Hur går det med Grompan och hans dunderkortisonkur egentligen? Har han kissat på sig? Har han ätit sin matte ur huset? Har han fått nån medalj från kommunen för hans bedrifter och uppoffringar i sin maniska vilja att hålla trottoarer och gångvägar rena från allt som ätas kan, till exempel begagnade tuggummin och använda servetter samt andra av hans matte ej identifierbara ting (vilket hon absolut inte har nåt emot att hon inte kan se vad det är, jag menar vad det var innan det så kvickt som attan slinker ned i Grompans giriga strupe)?
Svar: Det går ganska bra.
(För "resumé", se dagbok 8:e och 17:e jan)
På jobbet så springer Gromit och jag ut i jämna mellanrum oavsett om Gromit själv tycker det behövs eller inte. (Veterinären förklarade att han känner nog inte själv om han är i lite eller i strängt behov att gå ut att kissa, eftersom pillren är vattendrivande och blåsan typ ständigt är full.) Han skriker inte längre ut sin glädje när jag greppar hans koppel. Han går numera nästan lugnt (?) vid min sida (?!) (läs: spanar in godbiten jag har i handen) när vi hastar ut genom inneköpcentrumets entredörrar.
Spirou stannar så snällt och fint kvar inne i butiken - utan några protester. Han käkar glatt upp sina två utslängda godbitar när Grompan och jag går ut. Sedan spanar han över disken vart vi tar vägen. När vi två minuter senare kommer tillbaka så sitter han lugnt på den lilla trappavsatsen bakom disken och väntar. Tänk vad lite rutiner och positiv förstärkning kan förändra saker och ting. :)
Och den där renhållningsmedaljen får vi nog titta i stjärnorna efter. Grompan är nämligen inte lika nitisk som förut. Han har nämligen kommit på att om man går vid mattes vänstra sida så kommer det - plötsligt och randomlike - en näve godis framför nosen på en. Slurp! Han kan nu "gå fot" ganska länge intill mig - och tigga! Det är nästan lite irriterande, faktiskt! :)
"Vad är det som försiggår?", spanar Spirou över disken.
I förrgår så gick vi vår "efter-jobbet-promenad" borta vid brukshundklubben med omnejd. Gromit hade flexikopplet på sig, så han hade lite extra vid springradie runt mig. Plötsligt så tar han sats för att klättra upp på en stenbumling modell STÖRRE som helt klart kan konkurrera om namnet med "Stor-stenen" borta i Fästingskogen. Fast Grompan ångrade sig typ i sista stund. Stenen var alltför brant. Men han kollade snabbt in mig där han stod nedanför "godisstenen", och pekade sådär lite menande upp mot stenen. "Hm? Var det där ett försök till "tiggeri", tro?", tänkte jag tyst för mig själv. Det är nämligen Wilbur som brukar vara notorisk initiativtagare till "godissten-jakt" - inte Gromit!
Igår gick vi "efter-jobbet-promenaden" borta vid Åkerstorp med omnejd. Där brukar vi aldrig gå, så vi gick på för oss helt nya vägar (typ). Och nu fick jag svaret på min undran dagen innan. Plötsligt så skuttar han upp på en sten och glor uppfordrande på mig. Självklart så fick han utdelning av sin vädjan. Sedan så upptäckte han några "godisstenar" till. Vissa godisstenar var förklädda till såna där sandlådor (med sand för att sanda isiga backar med, inte lekplatssandlådor, alltså), och de funkade lika bra dom.
Nedan lite bildbevis från dagens (oj, ser nu att jag tydligen började skriva detta efter midnatt, detta var alltså igår fredag) "efter-jobbet-promenad" i Österskär "by-the-sea", och hittade "godisstenar" av olika de slag.
Här en vacker, tydlig, färgsprakande och klar bild på Gromit som balanserar på en sten med Stockholms inre skärgård i bakgrunden - Margretelundshalvön visar upp sig med hela sin prakt (de där små vita prickarna bakom det stora ljusa fältet (Gromit) i mitten av bilden.
Samma sten men nu syns (?) även Spirou och Wilbur.
Hm..? Tja... Jag tror att detta är samma sten som ovan med samma Margretelundshalvö i bakgrunden. Eh..? *kikar och kisar med ögonen* Det är vackert även så här på vinterhalvåret i skärgården. *harkl*
Jaha... *undersöker bilden noggrant* Jo! Här hittade Gromit en liten upphöjning som han tyckte borde kunna räknas som en godissten - och det gjorde det! Mums! Lägg märke till den vackra gatubelysningen lite snett åt höger om Grompan (den lilla ljusa pricken).
Ja! Det kan jag ju berätta! Strax innan dessa bilder togs så gick vi längs en gångväg som tydligen och antagligen var rena isgatan. Det var ju - som kanske syns på bilderna - ganska mörkt ute och belysningen var liksom något halvdan. Men jag hade ju mina älskade icebug-kängor på mig - så jag märkte först ingenting. Inte förrän gångvägen började luta lite. Då kände jag en liten gnutta halka under fötterna. Det var som om mina steg blev liksom stadiga med en halv sekunds fördröjning. Man kunde liksom bara ana att det var egentligen rejält halt!
Sedan kom det verkliga beviset, när gångvägen bar lite uppåt. Haha! Alla tre hundarna hade ordentliga problem att hålla sig uppe på fötter - men jag - jag bara traskade helt obehindrat uppför den lilla sluttningen!
Strax efter bilden ovan, så kom vi till en ordentligt brant backe. "Aha!", tänkte jag, "Nu kommer det riktiga mandomsprovet för kängorna!". Det var absolut inga problem att ta sig uppför den branta och isiga backen. Det var bara att kliva på det!
Gromit stannade upp mitt i backen för att ta sig en "klunk" snöklump för att släcka törsten. Till hans förtret satt dock "klunken" snöklump fastfrusen i marken. Elak matte som jag är, så fortsatte jag bara att kliva uppför backen, så när kopplet "tog slut" så drog jag helt sonika med mig honom. Med andra ord så klarade icebug-kängorna även med att dra en cirka 23 kilos och motvillig springer spaniel uppför den isblanka backen. Det är ett bra betyg för kängor, det! Jag begriper inte hur jag kunde leva förr i tiden utan mina icebug-kängor! ♥
Vad har vi här då? Julbelysningsdekorationer i Österskär?
Nä, det är Wilbur, Gromit och Spirou uppe på en brunn, girigt tiggande godis, med vacker skärgård i bakgrunden.
Parkbänkar kan även de användas som godisstenar. Observera att jag har absolut inget med detta att göra. Hundarna tar egna initiativ och är påhittiga till hur man lurar till sig lite godis . Jag bara går där i andra änden utav kopplen och gör som de visar.
Wilbur, Grompan och Spirou samarbetar vänligt och respektfullt uppe på bänken. *harkl*
("Min, min, min, min, min!", trånar de girigt samt brutalt knuffar och armbågar sig fram mot min sen utsträckta godishand.)
Jaha.. Man kan sammanfatta detta dagboksinlägg med följande:
-
Rutiner och positiv förstärkning funkar.
-
Icebug-kängor rules!!