Pingu växer och frodas. Han har blivit nästan som en riktig hund - fast han ser ut som en cartoon-figur. ;)
Ärligt talat tycker jag att det är ganska skönt att han har vuxit till sig, att han har lämnat de värsta valpfasonerna bakom sig. Exempel:
Idag tar det inte längre tio minuter att gå från järnvägsövergången, korsa Stationsvägen, gå längs med trottoaren, och runt hörnet för att ta bakvägen in i ortens köpcentrum för att komma in till jobbet. Numera tar det det lite mer sedvanliga... tre minuter - högst! Och då har jag räknat med tid att ta upp nyckelknippa ur ryggsäck, öppna diverse dörrar m m.
Anledningen att det förut tog en sådan tid att tillryggalägga den korta sträckan från järnvägsövergången till jobbet var för att valpeländet alltid skulle anfalla Spirous öron varje gång vi skulle korsa vägen. Detta lärde sig Spirou, vilket medförde att han totalvägrade att följa med. Nja, kanske inte totalvägrade, men visade näst intill totalvägran. Han såg väldans olycklig ut i alla fall. Följande scenarium utspelade sig varje morgon:
Spirou, Lill-Pingu och jag går runt stängselhörnet vid järnvägsövergången. Som på en signal attackerar Lill-Pingu Spirou med ett vasst nacksving. Spirou tvärnitar - vägrar gå en millimeter till. Att han helt klart har själv kapacitet att tillrättavisa lilla Pingu, och som också skulle underlätta för både han själv och hans matte... bryr han sig inte om det minsta. Nä, matte måste lirka loss hans öron ur Pingus sylvassa grepp.
Varje gång detta sker, så trasslar kopplen in sig runt Pingus ben. Då jag sedan är upptagen med att trassla ut kopplen - så attackerar Pingu Spirous öron åter igen, och så var man tillbaka till ruta ett igen.
När jag till slut lyckas att trassla ut allting - både Pinguben och Spirou-öron - så man kan börja korsa vägen... så kommer det ett "tjog" med bilar. Man väntar på att det ska bli klart att kunna passera över vägen.
Ja! Äntligen bilfritt. Man tar steg ut i körbanan - då attackerar Lill-Pingu Spirous öron, vilket medför att Spirou vääääägrar gå en millimeter till. Jag vänder mig om för att lirka ur Spirres blåmärkeförsedda (borde vara i alla fall) öron ur Pingus gap, så att Spirou kan röra på tassarna. Det tar en liten stund... Jaha, där kommer nästa bil... fort tillbaka till trottoaren igen med milt våld (segdrar två hundar i kopplen slå de inte blir tillplattade av motorfordon).
Har Pingu tappat huvudet?!!!
Just det! Apropå trafikkaos. För nån vecka sedan, efter jobbet, när vi skulle gå tvärs över vägen till infartsparkeringen där bilen står under tiden jag jobbar, hände följande...
Vi står först och väntar, och väntar... och väntar att det någon gång ska bli något sånär bilfritt så vi kan passera. Det är ganska mycket trafik sådär vi fem-tiden. Till slut en lucka så vi kan gå över vägen, men en viss liten valp gör som han alltid brukar göra när man typ "tar sats" för att raskt gå över vägen - han attackerar brutalt Spirous öron. Jag lirkar som vanligt loss Spirou-öra, men denna gång sitter de sylvassa valptänderna rackarns fast runt öronen.
Under tiden jag lirkar dyker en bil upp från vänster. Denne saktar in, den kan liksom inget annat, eftersom en skock med hundar med desperat matte står mitt i vägen - bokstavligt talat. Precis när jag har lyckats att få loss Spirou från valpen Pingus hårda grepp, så dyker en till bil upp - från höger. Innan jag och mina hundar fortsätter över vägen, så vinkar jag - tacksamt - först åt vänster och sedan åt höger. Förutom tacksamhet över att man inte blivit överkörd, kände jag även en gnutta skam över att ha orsakat ett mindre trafikkaos, så där på seneftermiddagen.
Liten Pingu på stor parkering.
Hur har jag nu löst detta "attackera-Spirou-när-vi-går-över-vägen-till-jobbet"-syndrom? För detta hade faktiskt börjat bli av ett litet problem, för Spirou tenderade att visa antydan till att vägra följa med redan vid järnvägsövergången. "Jag vet vad den där lilla odågan kommer att göra?!", visade stackars Spirou olyckligt.
Jag märkte att ju hårdare jag sa åt Lill-Pingu desto hårdare och vildare blev han. Eftersom jag nu inte vill börja misshandla min söta lilla valpspoling - allra helst inte "in public" (skojar bara, jag vill aldrig lägga en hård hand på honom), så i god tid - innan han sätter igång med sina dumfasoner, så upp med godis i handen - tillräckligt många så att de även räcker till Spirou - jag inbjuder till att "gå fint".
Pingu är genast på, glömmer totalt bort Spirous dragvänliga öron, och även Spirou tycker att det är trevligt att följa med; man får inte bara ha öronen ifred, man får godbitar också!
För en tid sedan så fick Lill-Pingu tokfnatt när vi, Spirou, Wilbur, jag och Pingu, gick koppelpromenad längs med stranden (typ) vid kanalen. Pingu gav stackars Spirou riktiga, nästan rabiata, hugg om hans öron. Först försökte jag vara sträng, men han blev bara etter värre. Ju hårdare och argare jag sa till honom, desto mer rabiat blev hans hugg (!) mot Spirous nacke och öron. Så då satte jag mig helt sonika ned i gräset, och makade ihop Wilbur och Spirou nära mig. Så satt vi tre stilla medan en totalt fnattig Pingu-valp tokracade runt oss. Varv efter varv. Men snart så lugnade han ned sig - och satte sig intill oss andra. Efter en liten stund kunde vi fortsätta promenaden - i lugn och ro.
Jag måste då säga att efter jag började med detta förekommande - innan han börjar busa - så har allt gått mycket bättre - faktiskt även de tillrättavisningar jag ändå fortfarande ibland måste (?) göra; Pingu hetsar inte upp sig, utan bryter - och jag kan berömma/belöna. Halleluja!
I lördags.. eller var det i söndags? Hm...? Undrar hur relevant tidsaspekten egentligen är till historien? Jag vill säga... inte ett dugg! Ett nytt försök... Förra helgen (!) så fick Pingu vara med om - för allra, allra första gången - en riktig trim- och fixstund uppe på trimbordet. Som en riktig vuxen hund. Han fick ligga på sidan medan jag kammade den lilla pälsen han har. Han fick ställa sig upp, och vända, och ligga på den andra sidan, medan jag kammade päls och klippte klor. För första gången i hans liv, så filade jag även lite på alla nyklippta klor (så de inte ska bli så in i norden vassa). Detta tyckte han var lite märkligt, och kollade nyfiken på - både med sin syn och sin mun (provtuggade på filen). Jag passade även på att trimma lite på tassarna med effileringssaxen. Alltihopa toppades med att surrmaskinen (läs: trimmaskinen) fick surra och ha sig - och klippa öron och även lite hals. Pingu blev ganska fin. Han ser nu ut som en springer spaniel igen.
Vad pysslade Pingu med under trimstunden? Jo, han roade sig mest med att tugga tuggpinne samt fick en hel del godbitar. Jag måste säga att jag var ganska stolt när vi var klara! :)
Något som man i och för sig skulle vilja ha när man har en oberäknelig valpspoling uppe på ett högt trimbord är ett par extra händer som är beredda att parera ifall ett stycke valpspoling får för sig att antingen skutta ned i all hast eller snubbla till över bordskanten.
Men nu så har jag bara de två ordinarie händer, som liksom var mest upptagna med att hantera trim- och fixvertygen (sax, kam och trimmaskin samt en massa godis), så jag kände mig faktiskt lite orolig att Lill-Pingu eller att trimmaskinen skulle dråsa i golvet - vilket skulle vara mycket olyckligt (det ena måhända mer olyckligt än det andra, ni får själva lista ut vilket som är vad). Samtidigt ville jag absolut inte att min lilla oro skulle smitta av sig till lill-valpen. Och det gick ju bra, så vad tjatar jag om egentligen. Äsch!
Eftersom jag några dagar innan helgen insåg att lill-Pingu - som är hal som en ål, snabb som en vessla och vass som en iller (har ingen aning om illrar är vassa, tyckte bara det lät bra) plus är envis som en... springer spanielvalp - inte alls gillar att tvingas vara stilla - och till och med fasthållen!! - så tränade vi det!
Denna korta "tvingas-vara-still"-träning utspelades lite varstans och lite spontant då och då. Till exempel ute på tomten när vi kom hem efter jobbet. "Stilla!", sa jag och höll fast hans lilla söta huvud, och smekte honom nedåt på hakan/halsen med handen likt man gör med trimmaskinen. Lill-Pingu accepterade att vara stilla någon sekund ganska snart, och fick givetvis belöning för väl utfärdat "arbete". Jag tror att denna enkla övning gav utdelning sedan uppe på trimbordet, där det var inget "slagsmål" överhuvudtaget. Pingu var så nöjd så med att bearbeta sin tuggpinne!
För ganska många veckor sedan fick jag för mig att börja träna klassikern "Förbjudna godiset"/"nej-träning". Jag blev faktiskt ganska förvånad över att det som var svårast var att få jyckevalpen att lyda/förstå "varsågod"-kommandot. Jag la ned det projektet ett slag, istället påbörjade jag det mer moderna (?) "Bakvänt lockande".. nä, så heter det inte! "Eftersänt lockande"? Nej! "Om du låtsas inte vilja ha godiset, så kommer det pockande"? Nä, så heter det inte heller. Äh, ni fattar vad jag menar.
Pingu är rackarns envis, han bara måååste först försöka ett par gånger tjuva åt sig godiset - fast han har aldrig lyckats innan. Sedan - varje gång - samma sak; plötsligt får Pingu en snilleblixt: "Javisst, ja! Man ska hejda sig och se upp på matte!" Gissa om ett matte-hjärta smälter när dessa mörkbruna klara ögonen ser djupt in i ens egna!
Pingu är ganska belåten med att han numera kan lätt skutta upp i fåtöljen.
(Bilden tagen - som synes - innan örontrim.)
Okej, nu ska jag vara lite ärlig också. Det händer ibland när jag iakttar min lilla Pingu, som är så söt, som jag tycker så väldigt mycket om, att jag tänker... att det är synd och lite orättvist att han egentligen är en "istället för". Orättvist mot honom, fast... han vet ju inte om det. Måtte han aldrig veta om det...
Jo, garvad och rutinerad ägare av diverse sjuka hundar som man är, så har jag redan nu påbörjat vänja Pingu med att man kanske nån gång i framtiden måste svälja piller. Vid matdags när Spirou sitter och väntar på sitt levaxin innan maten, så sitter ju Pingu där bredvid. Då får även han en liten bit av Spirous piller... Nä! Jag skojar. Däremot så får han öva på att gapa - som om han skulle få piller. "Det som sjukt ska bli, ska böjas i tid", sa hundhypokondrikern. :)
Pingu är även ganska belåten med att han numera kan skutta upp i sängen. En kväll undrade jag vart han hade tagit vägen? Han hade gått in i sovrummet och sov där alldeles för sig själv.
Jo! (igen) Varje morgon innan frukost så torkar jag Spirous och Pingus ögon. Pingu tycker inte riktigt om det (inte heller Spirou), så han försökte förut att smita iväg när jag gick fram mot honom. De senaste morgonarna har jag istället för att vara strängt förmanande låtit lite fånigt glad på rösten. Numera försöker han inte smita iväg, utan han stannar självmant kvar. Pingu är sååå söt för han fjäskar och kränger med kroppen innan själva ögontorket.
"Vad är det här för en lattjo pryl?!"
En del av Pingus leksaker.
Observera den lååånga pinnen som han helt själv har införskaffat sig. Det lät en hel del när han skulle - envist - få in den genom ytterdörren. Ni kan försöka låta bli att observera träflis-skräpet. :)
Han är snart fyra månader gammal, och det märks för att han blir mer och mer självständig, han kan visa upp sin egen envisa vilja samt att han upptäcker allt mer världen runt omkring honom, som ofta verkar roligare än tråkmatte. Det finns trevliga främmande människor att hälsa på - vare sig de vill eller inte, det finns roliga flygande flygfän, och blåstvirvlande papperslappar som man kan jaga, det finns cyklar som susar förbi etc. Och så det där med enstaka främmande hundar... de kan man voffa på!
En bild från avdelningen "märkliga sovställningar".