Ja, denna allmänna surhet och irritation (som inte finns någon anledning till, den bara är där - irriterande nog) kanske gjorde att dagens lopp på Olandstraktens BK inte blev några lopp som bevhövs minnas. Första loppet, Hoppklass, där tjuvstartade han. I och för sig tycker jag att även alla tjuvstartade. Jag hade inte hunnit vakna än, ju!! Plötsligt så var det vår tur. Okej, visst Grompan och jag hade startnummer fem, och fem brukar oftast komma så där i början. Ungefär så där efter nummer fyra. Men jag tror inte att fyran var där - inte heller tvåan eller så var det trean som inte hade dykt upp för start. Notera dock att jag var där i tid! Jag hade åter lyckats lura mig själv att jag måste vara där klockan nio när tävlingsdagen började, men det var ju small och medium som startade först. Det var inte förrän efter jag hade svängt av vid Uppsala in på länsväg 288 som jag kom på att jag inte alls var sen. Bättre sent än aldrig! ;)
Jag tror nog att orsaken till att loppen inte gick så där sjusärdeles utmärkt var för att jag - på grund av att jag kom i god tid - hann käka frukost medan small- och mediumklasserna höll på. Nu blev liksom allt bara fel när jag inte höll mina tävlingsrutiner. Efter vi hade kört vårt första lopp (då jag annars brukar passa på att äta frukost), så undrade jag vad sjutton jag skulle göra nu? Jag blev liksom helt handfallen, ju! Vad jag nu fick hitta på för att fördriva tiden var att göra märkliga saker som att gå promenad med jyckarna, vara lite social och prata med folk samt kolla in de andra tävlingsekipagen. Apropå det...!
Ett mega-JÄTTESTORT GRATTIS till Linda och Mynta som inte bara hade fart och fläkt ute på banan, de nollade också - och gick sta å VANN!!! Va kul! Äntligen! Linda har nämligen haft lite klurigheter med lilla Mynta, som inte alls har velat tävla så där på riktigt, och visat det med att bli mycket seg och långsam. På hemmaplan vid träning har det inte varit några problem, men på bortaplan - och med en massa publik. "Nä, sjutton! Fy bubblan!", har Mynta sagt. Men nu har rampfebern släppt. Mycket beroende av en särskild slags belöningsboll, enligt Linda - så hon har typ köpt upp hela Svea rikes lager av denna modell av boll. :) Just incase, ifall bollen skulle gå sönder.
En ganska gammal bild på lilla Mynta.
Tillbaka till Gromits och mina lopp. I hoppklassen så tjuvstartade han (som sagt), och beroende på det så hann jag inte placera mig där jag ville, och därför blev det en vägran på det tredje hindret. Slalomet var lite klurigt placerat, men borde inte bli något större problem om jag bara höll ordning på mina fötter. Och vet ni vad som händer då? Jo, så vitt jag vet så höll jag mina fötter i styr, men Grompan... Han ska helt plötsligt springa bort och kolla in nummerskylten (!) - en vägran till - helt i onödan. Det där plötsliga och sporadiska nummerskylt-kollandet är något han har börjat med på sistone. Hm..?
Ofta kan ju ett lopp kännas bra med flyt och så, fast att man får några missar så där, men idag kändes faktiskt inte något av loppen riktigt bra. Till skillnad mot dagen före (i lördags) när jag och Grompan åkte upp för att köra veckans enda lilla träningspass - där allt lyckades vid första försöket (förutom en staket-hinderkombination). Jag minns att jag tänkte när jag gick därifrån att förra gången det kändes så här bra, så gick det inte alls så himla bra på tävlingen efter. Nä, det där med träning är överreklamerat. Det är bäst att låta bli. Man blir bara besviken när det sedan - trots träning - går åt skogen vid tävling dagen efter. Hm..? Eller så ska man inte träna precis dagen före, kanske? Men dagarna bara typ flyger iväg, och plötsligt så är det helg igen.
Hur som helst så kom vi på en blygsam 16:e plats med 15,56 felpoäng av 30 startande. Så vi kom i alla fall inte sist! Det blev med andra ord även - en massa - tidsfel (5,56).
Ungefär så här kändes loppen; Det är nåt som fattas liksom. Men vad?! ;)
I Agilityklassen så tänkte Herr Gromit tjuvstarta (har ni hört den förut?) - men jag hejdade honom - typ en decimeter från vägranslinjen! Sedan satt han kvar på sin söta rumpa (när jag väl hade fått honom att sluta nosa och istället sätta sig ned). Jag gick nästan tre hinder bort. Jag berömde honom högt och trevligt. Jag viftade och hade mig med armarna. Gromit satt kvar som om han vore fastklistrad med superlim i marken. Men vad hjälpte det? Han fick till en vägran vid en tunnel och så var det nåt annat strul som kändes oflytigt (minns inte vad) samt han fick till en vägran igen vid slalomet (som var totalt onödigt), och när vi då gjorde om, så hoppade han över en port i mitten (som inte var sååå himla konstigt eftersom jag hade passat på att utmana honom med att gå på fortare än vanligt vilket i och för sig gick alldeles utmärkt när vi tränade dagen innan). Jag hade ingen lust att böka med att göra om, så jag diskade oss medvetet med att fortsätta till nästa hinder ändå. Resten av loppet kändes inte bra. Jag vet faktiskt inte varför. Inget fel på banorna i alla fall. Jag kunde liksom inte koncentrera mig riktigt. Var lite irriterad över Wilburs pudel-yl-skrik-oväsen borta i buren. Han är relativt tyst om han inte ser mig, men nu så såg han Gromit och mig vid startfållan - och han skrek: Matte! Du har glömt mig! Jag ska springa och skutta! Inte dumma Gromit!! Yyyyl! Skriiiik! Matte, torterar mig inne i buren! Hon är elak och dum! Jag dööör snart!" Ja, Wilbur har alltid haft en tendens till att överdriva något...
Varför hade jag denna dumma känsla idag? Det kanske är så att jag börjar bli lite bortskämd, eller nåt. Att det ska nollas här och det ska nollas där. Och så ska man komma bland de fem första på resultatlistan. *suck* Nä, upp som en sol och ned som en pannkaka. Det är agilitysportens melodi, det!
Hihi! Jag hade nästan en känsla av att vilja sätta på min "Loser-CD" vid hemfärden, men jag tog mitt förnuft tillfånga och avstod. Jag har ju en upp-peppningsCD (som förstås heter "Win!"), som jag alltid lyssnar på på väg till tävling, och självfallet så måste man ju då även ha en CD som är tvärtom, fylld med depparlåtar. Hihi! En gång så experimenterade jag att istället sätta på denna deppar-CD på vägen till tävling. Men det gick bara inte! Efter Depeche Modes "Walk in my shoes", så bytte jag tillbaka till "Win"-CD:n. Jag vet inte varför jag ibland för dessa vansinniga idéer.
Nu är jag dock lite revansch-sugen, men nästa tävling är inte förrän om två veckor (eftersom jag lyckades med att missa anmäla oss till agilitytävlingen nästa helg). Undrar om jag då ska passa på att träna lite istället, när typ "alla" är och tävlar borta på Solna-Sundbybergs BK och har roligt... *suck*
Eftersom dator-strulet här hemma fortskrider - på sin andra vecka - så blir det inga nya bilder. Av någon okänd anledning så vill inte datorn på jobbet samarbeta med min hemsidas bilduppladdningsprocedur, typ. *suck* Det går bra nu... eller inte.
Jo, glömde! Spirou mår oförskämt bra i sin tratt och med sitt sår mellan bakbenen. "Undvik rastning i smutsigt och fuktigt väder" står det i skötselråden från veterinären. Hm..? Undrar om ett - OBS! Ej av mig planerat - dopp i den skitiga ån vid brukshundklubben - med tratt och allt - inkluderar "undvik fukt och smuts"? (Såret rengjordes sedan när vi kom hem) Och så har vi det där med "viktigt att undvika häftiga rörelser".... "Nä, det går bara inte när mattes brorsa bjuder på Schmackos!", hoppar Spirou i vilda glädjeskutt. Spirre, ta´t lugnt!!
En bild från förr.