Egentligen är det bara ett "fel" som fattas...
Vad är det som saknas på den här bilden?
Svar: Keaton. Det här är bilden som aldrig blev tagen. När Keaton ville komma in, så satte han framtassarna på fönsterblecket och kikade in genom fönstret. Jag försökte många gånger att fota det. Han såg så söt och lite förvånat uppfordrande ut där han stod utanför: "Hörru, Matte! Släpp in mig!!"
De sa på djursjukhuset att det skulle ta minst tre veckor innan urnan är klar. Nu de senaste veckorna när jag går mot brevlådan, så undrar jag om det är dags. Idag när jag kom hem, och kollade brevlådan så hade brevet ännu inte kommit. "Men, Keaton! Har du inte kommit än? Var är du?", utbrast jag högt till brevlådan. Efter jag gått ett par steg därifrån, så ångrade jag mig, gick tillbaka för att känna efter i brevlådan ytterligare en gång. Ifall jag missat. Det låg dock bara lite kall snö i botten. Det har väl gått mer än tre veckor nu?
På fredag är det en månad sen. (Gick och kollade almanackan.) Imorgon kanske...
Bilden är från det sista - misslyckade - försöket att ta kort på när Keaton kikar in genom fönstret.
Gromit kikar istället ut, och undrar vad Keaton har för sig där utanför.
En kväll, för cirka en vecka sedan, så fick jag en liten släng av panikångest: "Vad har jag gjort? Jag kommer aldrig mer få träffa honom!". Det var som jag plötsligt insåg den bistra verkligheten.
Jag tröstade mig själv med att minnas... Jag är förresten sååå rädd och orolig för att glömma. Jag vill aldrig glömma. Jag får inte glömma.
Men jag minns. Jag minns precis hur det kändes att bära honom, den där sista dagen, från jobbet upp till lastkajen. Jag hade innan tagit med mig Spirou och Gromit för att hämta bilen från Fregatten-parkeringen. Keaton var tung, men ändå så lätt att bära. Jag skulle kunna bära honom hur länge som helst.
Framme vid djursjukhuset gick vi en liten kort rastningsvända. Bara han och jag. På trottoaren precis utanför, så blev det toalettbestyr. En ej upp-plockningsbar variant. Keaton sista avtryck till världen. Det var Keaton-Skitons hej då! *skrattar* Jag skrapade snö över hans visitkort. Det syntes inte längre - men det finns fortfarande kvar där...
Jag minns också den sista gången jag bar honom. Inne på djursjukhuset, från den ena mottagningsrummet till det andra.. Det sista... Jag kan precis känna honom. Det var lite synd dock - för min skull - att han hade obtrack-täcket på sig. Jag pussade på honom när jag bar honom, men tröjan "var i vägen". Jag vill egentligen få minnas känslan av hans varma päls.
Apropå det... Jag minns exakt hur Baloo kändes när jag bar in honom - till det sista. *ler* (faktiskt) Jag borrade in näsan i hans päls. Han la (som alltid) huvudet på min högra axel.
Baloo, Eskil och Keaton spanande ut över Garnsvikens is där en hurtig skidåkare stakar sig fram.
PS. Nu när jag tittar ut genom mitt vardagsrumsfönster, så kan jag fortfarande se Keaton så där sött och förvånat uppfordrande kika in. DS.