Nu går man med mycket lättare steg än i förmiddags. Känns som man har bantat 10-20 kilo, typ. På ett sätt är det lite synd att mina lätta steg inte beror på viktminskning, utan på att mitt hjärta har blivit bildligt sätt lite lättare. :) Keaton har - en nästan självläkt - lunginflammation. Från början:
Vi fick ju en remiss till detta djursjukhus, som jag inte tidigare har besökt. Jag blev lite förvånad när jag ser att bägge sköterskorna var "gamla bekanta" från djursjukhuset där jag och mina hundar är stamkunder. Det känns ju alltid lite mer tryggt när man känner till varandra. Jag gillade också veterinären. Dels för att vi verkade ha samma åsikt om hur mycket man ska utsätta sin gamla hund för, för att försöka bota dess krämpor. Den gamla hunden ska få ett drägligt liv, så länge livsgnistan finns där.
Mitt gillande beror nog även på att hon efter ha lyssnat och klämt på Keaton, bytte helt inriktning än vad den förra veterinären var inne på. Så istället för att göra ultraljud på hjärtat, blev det röntgen på lungorna, och därefter blodprov. Röntgenplåtarna visade vätska i lungorna, så han ska få vätskedrivande piller på prov (som sen var slut på apoteket. *suck*). Hans hosta har ju faktiskt blivit bättre av sig självt. Så det stämmer ju mot att han har/har haft lunginflammation, som är på tillbakagång.
Blodproven var vad som man kan vänta sig av en gammal "95-årig" herre. Förutom ett värde som var extra högt. Detta kan bero på någon form av cushings syndrom. Han har ju även andra symptomer som talar för detta. Veterinären och jag sa typ samtidigt att detta är, med tanke på Keatons ålder, bara att låta vara. Att låta tiden ha sin gång, typ.
(Det här med cushings syndrom kändes bara välbekant, eftersom jag redan hade lite erfarenhet av det, i och med att Didrik hade denna sjukdom.)
Vi ska på återbesök om fjorton dagar, för att se hur medicinen verkar.
Denna veterinär resonerade lite annorlunda än den förra, även om andra saker som har kommit upp angående Keatons väl och ve. I och med att jag själv föredrar den senare veternärens resonemang, så föredrar jag att lita på henne. Detta är egentligen lite fånigt. Men man är väl inte mer än människa. Precis som även veterinärerna är. Eller är dom..?
Hihi! Apropå rubriken: Hoppas ni har samma sjuka humor som jag. Hehe! Keaton har det i alla fall! :)
PS. Det jag gillade mest med veterinären var att när jag (iklädd röntgenförkläde med tillhörande halsskydd) och Keaton höll på i det varma röntgenrummet, så kom hon in och bjöd mig på en karamell. Det kallar jag för service! ;))))) DS.