... är den enda äkta glädjen!

När jag för många år sedan gick min agilityinstruktörsutbildning hade vi en mycket trevlig och sympatisk lärare. Vid en lunchrast så samtalades om hund = mat-tjyv. Tre-fyra stycken, däribland läraren, berättade om deras hundars sluga matstölder. Efter en viss tvekan, så talade jag om hur duktig Keaton är. Att han trots han är en glupsk matglad spaniel, låter mina pudlars mat stå orörd kvar i deras matskålar. Både Wilbur och Baloo vill på lite "pudliskt" vis bestämma själva när det är middagsdags. Även under natten eller när hundarna är ensamma hemma (och jag har glömt att ta upp matskålen), så låter Keaton bli att äta upp den.

    Jag får väl lov att erkänna att jag förväntade mig att läraren och mina kurskamrater skulle bli i alla fall lite imponerade. Men så blev icke fallet. "Så elak skulle jag aldrig kunna vara!", utbrast läraren. Och jag kände mig istället som världens djurplågare. Detta var nog inte alls lärarens mening. Ibland så råkar man säga lite fel och konstiga saker. Men efter detta har jag faktiskt alltid hyst lite agg till denna kvinna. Varje gång jag ser henne på tävlingar, så hör jag ett litet tyst "Hrmf!" inom mig. Jag är inte långsint - men jag glömmer aldrig! ;)

Idag på jobbet när jag stolt tejpade upp de utprintade resultatlistorna från gårdagens lyckade lopp, upptäckte jag att placeringen efter Gromit kom min gamla agilityinstruktörslärare. Skadeglädjen började genast bubbla upp inom mig. "Ha!", skrattade jag elakt. Jag till och med kollade upp åldern på hennes hund - hon var hela TRE månader ÄLDRE än Gromit. Alltså har hon haft hela TRE månader större chans än jag att träna hunden. Och så är det en sån där vallhund också, med allt redan "inbyggt"!!  ;)

Undrar ni varför jag sätter upp resultatlistorna på jobbet? Jo, mina kära arbetskamrater (vissa av dom) tror inte på mig när jag berättar om min hund. "Haha... Mig lurar du inte. Den där.... !", säger dom sarkastiskt och nickar föraktfullt menande åt min lilla Gromit när jag försöker berätta om hans goda bedrifter.

Just det! På agilityinstruktörsutbildningens skriftliga examensprov hade läraren dragit bort ett poäng från full pott. Man fick inte tillbaka det rättade provet, så jag undrar ibland fortfarande vad det var som jag hade missat...

Katta undrade i gästboken om jag kom dit i tid till söndagens tävling. Nja.... Jag åkte lugnt hemifrån 45 minuter efter vad jag egentligen hade tänkt. När jag kom fram var startlistorna borttagna och bangången pågick för fullt. Eftersom Gromit och jag hade startnummer 51 så hann vi med lite morgonrastning före starten. Allt var hur lugnt som helst. Varför jäkta och stressa, när man kan ta allt med lugn och med ro. Missar man den här tävlingen, kommer det nya en annan dag. ;)

PS. Även Spirou och Gromit låter Wilburs mat vara. Skrytmånsen strikes back! DS