Nu ligger lilla Gromp-ungen och sover tätt intill mig här i soffan. Han har kurat ihop sig i hörnet mellan mig och armstödet. Jag känner hans lugna andetag mot min höft. Lite då och då knorrar han lite. Det låter som ett lite "det-är-inte-riktigt-riktigt-bra"-knorr. Nu sträckte han på sig något, följt av ett "falsett-suck".
För cirka en timme sedan blev jag abrupt väckt. Det första jag ser när jag öppnar ögonen är hur Gromit gör en kullerbytta nedför fåtöljen. Spirou är genast där och "leker polis". Jag kommer blixtsnabbt upp på fötter, och jag tar ett stadigt tag i Spirous nackskinn. Jag schasar ut honom, och låser dörren (han öppnar ju dörren själv annars). För en gång skull låter jag Wilbur vara kvar inne eftersom han ligger stilla i soffan. Visserligen ser han förskräckt ut, men han håller sig ju på avstånd.
Jag går bort från min stackars krampande hund för att hämta "rump-medicinen". Varför ska det vara så himla svårt att öppna förpackningar?!!! :((( Men vis från förra gången (nästan exakt en månad sedan), så går jag på en gång för att hämta en sax istället för att envist försöka förgäves att slita upp förpackningen. I med "rump-medicinen", men det tar ett tag innan Gromits kropp slutar att krampa. Jag hinner oroligt tänka flera gånger vad jag ska göra om kramperna inte slutar. *suck* Men kramperna slutar, och han ligger kvar på sidan och flämtar kraftigt. Hans mungipor är fulla av fradga. Jag sitter på huk tätt intill honom och håller om hans kropp.
Efter en stund så resar han sig upp. Jag vänder ryggen mot honom för en sekund, och då hinner han gå bort till Wilbur i soffan. De båda gruffar, och jag vrålar ett panik-"NEJJJJJ!!!!!" samtidigt som jag ångrar att jag inte även schasade ut Wilbur . Jag tar ett ordentligt tag i Gromits nackskinn. Jag drar med honom ut till hallen - jag släpper icke - för att sätta på honom koppel. Jag vet sedan tidigare att Gromit blir ganska speedad efter anfallen, och är inte riktigt nåbar. Därför vill jag sära på Gromit från de andra. Vill inte ha något slagsmål!! I och med hans speedade tillstånd brukar jag ta ut honom efter anfallen. Han kan ju även då göra ifrån sig. Nu lyckas jag med konststycket att sätta på mig ordentliga ytterkläder (det är ju kallt ute och jag vet inte hur länge jag behöver vara ute) medan jag håller emot en mycket bångstyrig vild Grompa. Sedan lyckas jag (nja... knappt) med det andra konststycket att få in Spirou - men få ut Gromit - utan att de ryker ihop. Spirou tycker ju att Gromit uppför sig sååå arrogant och ouppfostrat. Han fattar ju inte att det inte är Gromits fel, ju.
Jag låser dörren (ja, Spirou öppnar ju själv annars), och går runt på tomten med speedad Gromit. Jag hör hur Spirou och Wilbur gläfser uppfordrande och mycket upprört där inne. Gromit verkligen tokdrar i kopplet så att han rosslar obehagligt i halsen. Han går i samma mönster hela tiden. Han drar mycket hårt i kopplet, vänder sig om och tittar på mig, viftar några vift med svansen, för att genast tokdra igen. Detta gör han om och om igen.
När tokdragande Gromit och jag traskar runt runt i mörkret på tomten, så kommer jag på att jag inte har den blekaste aning hur mycket klockan är. Är hon sex på morgonen? Är det meningen att jag snart ska gå upp? Eller är hon tre mitt i natten? Eller vadå? Det visade sig sen att klockan var 01 och någonting.
Efter åtskilliga varv runt tomten börjar Grompan att lugna ned sig. Det är dags att låta hundarna få mötas igen. Detta känns alltid lite spänt. Spirou och Wilbur är ju uppspelta att de får komma ut till oss. Och Gromit blir överspelt glad att möta dom. Det är ju nu det finns risk för missförstånd och bråk. Jag får tråkigt nog lov att ryta åt stackars Spirou och Wilbur att hålla sig på avstånd, men de förstår inte och kommer istället närmare mig och Grompan. När jag slänger ut lite godis rusar dock Spirou efter godiset, men Wilbur står oroligt och lite förvirrad kvar. Han tycker det är obehagligt och vill söka trygghet hos sin matte, men det är ju inte en sådan bra idé just nu! Stackarn!
Efter några till varv på tomten så har alla lugnat ned sig. Men jag går först in med Gromit för att se hur han uppför sig inne, och låter de andra två vara kvar ute. Plötsligt börjar jag att diska (!). Inte bara för att det behövdes, utan även för att "neutralisera" allt igen. Efter en stund går Gromit och lägger sig. Jag släpper in Spirou och Wilbur, men har först för säkerhets skull ett kompostgaller emellan. Men det var helt onödigt. Jag vet inte varför jag kände denna oro för bråk. Det var väldigt länge sedan de har slagits. Men det var väl det att jag verkligen verkligen inte vill ha några fler trasiga jyckar, eller åka iväg till veterinär igen.
Jaha! Nu har Grompan piggnat på sig. Nu är han pigg som en pelikan. Han vill gå ut, han vill ha käk, han vill och han vill. Det vill inte jag. "Gromit, gå och lägg dig!!" (Han går och lägger sig med ett besviket suck.) Allt är som vanligt igen...
Världens sötaste Grompa. ♥