Jag brukar inte svära, men nu svär jag igen: FAAAAAAN!
Jag är ledsen. Jag är arg. Jag är sorgsen. Men imorgon (bildligt talat) är en annan dag. Fast den där dumma "morgondagen" kommer allt närmare. Den liksom smyger runt. Den har hållt sig på behörigt avstånd en längre tid, men nu... smyger den allt närmare.
Gromits veterinär ringde för att tala om provsvaren i morse. Jag kunde igen ana redan vid de ordinarie första artighetsfraserna att det var dåliga nyheter. Det måste vara tungt ibland att vara veterinär. När det inte går åt det håll som man vill. Trots den höga kortisondosen som Gromit nu har gått på en längre tid, så har proteinvärdet i blodet till och med blivit sämre, från 49 (en månad sedan, innan det var det uppe på 61) till nu i tisdags 47 (bör vara över 54). I och för sig så är värdet inte alarmerande, men... det är liksom inte rimligt att hundstackarn ska kunna fortsätta på denna höga kortisondos (på grund av alla dumma biverkningar). Visserligen krånglar fenemal-pillren (ep-medicinen) till det för oss. Fenemalet påverkar nedbrytningen av kortisonet, så att hans verkliga dos kanske inte är så högt som det är "på pappret".
Det var efter veterinärtelefonsamtalet som jag svor för mig själv - av ilska, av sorg.
Frågan är vad man nu gör? Veterinären skulle höra med kollegor borta på Ultuna om det finns nån som har någon "hemlig remedy". Annars så är det "morsning och goodbye".
Ni som känner mig väl vet att man har lite morbid humor; det är väl ens sätt att kunna hantera eländet. Idag så kom Katta in i butiken (jobbet, alltså). Som vanligt så hälsas det på Spirou och Gromit. "Ja, det är bäst att du passar på att hälsa medans du kan!", säger jag åt Katta. Hon fattade direkt.
Lite senare i samtalet, så undrade jag om hon ville hänga på att spåra nångång "innan det är för sent", typ. "Spåra?", svarar hon, "Det är ju sök han tycker är roligast!!" Katta vänder sig sedan till Gromit själv:
"Tänk att du måste ta till sådana drastiska åtgärder för att få igång din matte!" Så sant, så sant. Ja, morbid humor har vi båda. Och jag är ganska övertygad om att Gromit själv uppskattar det. Att människorna runt om honom skrattar och är glada än... det andra. Ledsen och sorgsen är jag när ingen märker - inte ens hundarna. Däremot funderas och förbereds det en hel del inombords - allt från hur kul vi nu ska ha tillsammans, den sista da... till alla andra dagar som kommer sen. För utan en aktiv agilityhund - modell ESS - kommer jag aldrig vara!
Jo, vet ni vad jag och hundarna gjorde igår? Vi tränade lydnad igen på infartsparkeringen - precis som i fredags. Och vet ni vad? Jag tyckte åter igen att det var kul - faktiskt! ;))))) (inside joke)
Och vet ni vad jag och hundarna gjorde idag efter jobbet? Vi åkte bort till skogen... och la två korta spår samt en superminiatyr-uppletanderuta (ett stycke vante utlagd i ovallat, cirka tre-fyra meter in från vägen). Sedan åkte vi iväg, gick en kort promenad och cirka 40 minuter senare så fick först Gromit gå sitt spår. Han drar iväg som en skottspole, man har full sjå att stå på benen.
Nu är ju jag inte så himla noga, va. Jag hade inga sådana där spårpinnar, och så satt jag inte upp några sådana där nypband på vegetationen så man vet hur spåret går. Med andra ord, jag hade inget annat att göra än att lita på jycken - och hoppas. Det enda jag gjorde "by the spår-book" var att markera noga var spåret började, så att jag åtminstone visste det. Man lär sig liksom efter sina misstag, om ni förstår vad jag menar.
Grompan gick först riktigt bra, men efter sista vinkeln (av två), så flög han ut helt fel. Jag var cool och lät honom hållas, och mycket riktigt så nosade han sedan iväg åt rätt håll, men då släppte jag linan så att jag själv kunde gena och sedan ta tag i linan igen. Men Grompan vek oväntat av bort från mig, så jag hann inte få tag i linan igen, och sedan var det lite kört. Gromit rusade runt och letade förbrilt. Jag ville inte ropa tillbaka honom. Om jag hade hållt i linan så hade jag förstås stått still och väntat ut honom. För att göra en alldeles för lång historia lite kortare, så till slut så "hittade" han slutapporten, en gammal vante (läs: jag höll i typ spårselet och riktade in honom mot vanten som låg en halvmeter ifrån honom. Ja, ja.. Man kan inte lyckas jämt.
Lärdom till nästa gång: Lite längre spår (nu var han liksom frågande var resten av spåret var för någonstans), inte vänta tills det nästan är mörkt, inte lägga spåret över värsta stenröset så man nästan slår ihjäl sig.
Lycklig Spirou som har hittat sin dummy.
Spirous spårande är sååå behagligt. Han går lugnt och noga. Nu hade det börjat skymma ordentligt. Jag hade inte en sportslig att se om han gick rätt, men några små minnesbilder från spårläggningen bekräftade att Spirou inte var helt ute och cyklade.
Det är så imponerande att se jycken spåra! Han kommer fel ibland, men med ett litet kvickt skutt så är han på rätt spår igen. Efter sista vinkeln (av två) så var även han ute och flummade runt - men sedan kom han rätt igen - och gick rakt på slutapportvanten. Duktig vovve!!
Sist ut, Wilbur. Nu är det ordentligt mörkt. Jag hade lite svårt att hitta vår superminiatyruppletanderuta, men fann den efter lite tvekan. Först så går faktiskt Wilbur ut och verkar leta, men han blev snart osäker och frågade mig om hjälp (vilket han inte fick). Han gör nytt försök, men ger snabbt upp, då hjälpte jag till med att själv spana runt och att tyst gå framåt ett par små steg. Wilbur hänger då på och börjar leta själv. Och visst hittade Wilbur sin vante helt själv. Han blev överlycklig!!
Wilbur uppe på en liten stubbe i mörka skogen.
När vi åkte ifrån skogen, så kom jag på att jag egentligen borde vara på väg till kvällens agilitysektorsmöte på klubben, men det struntade jag i. Hade ingen lust att snabbt åka hem för att ge Spirou och Gromit sina piller och mat, och sedan genast åka iväg igen. Näe!
Hm.. Undrar om jag ska köpa en ny 2012-kalender eller om jag ska behålla den gamla där alla Gromits planerade agilitytävlingar är noterade... Hm..? Det är sånt jag funderar på på sistone...
Och att vi fortsätter att träna Gromits senaste trick halta - vi kommer så långt som vi kommer - och vi ska ha kul under tiden. Så det så!!