Jämmer och elände. Idag har jag inte lyckats hinna med att ta en tupplur! Hundarna - alltså Gromit och Spirou - väckte mig som vanligt strax efter sju. "Hörru! Vakna nu! Det är frukost- och pillerdags!", sa de i kör. När jag yrvaket stapplar upp, och öppnar ytterdörren åt dom för morgonkissning på tomten, så rusar alla tre - oförskämt pigga som tre pigga... odrägliga hundar, kanske - ut genom dörren. Hm..? Hoppas de själva brukar köra någon typ av uppvärmning innan jag vaknar på mornarna. Efter de fått sin frukost går de och lägger sig igen, och jag slötittar på TV och bläddrar i mina nyinköpta hundböcker. Efter ett tag upptäckte jag att solen sken där utanför de hunddregel dekorerade fönsterrutorna. Men trots detta sitter jag kvar i soffan och slötittar på sporten på SVT. Men sen!! *suck* Tråk-curling!! Då stod jag inte ut längre!! Jag och hundarna gick ut på tomten.
Efter att vi tagit någon runda på våra ägor och rensat lite hundbajshögar, så... gick jag in för att hämta två dummies. (!) Sedan fick de i tur och ordning apportera. Den första omgången kastade jag ut dummien så att den hamnade synlig. Wilbur fick starta, medan de andra två sitter lösa kvar. Gromit var mycket het när det var hans tur - han tjyvstartade. Jag kallade blixtsnabbt och bestämt tillbaka honom. Sedan tjyvstartade han inte någon mer gång. Spirou är helt klart duktigast - han levererar dummien till min hand.
Nästa omgång kastade jag iväg dummien så att den inte landade inom synhåll. Inga problem för någon av hundarna. Jag blev imponerad av Wilbur som annars brukar tappa motivationen för själva apporterandet. Han brukar göra lite "skenapporteringar", rusar bort mot dummien, böjer sig ned över den - utan att ta upp den, för att istället snabbt rusa tillbaka till mig för belöning (som självklart då uteblir). Men idag var han jätte-duktig!!
Den sista omgången så kastade jag de två dummisarna åt varsitt håll, varav en låg så gott som dold, och den andra hamnade så att hundarna inte kunde se själva nedslaget. Sedan fick en hund i taget apportera den dummisen jag påvisade. Alla gjorde rätt, ingen tjyvstartade, även de dummisarna som de inte kunde se själva nedslaget hittades lätt som en plätt. Duktigt av hundarna att komma ihåg åt vilket håll jag hade kastat dom.
Gromit visar upp stadga, utrusning och inrusning.
Efter en paus-runda runt tomten, så fick de i tur och ordning träna inkallning (modell tävlingslydnad) och läggande. De två som satt på "avbytarbänken" fick vara instängda uppe på altanen. Gromit och Wilbur protesterade ganska ljudligt mot detta. Eftersom jag vet att Wilbur efter sina korsbandsskador ogillar att lägga sig ned, så slapp han det. Istället fick han träna att backa slalom mellan mina ben. Han kan nu hjälpligt med godis två passager. Alltid något. Allra helst eftersom det har varit stört omöjligt förut.
Jag fortsatte med Spirous backande (modell vanligt bort från mig), som han har blivit urusel på. Istället för att trava bakåt, så skuttar han baklänges. Så nu så klickar jag bara om han backar i trav. Funderade faktiskt lite på om han har ont eller nåt. Om det finns någon orsak till att han numera hellre skuttar bakåt istället?
Gromit fick också träna backa några gånger. Men när han började uppstressat att skälla på mig, så avbröt jag hans freestyle-träning. Istället tog vi några nedvarvningsrundor runt tomten. Haha! Plötsligt när vi råkar passera den gamla balansbommen (från typ 1400-talet. Den är smal), så traskar både Wilbur och Gromit upp på den. Det belönades självfallet!!
Gromit och Wilbur på den gamla balansbommen från "1400-talet".
Under tiden vi strosade runt på tomten, så passade jag på att återinviga (!) visselpipan. Detta framför allt för framtida dagliga skogspromenader. Jag litar inte helt på Gromits inkallningsförmåga, och detta är ingen bra kombination med viltet ute i skogen. Vare sig med tanke på rådjur eller varg - äta eller ätas. Nu hemma på tomten så försökte jag få till en visselsignal - med obligatiorisk belöning - varje gång Gromit spontant vände sig om för att kolla in mig. Det är ju det beteendet jag vill att han ska ha - inte att han är på väg bort från mig.
Efter detta träningspass så gick jag in för att äta frukost.
Sedan vet jag inte riktigt vad som hände, men plötsligt var klockan fyra. Vi gick ut för en koppelpromenad, men skogen drog mig till sig. Det var ju så länge sedan. Jag har nu så gott som varje helg missat skogen på grund av att de fortfarande släcker den där stora lampan alldeles för tidigt. Jag missar dagsljuset helt enkelt.
Väl inne i skogen hade Grompan "nära"-kommando hela tiden. Jag fick "påminna" honom ganska ofta, fast visst var han rätt så duktig - faktiskt.
Vid inkallning ska man komma rusade i 190!
Det blev en kort (vi var ute cirka 50 minuter innan mörkret föll) skogstur, men med kvalité - en aktiv matte med följsamma och uppmärksamma jyckar. Vi stannade upp lite då och då, för godis-sök både på marken och inkilade godbitar på trädstammar, lite freestyle-snurrar, lite pinnkastning, och pinnapportering med en hund i taget. Haha! Grompan var definitivt inte lika duktig på att vänta på sin tur i skogen som han var hemma på tomten.
Tänk ändå vilken skillnad det gör om man är en passiv och tråkig matte i skogen mot en aktiv och i alla fall ganska rolig matte. Okej, jag var även en mycket bestämd matte. Jag till och med kastade kopplen (två gånger) efter en viss liten prickhund som glömde bort det däringa tråkiga "nära"-kommandot. Apropå det, så självklart passade man på att ha rolig godis-söklek just vid de ställen jag vet att rådjuren gärna brukar traska förbi. Ställen som jag vill ska associeras med lek med matte - inte "jaktspårlek" efter rådjur. Nåde den hund som sätter efter "mattes" vilt!!
Det känns lite märkligt piggt att inte ha sovit bort hela dagen... Jag måtte vara sjuk.
Ytterligare ett tecken på att det inte står rikigt rätt till med mig är att jag idag lagade riktig mat (som inhandlades en dag i förväg. Bara det är ett under - planering!): Falukorv i ugn med hemmagjord potatismos och lingonsylt.
(Alla bilder är från förr nångång)