Imorse väckte Spirou mig. Jag ville varken vakna eller gå upp. Visserligen kändes det som om jag hade sovit alldeles för länge. Ni vet man blir så där dåsig pga för mycket sömn. Fortfarande blundandes sa jag sömnigt åt Spirou att gå att lägga sig, men jag kände att han och Gromit stod kvar och glodde på mig. "Okej då!", tänker jag, och sätter mig upp. Gromit börjar som vanligt med hans morgonmysprocedur. Han sätter sig mellan mina knän, böjer ned huvudet så jag kan klappa och smeka honom på nacken. Så här har han gjort varje morgon ända sedan han flyttade in hos mig som liten valpspoling på åtta veckor.
Jag hittar bara vänstertoffeln. Jag ger ganska snart upp letandet efter högertoffeln. Jag noterar att Rapport är på TV:n (som har stått på hela natten), så jag bara får för mig att klockan är strax efter nio. Jag har inte glasögonen på mig, så jag försöker inte ens att kolla på klockan. Med enbart en toffel på mig går jag in mot köket för att ta ut Spirous mat från frysen. Detta är det första jag gör varje morgon. På vägen in till köket öppnar jag ytterdörren - Spirou och Gromit "flyger" ut. I ögonvrån ser jag att Wilbur står lite stelt kvar i snurrfotöljen. Jag tänker att han har haft "wet dreams" - att han inte riktigt är förmögen att röra på sig pga det. Att han måste vänta tills den (snoppen, alltså) har blivit mindre. Jag tycker han är lite äcklig, och att det nu antagligen droppar "äckel" i skinnfotöljen. "Äh!", tänker jag, "Det är bara att torka bort!" När jag går tillbaka till vardagsrummet så ser jag att både Spirou och Gromit har gått in igen. Jag tänker nu leta reda på min högra toffel.
Wilbur står fortfarande stelt kvar i snurrfotöljen. Nu börjar jag misstänka att han har ett anfall på gång - att han inte alls har haft några blöta drömmar. Mycket riktigt så är snoppen i "vardags-storlek". Jag böjer mig över honom, och håller armarna runt hans stela kropp. Nu kisar jag mot klockan. Den är bara sex minuter över åtta! "Rump-medicinen!", tänker jag. För att vara beredd ifall han får ett ordentligt epileptiskt anfall, går jag in till köket och hämtar den. I en bra stund står jag sedan med armarna runt Wilbur, som står helt stilla i fotöljen.
"Vad ska jag göra?", tänker jag, "Ska jag ta upp honom i famnen? Ska jag ta ut honom, så han får frisk luft? Nej! Det skulle ju vara mörkt, lugnt och stilla runt honom", fortsätter jag mina funderingar när jag försöker minnas vad veterinär-assistenten sa senast Wilbur hade anfall där på djursjukhuset. Wilbur vänder på huvudet, lägger det mot min högra arms armveck. Men han ändrar sig strax. Han borrar återigen in hela huvudet mellan min högra överarm och min kropp. "Ja", tänker jag, "Han kanske vill ha mörkt!"
Spirou står alldeles intill och ser på. Han har en min som ser både glad, förvånad och lite orolig ut. "Var det därför du väckte mig?", frågar jag, "För att Wilbur hade anfall?" Spirou svarar inte. Som sagt: Ibland undrar man...
Efter några få minuter så kvicknar Wilbur till. Han hoppar ned från sin snurrfotölj. Först är han lite vinglig när han går ut för att göra ifrån sig. Han både kissar och bajsar nästan direkt efter vi gick ut. Det brukar han inte göra annars. Men efter en liten stund så är han precis som vanligt igen. Min lilla olycksfågel till pudel.
Den högra toffeln låg i soffan under filten. Bara så ni vet att den är återfunnen. ;)
><
Om någon undrar varför det är iskallt ute jämfört med hettan som var förra veckan, så beror det på att jag har semester i två veckor. Stackars er som också är lediga samtidigt som jag. Jag menar, om ni vill ha sol och värme, alltså. Själv tycker jag det är ganska skönt med svalare väder. Regn kan jag dock vara utan. På natten får det gärna regna. Det är helt okej med mig. Fast det skulle nog också vara trevligt med lite solsken på dagen. Oj! Nu vill Keaton säga nåt. Varsågod, Keaton!
Jag, Keaton, vill tacka alla som har gratulerat mig på min bemärkelsedag. Alla ni som har skrivit så trevligt i min.. eh... vår gästbok. Jag vill även tacka ALLA tennisbollar jag har träffat på under de senaste 14 åren. Ni är så fina och runda och gula och lena med så där lite lagom tuggmotstånd. Och så studsar ni så himla fint och bra. Jag hoppas att ni har haft det lika trevligt som jag varje gång vi har träffats. Jag tycker så mycket om er, mina älskade tennisbollar. Må ni studsa långt och högt och hem till mig! Tack! VAFF! VAFF! VAFF! VAFF! VAFF! VA..
Keaton, tyst! Är du klar nu?
Keaton nickar, tackar och bugar för sig.
Här kommer videosnutten från Keaton-kalaset:
Den finns även på hans födelsedags-sida.