... sedan när har det stoppat någon att skriva på sin hemsida? Jag börjar dagens dagboksinlägg med lite skryt...
I fredags när jyckarna och jag gick vår "efter-jobbet"-promenad, denna gång borta vid Margretlunds villakvarter, så uppförde sig mina jyckar som väluppfostrade dito. Nja, i alla fall två av dom.
När vi gick där i villaområdet i godan ro - så plötsligt - så rusar två hundar, en leonberger och en halvliten mörkpälsad jycke nedför slänten på deras tomt, i full kareta, i vilt "kommer-ni-i-närheten-så-dödar-vi-er"-skällande, ned mot vägen där vi går, mot den alldeles för låga staketet som de hur lätt som helst skulle kunna kliva över. Trots min oro, så utbrister jag glatt till mina hundar: "Titta, vilka fina vovvar! Va söta de är!!".
Gromit, den ex-förskräcklige, han utför nu ett exemplariskt "gå-fot-tiggande" vid min vänstra sida med en förväntansfull, men lugn blick upp mot mig. Spirou, den annars så lömska uppviglaren, har bytt sida bakom min rygg (vilket jag i och för sig avskyr, hatar att ha koppel hängande runt bakom benen, men ändamålet helgar medlen, ni vet), han går nu plötsligt på min högra sida, troligtvis för att han tyckte att det kändes tryggare att ha sin matte mellan de två "anfallande bestarna" och sig själv.
Och så har vi Wilbur, den trettonårige lilla pudeln. Vad gör då han? Jo, han går rakt mot de vilt "hatar-och-vi-kommer-döda-dig-på fläcken"-skällande hundarna, så långt kopplet räcker. Han viftar glatt på svansen och typ frågar: "Hörrni, ska vi leka lite?!". Jag tror att han visst börjar både se och höra dåligt - och kanske har lite påbörjande av att bli senil.
När vi har passerat tomten, så stannar jag kort upp för att glatt bjuda på varsin godbit. Leonbergern och den andra lilla jycken står fortfarande och vrål-skäller bakom, det i mitt tycke, alldeles för låga staketet (snön hjälpte ju också till att göra det "lägre"). Fast man vet ju hur många hundar är. De vet så väl vart deras revir slutar. Så det var bara att lugnt lita på det.
Bild från igår. Spirou rullar sig i snön. Jag fattade vinken. När vi kom hem så badade jag honom - för han ville ju bli ren och fin! Nu kan man klappa honom utan att bli alldeles svart om händerna - och han luktar GOTT!! :)
Här har han snörullat nedför den ganska branta slänten. Om man kollar noga så syns snörull-spåren i snön.
Efter jobbet igår, vid promenaden mot bilen, så möter Spirou, Gromit och jag en tjej med en ung, svart storpudel. I alla fall tror jag att det var det. Fast jag reagerade på att den hade en större ljus fläck på bröstet. Pudeln, alltså. Jag talade samtidigt i telefonen, men "pausade" syrran (som jag talade med) för ett ögonblick och la henne i fickan, när hundmötet blev "närgånget". Hela tiden pratade jag som vanligt glatt med mina jyckar: "Har ni sett vilken fin hund!". Spirou spanar tyst, något tveksamt mot den svarta jycken. Spirou har ju issues mot större svarta hundar. Jag fortsätter dock mitt glada beröm och coola "prat" om den mötande hunden. Tjejen, som antagligen hör mig, missförstår dock, och frågar (!) om hundarna får hälsa på varann. Och - kors i taket - hon inväntar mitt svar!! :) Jag avböjer vänligt, förklarar att mina jyckar inte är så där särdeles förtjusta i andra hundar. "Men tack för att du frågar!", tilla jag sedan innan vi fortsatte åt varsitt håll.
I och för sig så hade nog mina hundar mycket väl ha kunnat hälsat på den unga storpudeln. Just för att den tycktes vara en glad och lite flamsig unghund. Hade jag inte varit upptagen med att tala med syrran i telefonen, så hade jag nog istället tackat ja till hundhälsningen.
Här följer några bilder från dagens upptäcktsfärdpromenad borta vid villaområdet Storhagen med omnejd...
Där fanns nya stenar att upptäcka. Gromit, i flexikoppel, kunde obehindrat skutta upp på denna godissten. Till skillnad mot...
... Wilbur som satt fast i vanligt koppel. Wilbur tyckte detta var dumt och orättvist.
Plötsligt rusar Grompan iväg. Han har upptäckt en "godisträdstam".
En mycket stolt Gromit.
Strax innan detta så försökte han hoppa upp på en lyktstolpe (!). Det funkade inte att göra detta upp på en lodrät stolpe! Alla - förutom Gromit - blev inte förvånade över att det inte gick. *suck* Vilken dum-jycke!!
Behöver jag nämna att Gromit slog i hakan mot (den lodräta och hala) lyktstolpen med ett riktigt ljudligt "dunk!", men han brydde sig inte för fem öre. Han såg mest förvånad ut att han inte kunde hoppa upp på den.
Alla tre poserar framför kameran.