Ska man så ska man!
Ni vet kanske att jag inte tycker att platsliggning är det allra roligaste lydnadsmomentet - minst sagt. Därför tränar jag så gott som aldrig det - eftersom jag anser att hundträning ska vara roligt. Den där långtråkiga platsliggningträningen råkas... liksom... oftast... glömmas bort... *harkl*
Men nu har jag "tränat ikapp" alla mina under de senaste 20 årens missade platsliggningsträningar. Fast eftersom det nu har gått hela 20 år, så hoppade jag direkt till de övre lydnadsklassernas "sitt-i-grupp" istället. Visserligen med enbart någon meters avstånd till sin förare (mig), men vadå? Nån måtta får det i alla fall välan vara.
"Va?!!!!", undrar ni nu. Här kommer en förklaring...
Igår äntrade jag Österåkers brukshundsklubbs appellplan för första gången i år. Jag hade ställt bilen borta vid Solskiftesvägen för "efter-jobbet"-promenaden. Hundarna och jag gick längs gångvägen bort mot Röllingbyängarna. När vi sedan passerade brukshundklubben - så gick vi in! Med två hundar i vanligt koppel och en i flexidosa, så passerade vi sturskt *harkl* Tomas Mohlin som var som vanligt sysselsatt med duktiga privatelever. Alla mina hundar uppförde sig. Även jag; jag hälsade artigt på Tomas med adept. :)
Matilda, Sofie och Tina med ett gäng galna och glada agilityhundar var också där för ett agilityträningspass på de få hinder som står ute under vintern.
Efter ett första - mycket trevande - agilityträning för säsongen med Gromit (Gromit själv visade inte en uns av tvekan), så gav jag ganska snart upp agilityträningsförsöket. Varför då, då? Jo, för en viss liten trettonårig mellanpudel SKREK ut sin förtvivlan över att sitta på avbytarbänken medan matte och dum och ful spanielbrorsa skuttade över de roliga hindren. Jag blev tokig! Spirou han låg däremot så lugn och fin i flexikopplet.
Jag gav upp agilityträningen, och istället så tog jag loss alla hundarna och tänkte börja träna typ lydnad/freestyle med alla tre samtidigt istället. Detta för att alla närvarande, inklusive mig själv, samt omnejd skulle få slippa höra detta "förtvivlad-pudel-oväsen" som kan göra vilken varelse som helst totalt galen.
"Om inte jag får träna ska ingen annan heller få träna!!", protesterar Wilbur envist.
Jag hann kanske träna i en minut, kanske, innan telefonen ringde. Jag sa åt mina tre lösa hundar att sätta sig ned medan jag svarade. Nu hade även flatcoated retriever-gänget äntrat appellplanen. De höll på att träna för fullt bakom min rygg.
Dagsfärsk bild från jobbet. Här ligger en hund begraven!! Vad är detta?!!
Medan jag pratade i telefonen satt mina väluppfostrade (!) hundar - helt lösa - och iakttog det glada agilitygänget samt duktiga TM-adeptern och en knapp milijon glada och flamsiga flattar som rusade till varsin ruta glatt påhejade av Tina (uppfödaren) och respektive mattar.
Telefonsamtalet avslutas efter cirka en kvart! Fast jag hinner knappt lägga ned telefonen i fickan innan den ringer - igen! Sammanlagt pratade jag (jobbrelaterat) med två av mina syskon i 15 + 42 minuter. Vissa dagar gillar jag mina syskon mer än andra dagar...
Ligger det knockade hundar omkring på jobbet?
Helt igenomfrusen har jag nu tappat lusten för hundträning, men vi kör några konster och tricks samt lite följsamhet för att få upp värmen. Till och med Gromit huttrade i kvällskylan. Tanken över att bilen står ÄNDA BORTA vid Solskiftesvägen gjorde mig inte så särdeles bättre till mods. Men det blev en mycket rask promenad - med stelfrusna fingrar greppandes runt kopplen - bort mot parkeringen där jag ställde bilen över med råge två timmar tidigare - intet ont anande om vare sig agilityträning, mega sitt-i-grupp-träning eller låååååååååååånga telefonsamtal.
Väl hemma tog det två timmar innan jag blev varm igen. Som sagt, vissa dagar gillar jag mina syskon mer än andra dagar...... ;)
Hur har det gått för stackarn?!
Gromit bara fortsatte att sova sött - helt obehindrat. Lådstackarn blev dock lite mörbultad när Grompan reste sig upp - något förundrad varför det liksom tog emot lite.
Oj, höll på att glömma! Something completely different; här en liten filmsnutt.
Om nån nu skulle undra varför jag berömmer Gromit och Wilbur så mycket bara för att de står intill varandra, så är det för att för något år sedan så skulle sådan här närhet i köket direkt övergå till ett ordentligt råkurr. Nu ger bara Gromit Wilbur en liten ängslig (?) blick. Duktiga vovvar!!
Och just det! Höll nästan på att glömma det allra viktigaste. Vet ni om att det har nu gått en månad och en vecka sedan Gromits senaste riktiga ep-anfall, om man räknar bort "lill-anfallet" den 9:e februari, och det gör man ju. Lill-anfall räknas liksom inte, eller hur?. Jippeee!!! (Det är bäst att passa på att vara lite glad medans man kan)