Jag har absolut inget emot hösten. Klar o frisk luft. Man får ha tröja o jacka på sig. Det är faktiskt mkt behändigt med FICKOR, som man kan fylla med allt som man bara MÅSTE ha med sig - lipsyl, tugg-gummi, plånbok, klicker, stor mängd godis (till hundarna alltså), mobil-telefon, husnycklar för att inte nämna alla bajspåsarna (minst ett tjog).
Det jag däremot INTE gillar med vinterhalvåret är - MÖRKRET! Där jag bor finns ingen gatubelysning - det är KOLSVART.
Det enda positiva med mörker är att man först tror att klockan är mkt mer än vad den faktiskt är. Dygnet blir kortare, men samtidigt längre. Hm. Det där var det mest ologiska jag någonsin har skrivit... Ja ja...
På sistone har jag på kvällen börjat gå två vändor med hundarna. Nja, när jag, äkta latmask orkar. Pensionären Keaton går ofta numera ganska långsamt. Ja, det vill säga om det inte är ngt kul som lockar o motiverar en lite klumpig pensionärs-galopp. När jag går med alla fyra jyckarna måste jag ju anpassa farten efter Keatons gånghastighetsförmåga. (Vilket ord jag just hittade på!) Och denna brist på snabbare hastighet har fått till följden att min mage helt plötsligt har börjat puta ut...
Min stora mages utbuktning är alltså ENBART Keatons fel. Det har absolut ingenting med mitt foderintag att göra. (Eh.. matintag kanske det heter när det gäller människor.)
Idag vid 20.30-tiden blev det först en rask skogspromenad med Spirou o Gromit. Stackars Wilbur fick stanna hemma som pensionärs-vakt till Keaton. Jag tycker det är svårt nog att lämna två hundar hemma. (Det ser ju så besvikna o ledsna ut. De som får följa med är desto gladare.) Jag skulle ha mkt svårt att lämna en hund kvar. Lustigt ändå hur fort de lär sig nya rutiner.
Sedan hem igen för hund-byte. Nu var det läge för pann-lampa. Som sagt det är mörkt här hemma på vägarna.
Visst ser han skyldig ut, Keaton, boven i dramat.
Den här andra promenaden är så lugn o fridfull. (Till skillnad till den raska, stundtals hetsiga o lekfulla skogsturen.) Bägge hundarna har sina fina blink-reflex-halsband på sig. Wilbur lös och Keaton i flexi-koppel. Keaton är nu för tiden så gott som döv, därför tar jag det säkra före det osäkra, ifall det mot förmodan skulle komma en bil. Wilbur kan jag snabbt kalla in, men Keaton blir det problem eftersom vi kommunicerar med varandra med hjälp av handtecken. o kroppspråk. Det är jag som står (för det mesta) för handtecknen. Det är relativt svårt att prata med varandra visuellt när det är kolmörkt. Speciellt när jag där till även har pann-lampan på mig som borde blända hundarna rejält.
Nä, nu är klockan 00.06. Det är nog dags att gå o lägga sig. Vad magen kurrar! Jag tror att jag ska fixa lite varm choklad och några ostmackor. Som sagt - ALLT ÄR KEATONS FEL!!