataljen varade sammanlagt kanske typ cirka en minut. Sedan åkte Gromit ut ur huset med huvudet före!! Jag var så sur och arg att jag inte kunde vara i samma rum som honom... Så utvisningen var för hans eget bästa - faktiskt!
Det var ju middags-dags (antagligen orsaken till mord-försöket. Men det spelar ingen roll, dumma hund), och otroligt nog så käkade Keaton lugnt upp sin mat. Fast han ju egentligen var rädd och orolig efter Gromit-attacken. Keaton har på sistone visat oro vid mat-dags. Men med ytterligare tydlighet och bestämdhet (mot alla jyckarna) från min sida, så ska jag nog få ordning på det här. Ja, alltid är det nåt när man har flera jyckar! Märkligt nog så hittar jag inga skador på någon hund (förutom en pytte-liten rispa på Spirou). Så på nåt sätt slåss dom "schysst".
Gromit har nu under sin uppväxt utmanat alla sina "bröder" i tur och ordning; Först Spirou, sedan Wilbur och nu Keaton. Undrar när det blir min tur att bli utmanad...? "In you´re dreams, Gromit! Du kommer aldrig ALDRIG bli kung i den här flocken - Never!!"
Dessa bilder är från ett annat tillfälle. Gromit har varit ute för sig själv, och precis kommit in. Spirou leker dörrvakt: "Hörru! Ha´ru leg?! Har du druckit, eller? Va´ ska du här å göra?!", frågar Spirou ut ung-spolingen.
Gromit vänder andra sidan till."Dörrvakten" Spirou är dock inte riktigt övertygad...
"Nja... Kanske du får komma in, då... Men.. passa dig!", visar den självutnämnde "dörrvakten". Spirou får numera inte längre leka polis. Det är MITT jobb!!
En anledning till detta strul, kan vara att jag i förra veckan var e-x-t-r-e-m-t lat när det gäller hund-träning. Till och med i mina mått mätt. Och man får ju den hund man förtrjänar, så....
Igår kväll hade vi lite träning hemma i vardagsrummet. Och "kors-i-taket", så kom jag ihåg att träna "Gromit-i-hundbur". Snart börjar ju tävlings-säsongen, och jag vill INTE mer vara med om det som hände förra året på Vallentuna BK (se dagbok 14/9). Och då menar jag inte "bara" det att Wilbur tog av korsbandet.
Gromit blev hur ivrig som helst när jag tog fram buren. "Ja, ja, ja! Jag vill in NU!!", knuffade Gromit mig när jag öppnade "bur-luckan". Jag hann knappt få upp den innan Gromit låg inne i buren. När jag tränade de andra jyckarna passade jag på att stänga buren. Gromit brydde sig inte ett dugg. Gromits fotgående-träning fungerade mycket bättre här inomhus - här finns det ju väggar överallt att mota in rumpan med!
Det är lite lustigt det där med hundträning, egentligen... Här har man tränat hund sedan 1990. Jag har i alla fall tidigare lärt fem stycken jyckar att "gå fot". Och nu i söndags så kände jag att jag hade kört fast med Gromits fot-gående. Förr så gjorde jag bara - på instinkt, typ. Men nu förtiden så har man kanske lite "för mycket" kunskap, så att man blir "orolig och rädd" att göra "fel". Ens fokus blir mer på att man "måste göra rätt", istället för att fokusera på att bara ha roligt och kul tillsammans med sin hund. Man krånglar nog ibland till det helt i onödan, typ. Hur som helst så fick jag mersmak på lydnadsträningen efter gårdagens inomhus-träning. Och det beror nog mycket på att jag här hemma utan störningar får mer respons från hunden, och därmed synliga resultat. Så för min motivations skull "måste" jag först träna hemma, och sedan träna ute med störning. Och när jag då gör det, vara noga med att "intala" mig själv att min jycke antagligen inte kommer göra stordåd. Lite lustigt att det är jag som har större behov till rätt motivation än hunden. :)