Det var ju agilitytävlingar även i söndags på vår hemmaklubb. Denna dag var det klass 2 och lagtävlingar. Undertecknad var då en hurtig funktionär, som först blev lycklig över att man fått sovmorgon enligt det första funktionärsschemat. Men... eftersom det blev ännu större funktionärsbrist än som man först hade förutspått, så ryckte man ju förstås in tidigare än det först var beräknat. Hur som helst så var jag där på plats redan en dryg halvtimme innan alla tävlingar startade. Vadå? Jag hade vaknat tidigt (!), och jag kunde ju lika bra vara vaken där på klubben som hemma!
Hur är det då att vara funktionär? Jo, vid fint väder och när allt funkar är det faktiskt ganska trevligt! Man möter trevligt folk som har samma intresse som en själv.
Banvandring...
På funktionäransvarig förfrågan om vad man helst vill pyssla med, så svarade jag att jag är helst hinderfixare (ex lägger upp hoppbom om hund river), tidtagare eller ögon (talar om för skrivaren vilka tecken domaren gör: vägran, fem fel eller disk). Jag talade även om att jag kan vara inropare (ser till att nästa startande är på plats och beredd), men att jag tycker det är alldeles för mycket siffror (startnumren) att hålla reda på. Det kan även vara ganska stressande att vara inropare när alla samtidigt och lite jäktigt anmäler sig till inroparen efter banvandringen. Alla har ju bråttom att hämta sin hund för uppvärmning.
Eftersom det nu var en funktionärsbrist så åkte jag dock på att vara inropare. Ja, i de individuella klasserna gick det faktiskt bra - de var ju inte heller så många startande, men när jag skulle vara inropare för lagklasserna... Inte nog att det är en massa siffror - det är bokstäver också!!! Och eftersom jag själv aldrig tävlat i något lag, har knappt sett en lagtävling - och de få gånger jag gjort det så studerade jag inte inroparens praktiska arbete!
Jag kände mig - trots mitt tävlande sedan 1994 - som en riktig gröngöling! Eftersom alla funktionärer hade brått med sitt, så fick jag lov att fråga de tävlande om hur man gör. Men de hade ju - så förståeligt - bråttom att värma upp sina hundar, så instruktionerna blev "något" knapphändiga, och lite sporadiska. Visst skulle jag mycket väl kunnat räkna ut själv hur man gör detta praktiskt, men när man står där och känner pressen - och stressen - att man kanske saboterar och håller upp tävlingen, så är det inte alltid lätt att tänka konstruktivt.
Det var här jag blev lite förundrad över vissa människor. Varför kan man inte på en trevligt sätt säga något i stil med: "Du har glömt att pricka av vartefter hundarna har startat och kommit i mål!", istället för att lite snorkigt och med en nedsättande ton säga: "Men du kan väl pricka av efter de kommit i mål!" (sagt på ett mycket snorkigt sätt av en tävlande som är både domare och instruktör. Jag tycker att någon med denna erfarenhet borde veta bättre)?
... för den oinvigde kan det se...
En stund senare när jag trodde att jag hade fått lite ordning på det hela, så kommer nästa dumma uttalande...
Eftersom det dels var 17 lag och dels på grund av min orutin, så upptäckte jag efter jag börjat skriva halva pappersarket att alla lagnummer plus bokstäver kommer ju inte få plats på samma papper. Eftersom det var bråttom så fortsätter jag då att skriva upp de sju lagnummer plus bokstäver som inte fick plats på pappret under - en nödlösning. (Allt underlättades icke av att de ibland blåste halv orkan.)
Jag tror när det nionde laget höll på så kom en tävlande fram och frågade om det tolfte laget är struket. "Nej!", svarar jag i sorlet av hög speakerröst, skällande hundar etc, och försöker dumt nog att förklara att jag inte fick plats att skriva allt på samma pappersark. Hon blir av någon anledning sur, och utbrister irriterat: "Jag förstår inte vad du säger! " Istället för att bara upprepa mig, så frågar jag då vad det är hon inte förstår. Hon förklarar då ilsket att någon sa till henne att det tolfte laget skulle vara struket (vilket det inte var). Det hela var alltså bara ett dumt missförstånd. Jag begriper dock inte varför man måste vara så himla sur!
... ganska märkligt och lustigt ut.
Tur som det är så finns det trevliga människor - till exempel dom som hellre är inropare än tidtagare eller hinderfixare. Tack, Pernilla och Jennie! Med andra ord, vi bytte funktionärsuppgifter. Haha! Fast även där blev det lite missförstånd. Men det löste vi - utan sura miner!
Jag tycker att vara tidtagare är helt okej. Visst det blir lite tradigt i längden att gå samma sträcka fram och tillbaka - mellan start och målgång - ett antal gånger. Men man ser ändå det mesta av loppen, och man kan dels roa sig med att kolla in alla dessa olika koppel folk har (tidtagaren flyttar även de tävlandes koppel bort till målfållan). Det finns ju allt från glamourösa glittriga pärlhalsband till simpla rep som påminner om båttrossar. Man kan dels även roa sig med att lyckas ta exakt samma tid som den elektroniska tidtagningen. I en klass lyckades jag - på hundradelen - få exakt samma tid FEM gånger.
Det är väldans spännande med människornas banvandring tycker de flesta hundar.
Just det! Jag kan sura till även jag. Eller rättare sagt, jag kan bli lite förundrad över hur folk är. När jag tävlar så kastar jag alltid kopplet bort mot tidtagaren, så att denne ska slippa gå längre sträcka än vad det egentligen är nödvändigt. Jag anser att detta är ett tecken på vanligt hyfs. Man hjälper varandra!
Visst jag har förståelse för att man kan vara nervös och så vid starten, men... att slänga kopplet åt helt andra hållet - så långt från tidtagaren som möjligt är väl ändå att ta i. Okej, visst nybörjare som inte ännu fått rutin, men erfarna tävlingsfolk borde ändå veta bättre. Ovan nämnda domare/instruktör slängde sitt koppel lååångt bort från mig som då vid den klassen var tidtagare. Jag blev icke så förvånad. Men hon ville kanske hämnas eller nåt för att jag var dum och okunnig som inropare. För så korttänkt så att man lägger kopplet så långt bort från tidtagaren som möjligt kan väl ändå inte en sån erfaren tävlingsmänniska vara.. eller?
En blivande agilitystjärna iakttar banvandringen.
Men de flesta är ju trevliga och hjälpsamma. En tävlande nästan kom fram och gav mig kopplet i handen (jag överdriver något). Det kändes mycket trevligt. En deltagare i ovan nämnda lag gjorde nästan samma sak (de andra lagkamraterna la kopplen lååååångt bort från mig). Ja ja...
Att vara ögon kan vara ett ganska frustrerande jobb. Man ska alltså blåstirra på domaren för att se - och absolut inte missa - vad denne gör för tecken. Ibland går det nämligen fort. Domaren gör ett tecken med den ena armen - för att sekunden senare - göra ett till/annat med den andra. Vad ekipaget egentligen gör ute på banan har man ingen större koll på. Jo visst, man ser dom lite så där i ögonvrån, eller ibland inte alls om domaren har placerat sig på ett strategiskt - för denne alltså - ställe, som mycket väl kan vara ganska låååångt bort från händelsernas centrum. Ibland utbrister de andra i sekreteriatet "Oj, vilken tjusig... !" eller ett "Whooops!". Själv undrar man frustrerat och nyfiket: "Va va det som hände?!!!!"
Annars är att vara ögon ett ganska bra jobb. Man sitter still och har det bra och trevligt. Och om det regnar får man ju sitta i skydd i sekreteriatstältet.
Stackars Annelie hade dock lite otur när hon skulle vara ögon - solen bländade henne ordentligt. Då är det inte lätt att se vad domaren har för sig därborta ute på banan.
Att vara hinderfixare är nog - i mitt tycke - nästan det bästa uppdraget. Man sitter typ på parkettplats och har oftast inte så himla mycket att göra. Speciellt inte i small- och mediumklasserna där hundarna ganska sällan river hinder. Det tråkiga är dock om det regnar - då är det inte så kul!
När jag var hinderfixare i söndags så hade jag bland annat "hand om" platta tunneln. I början av klassen så sprang jag in och rättade till släpet efter nästan varje ekipage, men vid ett tillfälle så kom det envisa vindpustar när jag skulle fixa släpet. Jag frågade då domaren vad jag skulle göra. Han svarade att jag skulle låta det vara eftersom släpet till denna platta tunnel-modell är så pass lätt, så att det viker undan för hunden. Jag tolkade då dettta att jag fortsättningsvis inte skulle göra något - om inte släpet blev extremt tilltrasslat.
När det enbart var typ tre ekipage kvar i klassen så kommer en tjej fram till mig, och uppmanar mig att fixa släpet. Jag hasplar ur mig att "Det behövs inte, för det är så lätt!". Jag vet inte om hon egentligen gillade mitt svar, men jag ångrade mig efteråt att jag inte poängterade att det var domaren - inte jag - så hade bestämt detta.
De allra allra flesta människor är trevliga och hjälpsamma - klubbkamrater som andra tävlande.
Vill här lite speciellt ge Karin - hon med Etza - en stor eloge. Hon ställde upp som funktionär fast hon egentligen inte alls håller på med agility, utan håller på med andra obskyra hundsporter som lydnad och spår/bruks och sånt. Själv vet jag inte riktigt vad det är för nåt. ;)
Det blev hur som helst en heldag på klubben med en tävling som både hade flyt, men också en del krångel och tråkigheter. Gungan var inte riktigt som den skulle. En stackars papillon stod lääängst ut på kanten och väntade... och väntade... att gungan till slut skulle vippa ned. Självklart la föraren in en protest, och hela denna klass fick köras om. Stackars Tina och Naya som hade gjort ett toppenlopp. De lyckades inte lika bra på det andra försöket. Så den sista uppflyttningspinnen de egentligen skulle ha erövrat flög iväg bort med vinden... :(
Förresten så var det flera ekipage som inte lyckades lika bra andra gången. Detta är ju lite märkligt eftersom annars så brukar ju hundarna minnas hinderföljden, och därför lyckas bättre. (Det är ju dels därför hundarna inte får vara med på banvandringen, typ.)
Det var lite märkligt det där med gungan eftersom den funkade ju dan innan. Men det kanske inte då var med någon så pass lättviktare som denna lilla söta papillon. Undrar om lördagens regn påverkade gungans vikt och dess lätthet att vippa över.
Efter att alla dessa ekipage kommit i mål hade tiden hunnit rinna iväg en smula. Sedan väntade all nedplockning av tält, banband ordningställande av hinder - även framhoppningshindren - och annan diverse städning följd av nedpackning av ens eget tält med tillbehör - hundarna, alltså. Nej, skojade bara. Jag menar burar etc.
Klockan 20.20 åkte min bil (med mig och hundarna samt diverse packning) hem från klubben - mot en efterlängtad BCO-meny med garlic dipsås. Nej, förresten innan McDonalds tog vi ju en liten skogspromenad - sen kom den efterlängtade maten (eller vad man nu ska kalla det för).
Bekvämlighetsinrättningsbedömningen
... har jag numera tröttnat på. Så här kommer nog den sista (kanske återkommer lite mer sporadiskt, om man har något att säga, typ):
Denna bajamaja-vagn där tre av fyra bås var tillgängliga fyller sin funktion. Hela vagnen är lite vinglig, och man behöver ta till sina klätterfärdigheter (om man nu har några) för att komma upp och in i själva båset, som inger ett lite nedgånget och väl använt intryck. Om man har en lätthet att få svindel kan själva klättermomentet kännas något obehagligt.
Klädkrok finnes, och väl tillgång till toapapper med god kvalitet. Istället för vatten och tvål fanns babyvåtservetter som väl fyller sin funktion.
Betyg: Att besöka denna bekvämlighetsinrättning gav samma känsla som att lyckas göra två bra lopp med något snöpligt hinderfel, men annars flyt och under kontroll med glad och fartig hund.
Här kommer lite bilder från i söndags...
Är det nåt gott på gång, tro?
Jag tror att detta är Eowyn, som här fått väldigt lååånga bakben (!). Hur som helst så hoppade hon in en vinst i ett av söndagens lopp. GRATTIS!!
Felix kom tvåa efter ovan nämnda Eowyn i söndags. Stort GRATTIS!!
(Bilden är från Märsta-Sigtuna BK)
Springern Caspian skuttar in i måååål!
Det är kul att komma i mål!
Här är det full rulle!
På en agilitybana är det inte enbart hinder som ska forceras - utan även sträckorna emellan hindren!
Två av de tre allra sötaste hundarna på platsen. Spirou och Gromit kikar ut.
Spirre och Grompis...
... och Wilbur.