Ja, i mitt eget lilla klaver, alltså. Och med "klaver" menar jag då mina egna rättesnören och sånt där "in my book"-tjafs. Det hela utspelade sig för nån kväll sen... Egentligen har tidpunkten absolut inget med händelsen att göra, så jag förstår inte varför jag absolut måste nämna tidpunkten? Jag börjar om från början...
*tar ett djupt andetag* Jag och hundarna (Spirou och Pingu) var på koppelpromenad "nere på byn".... Nä, det känns fel! Jag bara måste nämna när det hände... Vi börjar om igen....
För nån kväll sedan när jag och hundarna (Spirou och Pingu, di poodles var "hemma och vaktade huset") var på koppelpromenad "nere på byn".... (ahh! Nu känns det rätt igen) ... när vi ser på ganska långt avstånd att vi inom kort kommer få ett hundmöte; en stor svart hund med matte. Jag tror att detta är samma jycke som vi tidigare har mött (men då med hussen), och redan då så förundrades jag lite över av att det verkar helt klart att det är jycken som bestämmer hur och var deras promenad ska gå till.
Jag ser att matten upptäcker oss, och att hon försöker (just det.. försöker) smyga in på en liten avtagsstig från gångvägen, med andra ord: hon tycks inte ha någon större lust att möta oss. Men.... hennes hund har annan åsikt; jycken tvärstannar och spanar intresserat men lugnt på oss. Matten står helt still i det utsträckta kopplet och väntar tålmodigt. Jag, Spirou och Pingu kommer allt närmare. Matten drar lite småveligt i kopplet - hennes hund lägger sig då ned - demonstrativt.
Jag småler för mig själv. Om jag ska vara helt ärligt så småler jag lite elakt överlägset. Dumma, fula, elaka mig! Jag småler dels för att jag inte riktigt förstår hur matten står ut att låta hunden få bestämma på det där viset, jag småler även för att detta "jag-bryr-mig-inte-ett-skvatt-om-vad-min-matte/husse-vill-jag-lägger-mig-platt-så-kan-de-inte-rubba-mig"-beteende verkar vara lite rastypiskt.
Keaton ligger platt på golvet trots han inte är av samma ras som hunden i historien.
Mina hundar och jag går långsamt närmare, vi har ingen brådska. Spirou nosar i dikesrenen och Pingu spanar lite mot den främmande hunden. När vi är alldeles nära (vilket tog ett bra tag) så låtsas jag inte bry mig om dom vi möter; jag pratar med Spirou och Pingu, uppmuntrar dom och upplyser dom om att vi ska gå förbi, men precis innan vi ska passera den demonstrativt liggande hunden, som ligger ett par decimeter från gångvägen med sin matte, som står en koppellängd längre in, så gör både Spirou och Pingu en påbörjan till ett utfall mot den stora svarta hunden. Jag avbryter dom direkt, och samlar ihop dom och talar om vad jag tycker om deras påhitt. Båda mina hundar lugnar genast ned sig, och kommer tillbaks till min sida, och vi fortsätter att gå. Fast Pingu trilskas lite, så jag håller på att stå på näsan över honom. I den lilla tumulten som då uppstod, så har tydligen den stora svarta hunden gjort ett ordentligt ryck i kopplet mot Spirou som gick snällt bakom mig - och matten har tappat kopplet! Hunden är framme vid Spirou, som faktiskt inte protesterar vilt (!).
"Nej! XXX! Nej!!!", hör jag mattens röst bakom mig. " Åh! Förlåt!", utbrister matten sen ynkligt när hon desperat försöker få tag i kopplet. Det är här jag nästan höll på att trampa i mitt klaver...
"Men jag sa ju...! Jag ville ju inte...!", säger jag först något förgrymmat, men biter mig själv i tungan, avbryter mitt arga utspel, för en snabb tanke flyger genom mitt huvud: "Men... hon bad ju om ursäkt, då ska jag ju inte skälla på henne, då är jag ju lika dum som de jag själv brukar störa mig på". Så mitt röstläge går från förgrymmad till istället ett mer uppgivet: "Det är okej, det är okej!", samtidigt som jag slår ut med armarna - och Spirou, Pingu och jag går lugnt därifrån.
Kanske var nog förklaringen till att jag först hade den impulsiva tanken att skälla ut den stackars matten för att jag blev lite besviken på mig själv - att jag inte hade full koll och full ordning på mina hundar, att jag höll på att stå på näsan över Pingu... ja, om jag ska vara helt ärligt så var det nog så. Då är det rackarns lätt att flytta över ilskan och frustrationen till nån annan.
När vi går därifrån funderar jag lite på mattens hundägande; hur har de annars ihop det - hunden och hon? Bestämmer jycken precis allt, månntro? Eller är det bara vid hundmöten?
Jag mötte förresten dom någon dag innan. Jag var utan hund (!), kom ut från postboxrummet och skulle gå mot parkeringen. Matten och den svarta hunden var på väg förbi husknuten, men jycken stannade upp, vädrade lite mot mig där jag kom gående litegrann mot dom. Hunden (och matten uppenbarligen, eftersom de båda satt fast i varsin ände av kopplet) stod kvar och typ väntade in mig. Jag kunde inte låta bli att prata lite med jycken, han är ju faktiskt ganska söt. "Jasså, du vill hälsa du!", sa jag glatt. Matten svarade jakande, och att han alltid vill hälsa samtidigt som hon också lät jycken få göra det... Just det, ja!
Efter vi sen gick åt varsitt håll, så smålog jag även denna gång för mig själv - så där lite lömskt överlägset - om jag ska vara ärlig...
Bara en liten pausbild mellan två stycken.
Apropå det! På Facebook finns det ju en sida som heter typ "Hundägare i Österåker" som man ju förstås är med i. Haha! Efter ett inlägg där om just "alla dessa förfärliga hundmöten" som blev beskrivna i detalj med hundras och till och med hundnamn, så funderade jag lite om hur långt tid det kommer att ta tills innan man kommer få läsa om en sjäv; "en kvinna med fyra hundar, springrar o pudlar" som inte uppför sig som "man ska" och så är hon till råga på allt också instruktör!! Ja, ja, man lever ju farligt nu förtiden... ;)