En liten fortsättning på gårdagens, eller rättare sagt nattens dagboksinlägg:
Eftersom vi inte har haft några småbarn i familjen när hundarna har växt upp, så är de inte vana med dessa ytterst märkliga varelser; De är små som hundar, men uppför sig ofta mycket oförskämt - De har inte mycket till hundetikett. Detta är något som hundar måste lära sig; Att barn är söta och trevliga små varelser man kan ha mycket roligt med - Och så tappar de MÄNGDER av mat och annat ätbart. (Läs: målarkritor) (!)
Keaton blev ju skrämd vid cirka åtta månaders ålder av ett oskyldigt barn, som uppförde sig mycket inkorrekt, det vill säga om han skulle varit en hund. Efter en tids barn-träning med Keaton, så förknippar han ungar med GODIS!!! Keaton är den hund jag litar mest på i detta avseende. Fast.... När det både gäller barn och hundar så kan man nog inte lita fullt ut. Man ska alltid ha uppsikt!
Wilbur gillar oftast inte några främmande människor överhuvudtaget - barn eller vuxna - så han får slippa hälsa och bli klappad. Fast det händer ju ibland att man blir förvånad. Helt plötsligt går han självmant fram och hälsar och nosar glatt!
Spirou, som ju är lite misstänksam och vaktig av sig, tycker/tyckte precis som Keaton i unga dar, inte om småbarn. Spirou har jag barn-tränat länge. Bland annat har det blivit naturligt att dra nytta av Kattas hundvana ungar.
Förutom dom så finns det en c:a 10-12-årig pojke som ofta brukar besöka butiken. Han verkligen älskar hundar. Han är också mycket envis. Det bara "ska" gå! Denna hundälskande pojke uppför sig lite annorlunda än andra barn. Han har självmant upplyst oss som jobbar i butiken att han har fått prognosen med bokstavskombinationen AD/HD (om jag minns rätt. Eller är AC/DC? Nej! Det är en rock-grupp! Vadå ´ra?! Jag jobbar faktiskt i en CD-affär! Jag är ingen barn- och sjukdomsexpert!!). Hur som helst, så verkligen avskydde Spirou denna stackars pojke, som inte ville något annat än att Spirou skulle gilla honom. Efter envist tränande, så är det nu absolut inga problem mellan Spirou och killen. Han ber mig om godis, och övar konster med Spirou, som villigt gör "give me five", skäms, snurrar osv.
När det kommer ungar intill grinden vid disken som Spirou inte känner till, så säger jag åt honom att sätta sig borta i hörnet. Detta när jag inte hinner med att träna honom. Jag vill inte riskera att skrämma ett stackars barn - Det räcker med alla hundrädda som redan finns. Jag vill verkligen inte vara orsaken till ytterligare en hundrädd människa. Ett hundskall låter ju så plötsligt och högt om man inte är hundvan. Det är alltså det Spirou gör; Försöker skrämma iväg dom, och han har ju tyvärr lyckats med sitt självutnämnda uppdrag att få de där märkliga varelserna på flykt!
Det är vid dessa tillfällen det faktiskt är så bra att ha hundar som kan en mängd cirkuskonster. Jag vill alltid försöka få barn och förälder att vara kvar intill disken (och hundarna), så jag kan visa barnet att hundar kan - förutom att skälla högt och plötsligt - också gör roliga konster. Jag vill att barn (och hund) ska få en i alla fall liten positiv upplevelse av hundar (och barn). Förvånansvärt många gånger så fungerar det; Det nyss gråtande barnet skrattar (fortfarande med tårfyllda ögon) åt (de nyss dumma) hundarna!
Gromit, som är uppväxt med att Kattas ungar ibland hälsar på i butiken, har inte något emot barn. Så länge barnen är inomhus. Utomhus däremot tycker han ofta att främmande barn i en-meters höjd är "märkliga varelser"! Har barnet kommit upp i en- och en halvmeter, så är dom helt okej. Men träning ger färdighet.
Som hundägare upplever jag faktiskt lite som ett handikapp att inte naturligt ha små-barn i min närhet.