Först av allt - innan jag glömmer - vill jag säga att jag är stolt över mina klubbkamrater som nu har i dagarna fyra arrangerat agilitytävlingar på Husdjursmässan i Kista. Ärligt talat fattar jag inte hur de kan ha ett sådant engagemang att de orkar - och att de fortfarande tycker det är kul.
Man kan läsa på Facebook, Agilitylistan och en och annan hemsida/blogg hur tävlande berömmar mina klubbkamrater. Kul!
Tyvärr kan jag inte säga att de kan - eller jag själv kan - vara lika stolt över mig. För jag har minsann inte hjälp till ett endaste dugg. Jag har varit hemma i lugn och ro.
Min "bortförklaring" är (förutom att jag inte är av den arrangerande-typen av person) att jag så här års är ännu mer asocial än vanligt, och det säger inte lite det. Jag menar, här har man nyligen stått ut med julrusch på jobbet (som i och för sig varit relativt oruschig, men ändå - bara tanken av den gör mig ganska illamående) med jäkt, stress och ständigt sorl. Ja, ungefär som det är att vara på agilitytävling, både som tävlande och arrangör - och speciellt inomhus med tanke på det ständiga sorloväsendet.
Min andra "bortförklaring" är hur sjutton skulle jag ordna passning av mina jyckar? Och då speciellt min dum-Grompa. Jag vågar knappt lämna honom ensam i längre stunder för jag är orolig för att han ska få ep-anfall. Jag vill helst undvika ångesten jag hade inför mitt besök (cirka fyra timmar inklusive resväg) på Stora Stockholm. Det gick ju bra, men nästa gång kanske.. Jag räknar ju ständigt dagarna. Förra gången var det 20 dagar mellanrum. Idag har det gått 13 dagar. Egentligen borde då nästa anfall komma om cirka en vecka, fast man kan ju liksom inte riktigt lita på det. *suck*
Förutom epilepsin så har ju njurarna krånglat till saker och ting. Just nu går Gromit på både fenemal (ep-medicin) och kortison. Veterinären tvekade att sätta till kortison bland annat för att båda medicinerna gör en hungrig och törstig, vilket medför att man blir rackarns kissnödig och nu får ju han liksom dubbelt upp av hunger- och törst/kissnödigpiller. När jag svarade "Vi kör!" på frågan hur jag ställde mig till det hela, så betonade veterinären flera gånger med eftertryck: "Ni kommer få det jobbigt!" Men jag resonerade som så att vad har vi att välja på?
Första dagen så fick jag nästan en smärre chock hur hungrig Gromit blev. Detta märktes mest när vi gick koppelpromenad, då Gromit är på ständig matjakt. Fast jag tyckte att hans hunger mattades ut de nästföljande dagarna. Men sen kom förra veckan, typ onsdagen. Från och med då när vi är inne, så säger han envist till mig att han är HUNGRIG! Han tjatar på mig. Han vädjar. Om jag ställer mig upp, så börjar han genast att lyckligt valla in mig in till köket. Han placerar sig strategiskt vid mina fötter när jag sitter och äter - han slickar i sig noggrant och varligt varje liten smula som råkar hamna på golvet. Han puffar på mig där jag sitter i soffan och ser på TV. Han visar vid ytterdörren att han behöver gå ut, men när jag öppnar dörren så rusar han in i köket och ställer sig demonstrativt och pekar mot fodertunnan. Han väcker mig flera gånger mitt i natten, och visar bestämt: "Hörru! Mat!!!" (Eller så vill han faktiskt ut och kissa.)
En dag fick jag förresten en snilleblixt; Varför inte vända på eländet och utnyttja Grompans ständiga hunger och passa på att positivt träna honom att gå fint i kopplet. Jag menar, han vet ju att matte har en "guldgruva" i vänsterfickan. Det går sådär, ska jag väl erkänna (mycket beroende på dels att jag alltid har för lite godis på mig och dels på att jag är lite slö/lat samt det blir krångligt när alla tre jyckarna vill ha).
Jag kan inte längre motstå dessa två vädjande, bruna, vackra ögon, så jag ger honom numera lite käk i omgångar under dygnet - ja, förutom vanliga frukosten/midddagen. Gromit börjar nu bli lite tjock. *suck* Men... vad gör man?!
När vi numera går koppelpromenad så har jag resignerat, typ. Det går inte att hinna se allt som han får i sig. Man hoppas bara att det inte är alltför äckligt eller giftigt.
Och så har vi kisseriet. Hemma är det inga problem, då är det ju bara att öppna dörren och ofta så sköter han även den saken själv (om dörren är olåst). Brrrr! (Han stänger inte dörren efter sig.) Men Gromit har nu hitills lyckats "kissat på sig" två gånger på jobbet. Och när en vuxen hund "kissar på sig" så blir det liksom en hel o-c-e-a-n. Som ni vet så jobbar jag i ett inneköpcentrum. Det är en sträcka som måste tillryggaläggas innan man kommer ut. Och väl utanför så måste/bör man gå en liten sträcka till innan det finns en lämplig - eller rättare sagt - något sånär lämpligt kissställe.
Gromit blir så exalterad och glad när jag greppar kopplet. Han skriker ut sin glädje - högljutt. Jag tar även med mig Spirou - för annars kommer han sitta och skäll-yla i protest att inte han får följa med.
Jag bävar varje gång för denna procedur när jag och hundarna - som är helt galna, typ - ska skynda oss ut - innan Gromit kissar på sig på vägen. Till saken hör att man egentligen inte får ha hundar i inneköpcentrumet.
Gromit hinner inte så långt bort från innecentrumets entredörrar innan han bara måste! Så det första nyplanterade trädet precis utanför dörren blir kissstället. Ja, där rinner i alla fall "oceanen" ner i jorden - och inte över de nylagda stenplattorna. Grompan skvalar läääääääänge! Jag tycker det är så pinsamt att stå där - mitt på torget, typ - och vänta på att ens hund ska skvala klart, medan folk passerar oss. Vissa tittar lite menande på oss.... Jag bara väntar på att man ska få sig en ordentlig ilsken utskällning: "Man får inte ha hundar i centrum!!" Helst skulle jag vilja ha ett stort plakat som förklarar min hunds sjukdomssituation.
För att spä på (!) det hela så måste ibland Grompan ut när jag är ensam i butiken. Då är jag även orolig över att jag har lämnat affären "vind för våg", typ. Det är inte alltid jag hinner be dom i grannbutiken att passa medan Gromit lättar på trycket.
Just det! Glömde nämna att Gromit är ju så dum att han säger liksom inte till innan att han behöver - utan man ser bara att han ser liksom extra ynklig ut på ögat där han ligger eller sitter nånstans bakom disken, ibland kan han liksom darra - då är han i behov... av något. Det är bara att gissa vad.
På tisdag morgon ska vi igen på återbesök för nya provtagningar. Jag riktigt längtar. Hoppas hans värden är åter igen bättre, så att vi förhoppningsvis i alla fall snart slipper kortisonet. *hoppas, hoppas*
MAAAAT!!!
Vill härmed också passa på att säga stora GRATTIS till alla fina resultat, SM-pinnar etc mina klubbkamrater har hunnit lyckats erövra mellan arrangör/funktionär-passen på Kistamässan. GRATTIS till er alla! Ja, och GRATTIS till er alla andra också - icke klubbkamrater, men agilityfränder. :)