*suck* Men lilla Linus...
Förrförra helgen så fick ju både Wilbur och Linus bli nyfriserade och badade. Jag tror att Linus inte riktigt uppskattade sin nya mattes hyss. Att "den nya matten" även fick för sig att ge (så snäll som hon är. Hehe) Linus en liten örontvättskur i ett par dagar uppskattades inte heller riktigt av lill-Linus. Men örontvättskuren var verkligen behövlig.
Igår, när det var dags för den sedvanliga veckoborstningen (som pudlarna faktiskt slapp undan förra helgen), så bara typ "försvann" Linus från denna jord. Undrar om borstningdags och försvinnandet hade nåt samband, månntro? Hm? Om jag tänker efter så försvann han ungefär samtidigt som jag oljade in trimmaskinen (ville fixa till Linus nos).
I alla fall, när det var Linus tur (sist ut av de fyra), så gick jag ut på tomten för att leta reda på rymlingen. Han hade gömt sig under huset!!!
Men... där kan jag ju inte få fatt i honom. Så jag låtsades som ingenting, för jag vägrar att avslöja (mer än de redan vet) att matte är långsam och trög, och att det går hur lätt som helst att kvickt springa undan. Till exempel vid Linus örontvätt, så stängde jag först reträttvägarna från köket (grindar mot sovrum och hall) innan jag plockade fram örontvättsgrejerna. Dummare än så är jag inte, faktiskt. Jo, förresten det är jag; glömmer ibland bort att vara smart och listig.
Hur fick jag nu då fatt i rymmar-Linus som tryckte längst in under huset (som står på pålar)? Jo, jag tänkte efter lite... Vad är det Linus ofta är rackarns kvick till att göra? Jo, att skutta in i bilen. Så jag totalignorerade rymmar-Linus, tog med mig kameran (!) och satte mig - demonstrativt - i bilen. Wilbur hängde genast på, la sig tillrätta i passagerarsätet. Spirou och Pingu hängde på, men de fick hålla sig runt bilen. Vilket jag senare skulle förstå var ett misstag, det här med Pingu alltså.
"Öh?! Vart är ni på väg?!", spanar Linus lite förvånat, men ändå ganska misstänksamt. Han är smart, den där lilla pudeln!
"Hm? Vad gör dom i bilen? Tänker dom åka iväg? Eller försöker hon den där nya matten luras på nåt vis, månntro?", funderar och klurar lilla Linus.
"Jaaa!!", tänker jag när Linus äntligen är på väg mot oss i bilen... Pyttsan!!!
Då dyker sabotören upp!! Pingu börjar jaktleka med ilsken Linus som absolut inte har nån lust till att vara råtta eller nån annan slags leksak till dumma Pingu.
"Äh, kom igen nu, råttan!!", säger Pingu retsamt, och är beredd på att kvickt som attan "ducka" för Linus ilskna försvarsattacker.
Titta på feg-Pingu!!!
Jaha! *suck* Tillbaka till ruta ett.
"Eh, hörru! Vart tog du vägen?", kikar Pingu.
Här är förresten bildbevis på att jag sitter i bilen. Plötsligt så dök Pingu upp i backspegeln...
Kände mig som värsta spionen, eller paparazzin, eller nåt. ;)
Förutom att känna mig som spion, så kände jag mig också lite värdelös som hundborstarfixare. Jag menar, om jycken tycker det är såååå obehagligt, så är man inte så bra. Eller så gör man det inte tillräckligt ofta, kanske. I alla fall inte om hunden är ovan med borst- och fixarstund. Att Linus nyligen hade fått den där örontvättskuren förvärrade nog även tilltron till sin nya matte. Jag försvarar mig med det, i alla fall. Örat ser för övrigt mycket, mycket bättre ut nu. Så det så, Linus!!
"Är kusten klar?", kikar Linus försiktigt fram från hans gömställe under huset. Bilden är tagen från väldigt långt avstånd, som kanske syns på suddet.
Jag insåg att det här funkar inte, så jag gick in utan att ge Linus minsta uppmärksamhet. Kom på att det faktiskt är middagsdags. Så jag - helt "cashual" - ropar: "Maaat! Maten är klaaaar!". Och alla (!) hundarna kommer in i köket, så där bara. Alla fick sin mat - även Linus, förstås. Jag gjorde allt som jag brukar - förutom att även stänga altangrinden. Ha!! Sen när Linus hade ätit sin middag, så hamnade han plötsligt...
... här uppe.
Linus suckade både besviket och ängsligt. Antagligen började han redan nu att smida nya planer hur man ska försöka smita undan till nästa gång.
Den här bilden togs efter borstning, kloklippning och rakning av nos samt tassar (jag var inte så himla noga, gjorde allt mest för sakens skull, typ). Han tog - faktiskt (!) - emot godis efter han fick komma ned på golvet. Jag blev något förvånad över det; jag trodde att han skulle fly fältet direkt.
Han brukar annars ha svårt att äta när han är typ upprörd över något. Så han tyckte kanske att det inte var såååå förfärligt, och att hans nya matte är i alla fall liiite okej.
Om nån skulle undra över hans ofta ganska slarvigt rakade nos, så beror det på att Linus - av okänd anledning - totalt avskyr att bli hållen runt nosen. Jag försöker nu under själva rakningen få till andra grepp (runt nackskinnet,typ) för att få honom att vara stilla med nosen. Men ibland så måste man dock köra med kort tvång.
Men eftersom jag inte vill att han ska få panikkänslor, så tränar jag lite då och då med att hålla lätt runt nosen (utan att raka) och släpper inte förrän han lugnar ned sig, om det så är det allra minsta (typ Bodfäldts "ryggsäcken"-tänk). Och ibland kör jag varianten att bara hålla trimmaskinen mot, men drar den typ "bakåt", utan att raka, bara typ "smeka" med den mot pälsen. Jag måste dock träna detta oftare för att få till en bättring.
Har ju kört typ samma sätt inför kloklippningen, bara för att vänja honom. Varje morgon innan frukosten, så torkar jag bort "ögongojs" på alla hundarna. Första gångerna förvånade Linus mig med att inte fly (!), utan han kommer till mig och sätter sig still och bara väntar lugnt (!!) på att jag torkar hans ögonvrår. Jag passar då på att bara lite lätt hålla i tassarna och klämma lite runt tårna. Framtassarna får jag numera hålla och klämma på rätt så mycket, så kloklippningen går där rätt hyfsat. Det är värre med baktassarna, som jag hittills inte kört denna "torka ögongojs/klämma på tassar"-procedur på. Så nu blir det "baktassklämmar"-procedur. Och "nosfasthållnings"-träning.