I onsdags morse på väg mot jobbet, så utbrast jag plötsligt högt för mig själv i bilen: "Näe! Nu har jag ledsnat på det här. Nu vill jag att Gromit kommer tillbaka!". Ett antal timmar senare, när jag efter jobbet tömmer min brevlåda (alltså den där fyrkantiga som man kan ta på, som är intill vägen ;)) så ligger där ett brev från Albano. Märkligt nog så fattar jag först inte alls "vad de vill nu?" (ja, jag har numera en egenhet att tala högt med mig själv). Inte förrän jag öppnar brevet och kikar in så fattar jag; Gromit är redo att hämtas hem. Genast tänker jag på att jag tidigare hade kännt en sådan längtan att jycken skulle komma tillbaka - och det gjorde han ju nu - fast i ett inte så gosigt skick, förstås.
Nu tror jag inte mycket på djupa meningar och sånt där; utan det är bara slumpen, en tillfällighet (är förresten ett stort fan av tillfälligheter) att jag råkar tänka och längta så där mycket efter jycken samma dag som brevet från Albano kom. Egentligen är det bara logiskt, om man tänker på tidsaspekten.
Då när jag fick brevet så ville jag genast dra iväg för att hämta hem honom: "Han ska inte behöva vara själv där på Albano!", men jag talade förstånd med mig själv, och bestämde mig för att vänta tills idag, fredag, då jag hade mer tid samt en bil som är nyservad med fina sommartassar på sig.
När Spirou och jag imorse gick från infartsparkeringen mot jobbet, så bara drogs jag in till parken där jag lite då och då - under arbetstid - snabbrastade Gromit när han var liten valp. Jag struntade - då som nu - att man egentligen inte får rasta hundar där. Men finns det ingen annanstans, så vad gör man? Och en liten söt valp - vad gör egentligen det?
Spirou och jag strosar bort mot den lite undanskymda delen av parken där Gromit och jag brukade gå. Jag riktigt försökte insupa känslan jag hade då - med den lilla söta och ystra Gromit-valpen som skuttade omkring. Jag ignorerade - nu som då - alla ilskna, ogillande blickar från hyresbostädernas fönster intill - inbillade som verkliga. Det var min tid i parken, jag bara tog den.
Under denna minut Spirou och jag strosar genom denna lite undanskymda del av parken, så bröt jag ihop för en stund. Tårarna bara vällde upp. Jag pussar ömsint min fina Spirou (som fattar nada).
Parken.
Observera den söta skatan som sitter och spanar i mitten av bilden. Klicka på bilden så ser ni den lite bättre.
Har kännt ett vemod hela dagen idag. Det har faktiskt varit lite av en bläh-dag. Har tänkt mycket på att jag efter jobbet skulle åka direkt för att hämta hem Grompan.
Väl där på Albano, så fick jag knappt fram de få orden jag sa till tjejen i receptionen. Samtidigt så funderade jag på hur de som jobbar där hanterar dessa situationer?
Gromit-urnan levererades i en vanlig liten wellpapp-kartong med mitt och hans namnetikett på. Det var även ett litet guldhjärta påklistrad på kartongen. Tänk hur ett litet guldhjärta kan förvandla en liten vanlig wellpapp-kartong! ♥
Jag går med tårfyllda ögon ut med Grompan i famnen. Jag kramar honom hårt, men ömsint. Genast utanför i bilen, så öppnar jag kartongen. Gromit ska inte behöva vara instängd i en liten wellpapp-kartong. Jag vred och vände på urnan. Gromit rasslade lite inuti. Tänk, att jag nu bara tyckte det hördes trevligt! Förut när jag bar Baloos urna, så tyckte jag det var otäckt ifall jag råkade vicka på urnan så att man hörde innehållet. Med Keatons urna hade jag inte samma obehagskänslor, utan ibland så vred och vände jag försiktigt på den bara för att höra honom. Gromit-urnan hanterar jag helt obehindrat. Tänk hur ens inställning kan förändras!
Apropå tillfälligheter; när hundarna och jag kör därifrån, så börjar samma låt i bilstereon som när jag startade bilen första gången efter hans död. Vilken låt det var? Oasis "Whatever". (Hm?)
En gammal "fotosession"på farstukvisten.
När vi kom hem så gick jag och satte mig på farstutrappan som jag ofta gör när det är solsken ute. Hundarna följer givetvis efter. Men denna gång hade jag Gromit i famnen. Och som vanligt så gosade vi allihopa - en hund i taget. Och som vanligt så blir det även lite fästingplockning. Då fick faktiskt Grompan sitta jämte mig på trappan. Han hade inga fästingar på sig. Haha! Nu kommer nog snart ett gäng små män klädda i vita rockar för att hämta mig. Äsch, liiiite tokig får man väl vara!
Jo,Wilbur-stackarn har varit i slagsmål. Det hände när han och brorsan var i skogen. Två jyckar gillade tydligen inte Wilburs uppsyn, eller nåt. Han känner sig nog nu lite mörbultad. Han hade fått tre pyttesmå sår på ena örat och en lite större rodnad vid bogen/halsen. De är nu rengjorda - till Wilburs stora förtret. Det är alltid lika spännande att använda hans "inbyggda morr-detektor" när man letar efter sår i hans lockiga päls; ju närmare såren desto högre och intensivare morr.. :)
Ska väl vara ärlig nog att erkänna att jag faktiskt har hans greppvänliga (som tur är) nos i ett stadigt, men vänligt grepp med ena handen under tiden jag letar och undersöker med den andra handen. Det är tur att man har två händer. Fast Wilbur själv håller nog inte med. Jag blev något förvånad över att han litade så pass mycket på mig att han tillät mig göra rent utan vare sig morr och tandagnisslan.
Wilbur har stor integritet, och kan vara lite väl bestämd. Gammal bild, så här fluffig och fin är han inte just idag.
Efter sårtvättning, middagsutfodring och hyposensibiliseringsspruta (hihi, vad jag gillar lååånga ord) till Spirou, så gick jag åter till Gromit-urnan för att klappa och känna samt vrida och vända lite på den. Nu sitter förresten det där lilla guldhjärtat på urnan istället. ♥
Det är sååå skönt att ha honom hemma igen!