Idag har vart en lite märklig dag. För det första, så är jag är på ett uruselt humör. "Ånej! Är det den tiden på månaden!", tänker mina hundar, och håller sig på säkert avstånd. Det är tur att jag inte har tikar - det räcker med ett surkart i flocken!
Prickarna tar skydd intill varandra när matte är sur! (Keaton, däremot hörde aldrig mitt vredesutbrott - han bara sov vidare i lugn o ro.)
Dagen började i morse... Eh.. Ja, alla dagar brukar väl börja si så där på morgonen. Detta var en kommentar av mitt sura jag, som ser ut ungefär så här: :( .... Jag skulle vara med på en agilityinstruktörskonferens alldeles för tidigt på morgonen. Fast å andra sidan kan man nog inte kalla halv tio på förmiddagen som "för tidigt". Jag hade planerat redan innan att enbart vara med på halva dagen, eftersom jag inte ville lämna mina hundar ensamma hemma så himla länge. Konferensen var bra upplagd med trevligt folk. Den började med att Eva Bertilsson höll föredrag, sedan lunch följd av grupparbeten. Jag stack därifrån vid två-tiden. Så jag hann tyvärr inte med så mkt grupparbeten. Det är alltid intressant o lärorikt att höra om andras kunskaper o erfarenheter.
Fast... Jag är så tröttsamt konstig när jag är på sådana här tillställningar - istället för att bli inspirerad, så känner jag mig istället bara malplacerad, och ifrågasätter (tyst för mig själv, alltså) varför jag sjutton håller på med det här att "låtsas" vara instruktör! Det komiska är också det att nu i vår ska jag (i ÖBK:s regi) ha både "Slyngel-kurs" (Allmänlydnadskurs för "tonårs"-hundar med betoning på "Spel o lekar") och fortsättnings-kurs i agility. Man kan verkligen fråga sig varför? Jag är absolut ingen "föreningsmännsika". Jag ogillar denna "masspsykos" som ofta kan uppstå när en grupp männsikor träffas - att man bara "ska" tycka och göra på ett visst sätt "bara för att" - utan att ifrågasätta varför. Om någon nu ändå skulle "våga" ifrågasätta, så finns det alltid risk för tysta suckar. Ja ja, nu kanske det är hög tid att påminna att jag är på dåligt humör. Fast det kanske är onödigt - det märks tydligt nog ändå, eller hur?!
Varför är jag egentligen instruktör? Varför gillar jag ändock att ha kurser? Jo! Jag gillar hundar! Och tro´t om ni vill, men jag gillar även människor - dessa båda varelser fascinerar mig! Det spelar inte det minsta roll om det är en grand danios eller en tax - eller om det är en A-lagare eller en diplomat. Ålder eller kön spelar heller ingen roll, (eller vilket mål eller anledning de går kurs). Hund som hund - och människa som människa! Däremot spelar det en stor roll vilka förutsättningar hunden och/eller människan innehar.
När jag satt i bilen efter jag hade "smitit" från konferensen, så tyckte jag det var sååå skönt att komma därifrån. Likadant tyckte jag en halvtimme innan att det var sååå trevligt att gosa lite med Yvonnes lilla söta valp Vieux. Det kändes som om lilla Vieux o jag hade mer gemensamt än vad jag har med de andra människorna. I bilen hem funderade jag lite på det.... Att jag är en sån ensam-varg, som trivs allra allra bäst när jag får vara själv med mina jyckar.... Kan det vara så enkelt att umgänget med sin hund, ställer inga som helst krav. Att man är lite lat av sig, som inte "orkar" ställa sig in för att bli omtyckt - jyckar ställer inga krav på några större sociala prestationer av dig!
><
Jag har faktiskt flera gånger haft lust att träna idag, men med tanke på mitt urusla humör har jag inte riktigt vågat - inga mer vredesutbrott som jag hade för någon dag sedan. Däremot har jag "utmanat" hundarna i lite vardagslydnadsgrejer, och alltså "utnyttjat" mitt dåliga humör som innebär att jag har ganska kort stubin. Inget otydligt velande hit o dit, som det annars tyvärr kan bli alltför ofta.
Wilbur balanserar på soffarmstödet - han fick inte plats i soffan - "Men vadå..", resonerar han envist - "Jag är ju ändock i soffan!"
Apropå ingenting, så fick Wilbur ett epileptiskt anfall nu på kvällen. Jag hade kommit hem efter att jag hade varit och handlat. Hundarna o jag var ute på tomten och lekte. Det tog någon sekund innan jag insåg vad som var på gång. Jag tog Wilbur i famnen (det är tur att han är så liten) och gick in, satte mig i soffan med alla ytterkläder på - och höll honom hårt i famnen tills anfallen till slut var över - det blev faktiskt ganska varmt med ytterkläder o kängor på (Mössan o vantar lyckades jag dock få av mig). Detta var lite omväxling, eftersom jag hade tidigare små-frysit så gott som hela dagen. Matkassen stod kvar utanför, men det är ju nästan -10 ute så det gick ingen nöd på maten.
Jag tycker så synd om Wilbur, och jag tycker även synd om de andra hundarna, eftersom det inget förstår - Wilbur är ju plötsligt jätte-konstig. Jag blev också lite förundrad över mitt eget lugn. Men... "a man gotta do, what a man gotta do"....
><
Apropå mina asociala talanger som jag här ovan har beskrivit, så pushar jag nu för ett ny-inlagt kåseri. Läs och längta till att gå en långpromenad i en skog där gräset alltid är grönt, blåbären är gigantiska och söta, ljungen är vacker och "Hugo" hälsar glatt välkommen bakom de svajande trädgrenarna.
