... att nu har man tjuvtränat igen. Först var det i torsdags (tror jag, det är för sjutton nästan en hel vecka sen), och då var det tack vare Louises fel. Hon frågade, och jag svarade ja. Det var faktiskt en ganska konstig känsla att från att i ena stunden ha suttit djupt nedsjunken i soffan i lugn och ro, nästan halvsovandes, plötsligt finna sig i andra stunden på brukshundklubben och snabbrasta hundarna innan träningen. Hur gick det där till egentligen?
Först - håll i er nu - tränade vi... ni sitter väl ned... lydnad. (!) Wilbur fick starta, medan Spirou och Gromit satt fastbundna - och tysta (!) - på "avbytarbänken". Wilbur var hur duktig och pigg som helst! Kul!
Sedan var det Spirous tur. Han är ju en stjärna den jycken! Och Wilbur var nästan tyst där han satt bredvid Grompan och väntade.
Sist ut på lydnadspasset var Gromit. Om jag bara tränar, så kommer han bli hur bra som helst!
Vid lydnadsträningen så var jag lite väl egotrippad. Jag hann aldrig se vad Hjördis och Greta egentligen gjorde, inte heller deras matte. Men jag såg dom i ögonvrån, typ, så jag vet att de var där.
Hjördis och Greta. En bild från förr.
Efter en liten paus vid vattendepån, så gick vi allihopa till agilityplanen där gräset är som grönast och den känns så hemtam och grann.
Det är så kul att se att lilla Hjördis har mognat på sig. Hon har fart och bra hindersug. Man riktigt ser hur kul hon tycker agility är. Fast det är inte så himla konstigt, för agiltiy är kul. Hör du det, Spirou?!!
När Grompan och jag började träna, så började även en viss Herr Pudel att verbalt (nja, på hundspråk, då) protestera lite "försynt" mot att han fick sitta på avbytarbänken. Läs: Föra ett hiskeligt oväsen! Jag fick ganska snart tuppjuck! Jag tog tag i "den försynt protesterande" pudeln, och utvisade honom till bilen. Det blev liksom rött kort direkt! Jag tror att brukshundklubbens grannar uppskattade mitt drag. Det gjorde dock icke Herr Pudel.
Gromit är så himla duktig! Nja.. kontaktfälten är under all kritik, men vem bryr sig? Vi har kul!
Gromit stilla på kontaktfälten - ett minne blott. Äh! (och här lite snett och vint. Äh! igen.)
Sist fick faktiskt Spirre köra några tunnlar och lite slalom. Han tycker det är skoj, men det räcker liksom så, tycker han. Spirou tycker att lydnad, freestyle och rallylydnad är roligare.
Efter att vi alla kände oss träningsklara, så där vi halv elva på kvällen, så släppte vi ut samtliga jyckar. De fick leva rövare runt alla planerna, och skrämma livet ur folk och fä som vågade närma ... Nej, jag skojar bara. :)
Spirou vaktar klubbstugan.
I söndags, så tränade vi lite uppletande hemma på gårdsplanen. Eller rättare sagt, jag tränade att de skulle - en hund i taget, medan de andra två satt lydigt kvar och väntade - gå och hämta en tejprulle, en disksvamp och ett hårtorkmunstycke, som jag hade slängt ut på gårdsplanen bara några meter bort. Det var egentligen det sistnämnda plastmojängen som jag framför allt ville att de skulle klara av att hämta in. Wilbur vägrade. Men till slut fick jag honom att i alla fall ta upp den från marken. DET var ett STORT framsteg! De två springrarna hade inga större problem. Gromit till och med la sig ned i lugn och ro, och tänkte börja gnaga på munstycket av hårdplast.
Att gnaga på ben eller hårtorksmunstycke av plast - ingen skillnad - anser Grompan i alla fall.
Sedan bar det av till skogen, där jag blev galen på jyckarna. Numera är jag noga med att vi går i samlad tropp, men vid denna korta skogspromenad, så var de som tok-nosiga. Det skulle nosas där - och där - och dääär borta. När jag fick med mig en vovve, så var den andra på väg åt ett annat håll, och den tredje åt ett fjärde. Jag blev tokig och skvatt galen! Men flocken var ständigt samlad, fast med en ganska sur och grinig matte som hade simultanförmågan uppskruvad till max.
Istället för att åka hem direkt tog jag en tur till brukshundklubben, när vi i alla fall nästan åkte förbi. Först ut var Wilbur - fortfarande full-nosig. Jag kände hur irritationen växte inom mig, så Nos-Wilbur fick åka tillbaka in i bilen ganska snart. Har ni hört det förut?
Jag bytte till Gromit, och det gick riktigt bra, trots störning med att en kille med en schäfer kom för ett litet lydnadsträningspass så där på söndagskvällskvisten - precis som jag. (Klockan var nu vid 22.00-tiden, typ)
När jag sedan bytte till Spirou, så började förstås Skrik-Grompan protestera i bilen. "Jag får aaaldrig träna!", skrek han i bilen. Först försökte jag vara pedagogisk och så, men jag gav ganska snart upp det. Spirous lilla lydnadstränigspass blev tyvärr därför rätt så kort. Jag var icke på humör. Schäfer-killen gick (flydde?) förresten under Spirous träningspass som var ackompanjerad av Skrik-Grompan till den bakre planen... Hm..?
Allra sist tog jag ut Gromit igen för... AGILITY!!! Jaaa!! (Nu åkte schäfer-killen iväg..) Jag hade innan bestämt att vi skulle bland annat träna staket-hinderkombination, vilket jag är urusel på. Vet inte vad som egentligen har hänt? Förr var jag inte lika värdelös på det. Men.. jag fick till det till slut. Jag måste verkligen vara "på" när jag handlar staket med Gromit, annars blir det fel åt alla håll och kanter.
Slutligen gick jag och hämtade de andra två från bilen, och erbjöd Gromit lite annorlunda nedvarvning efter agilityträningen; de alla fick "leva rövare" på planerna igen. (De springer lugnt runt och nosar av stället.)
Tänk er detta fast en springer är en pudel istället.
När jag åkte därifrån tänkte jag på att jag vill - så gott jag nu kan och orkar - ge alla tre hundarna den aktivitet de nu gillar. Visst så får Gromit mer tid än de andra, eftersom han kan utöva och gillar - precis som jag - agility på tävlingsnivå. Wilbur får lite då och då köra "pensionärs-agility" (hoppbommar på minilågt, och inga balanshinder), och han tycker det är superkul. Och även jag tycker det är roligt. Spirou har för tillfället någon mystisk hälta som kommer och går. Hm..? Alltid är det nåt. Så därför så blev det inget skuttande över några hinder för honom denna gång. Och han är nog lika glad för det.
Apropå det, så minns jag när jag var och hälsade på Lill-Grompan hemma hos hans uppfödare, och jag beklagade mig litegrann över Spirous agilityovilja, hur bestört jag blev av tanken när hon lite försiktigt undrade om jag hade någon gång funderat på att omplacera honom. "Näää! Inte min Spirou!!!", utbrast jag spontant och nästan chockad till svar. Nej, att omplacera en hund bara för att han inte har samma "intressen" som jag själv har finns inte på världskartan. I alla fall inte för mig. Nä, lagt kort ligger! Jag menar absolut inte att det är fel, men för mig är det som om man skulle omplacera sina ungar för de liksom inte passar, om ni förstår vad jag menar. Jag får väl istället anpassa mig till dom och deras förmåga. Visst tyckte jag att det var ganska trist när jag bara hade långsamma Spirou till agilityhund. Fast mycket på grund av det, så uppskattar jag nu Turbo-Gromit såååå mycket mera, än vad jag tror jag skulle ha gjort om jag inte hade haft Slö-Spirre först.
En av mina favoritbilder från Spirous tävlings"karriär". Jag peppar på Spirou som sakta och metodiskt tar sig igenom slalomet medan publiken ler åt oss.
Allt blir ju en erfarenhet. Om man tar det från början...
Visst var eländet med Buster ett riktigt helvete till elände, men att ha varit en tvättäkta problemhundsägare är en erfarenhet som jag inte ångrar. Buster lärde mig så mycket.
Buster, cirka åtta-nio veckor. Inte kan man tro att denna lilla krabat skulle senare ge sin matte mycket "huvudbry" och en del ärr - både fysiskt (knappt synbara) och faktiskt lite psykiskt. Se hans sida här.
Jag ångrar inte heller att jag var tokig och valde Wilbur, en egensinnig valp som inte alls tyckte sig behöva kullsyskon och mammas trygghet, utan rymde från valphagen, och ut på upptäcksfärd - helt själv. "Samarbeta med andra, varför det?!", visade Wibur helt oförstående.Wilbur och jag har ofta gått på "kollitionskurs" (inte riktigt förstått varandra), och att han i sina unga dar fortsatte sin bana som en äkta notorisk rymmarhund, samt även en liten jycke som stressade upp sig till månen - minst - bara han hoppade ett endaste litet agilityhinder (det gick inte att kommunicera med honom på grund av hans höga stressnivå). Det var bara lömsk list från min sida som fick honom att komma tillbaka från upptäcksfärderna (läs: ständiga friarstråter, lydnad hjälpte icke. "Who cares?!", visade han nonchalant fingret åt mig, "Jag ska hitta bruden! Jag kommer sen."). Och när det gäller hans senare agilityfärdigheter så är jag faktiskt rätt stolt över att jag helt själv listade ut hur jag skulle jobba för att hindra för hög stressnivå.
Jag minns så väl den första tävlingen efter jag hade fått ordning på honom, Fagersta modell STOOOR tävling med minst tre banor. Med andra ord, så vimlade det av folk och hundar och söta tikar av alla de slag. När jag tog av honom kopplet framför det första hindret, så minns jag att jag tänkte: "Jag är inte riktigt klok! Släpper honom här - med berått mod - lös!! Min notoriska rymmarjycke - här bland alla andra! Jag är inte riktigt riktig!" Men det gick.
Tja... två uppflyttningspinnar i Hoppklass hann vi i alla fall få till innan hans agilitykarriär så abrupt tog slut (korsbandsskada x 2). Se Wilburs tävlingsresultat.
Jag kan bara känna en stolthet och glädje över all den erfarenhet jag har fått tack vare Wilbur.
Från Wilburs glansdagar. :)
Och så har vi slashasen Spirou, som seeegar sig över agilityhindren, eller frivilligt trasslar in sig i platta tunneln ("Skit-kul!", anser Spirre). Visst, jag måste erkänna att jag själv inte tyckte att det var så himla kul att köra Seg-Spirre. Agility går visst liksom på tid. Men erfarenheten av en hund som inte exploderar på banan tycker jag ändock är guld värd. Inte minst som instruktör.
Slutligen erfarenheten jag - tillsammans med Gromit - just nu lever i. Okej, visst är det jobbigt att mer eller mindre ständigt känna denna oro. Haha! Till exempel för ett par dagar sen när jag lagade mat, och jag upptäcker att Gromit inte är med inne i köket, som han alltid brukar när det är matlagningsdags. Spirou låg i vägen i köket och Wilbur var ute i vardagsrummet - precis som vanligt. Men var var Gromit? Oron rusar genast till. "Har han fått anfall? Var är han?!" Jag dras mellan det fräsande smöret i stekpannan och viljan att genast leta reda på Gromit. Jag skyndar mig att lägga i fläsk-kotletterna i pannan innan smöret bränns vid, rusar sedan runt i huset, ut på altanen, spanar ut över min stora skogstomt. Men ingen Gromit. "Ligger han och krampar därute någonstans? Varför kommer han inte?", oroar jag mig. Sedan kommer han traskande i lugn och ro. Som vanligt så var hönsmatten framme - helt i onödan. I alla fall denna gång.
Ett annat exempel: När vi deltog på Leta-cupen satt ju Gromit i bilen medan jag körde Spirou och Wilbur. Gromit protesterade högljutt i bilen, speciellt när jag och Spirou "Leta-cupade". När Gromit skällde, så oroade jag mig över att han förde oväsen, och att han kanske känner skadlig frustration (med tanke på ep:en). När han var tyst, så kände jag ömsom lättnad över tystnaden, och ömsom oro om att han nu har dött (!). Jag menar, så länge han skäller så vet jag att han lever - i högsta grad.
Gromit bakom galler inne i bilen.
Visst skulle det vara skönt att slippa denna ständiga oro, men då skulle jag ju inte ha Gromit vid min sida.
Ja, det är jobbigt, men man vänjer sig. Och kanske jag oroar mig alldeles för mycket - helt i onödan. Jag måste kanske förtydliga att jag aldrig någonsin visar Grompan vilken hönsmatte han egentligen har. Han är nog övertygad om att hans matte är en cool typ som vet och kan precis allt här i världen.
Hm..? Jag borde nog även förtydliga att jag tycker absolut inte att det är fel att omplacera sin hund, om man av olika anledningar inte riktigt passar ihop. Det är bara så att jag själv inte vill göra det. Visserligen ska man aldrig säga aldrig, men jag vill visa - kanske framför allt för mig själv - att jag kan klara det här. Jag kan träna min hund dit jag vill ha den. Jag kan hantera sjukdomar och annat elände. Jag kan själv! (med lite hjälp av andra) Är man en envis Eriksson så är man.
Denna bild får beskriva min envishet. Soffan bara skulle ut till grindhålet för grovsopinsamlingen. Pressa, pressa, klättra, klättra, dra, dra, knuffa, knuffa ännu mera. Med lite teknik och en hel del envishet så gick det! Att hundarna skulle ständigt "hjälpa till" underlättade det hela - INTE!!
På väg mot grindhålet med två mycket undrande hundar i släptåg. Gromit är också med - springandes runt mina ben.