... Men två gånger är en vana", för att citera.... Ja, vem var det nu då? Odågan Lizzie, eller var det Juni/Cola.... Hm... Äh! Till saken...
Wilbur rehab-simmade idag - Gissa vem som fick anfall? En ledtråd: Det var inte jag...
Nästan likadant som förra gången, så började kramperna vid paus-vilan. Innan det hände, medan Wilbur simmade sina elva minuter, så uppförde han sig lite annorlunda - han simmade liksom bara framåt, han svängde inte lika "mjukt" som han annars brukar. Jag talade lugnt medans han simmade, och försökte smeka honom lite då o då på huvudet.
Jag såg nästan genast på Wilbur vid paus-vilan att nu står det inte riktigt rätt till. Så jag ropade på hjälp. Wilbur hade ännu inte börjat krampa, men han kunde liksom inte röra på sig. Sköterskan kom in, och jag undrade om jag skulle pula i "rump-medicinen" redan nu? (Jag hade tagit med mig det för säkerhets skull.) "Jag går o hör med veterinär", svarade hon. Direkt efter hon hade gått började stackars Wilbur att krampa, så jag tog återigen denna dyblöta jycke i famnen, och gick efter för att leta rätt på sköterska/veterinär. Försiktigt smög jag in bakom "kulisserna" där jag hittade dom. "Kom in här!", visade de mig genast, och jag fick komma in till typ operationsrummet eller uppvaket, eller vad det nu var för ställe. (En liten katt satt i nån typ av syre-plast bur, eller nått.)
De tog genast hand om Wilbur - alla var så vänliga, och de jobbade effektivt med min hund - rätt som det var hade han fått "rump-medicin" i bak och kanyl i ena frambenet* av två sköterskor medan veterinären lyssnade noga på hjärtat. En annan sköterska hade fixat handduk och varm filt som snabbt invirades runt blöta och skakande Wilbur.
Jag, som ibland kanske är lite väl försynt av mig, tyckte det var lite pinsamt att vara orsaken att ha satt igång ett sådant "hallabaloo", så jag skämtade lite grann, så där man kan göra när situationen känns lite obehaglig eller obekvämt, men veterinären var vänlig fast allvarlig - hon tog Wilburs anfall med största seriositet - hon upprepade vad de andra hade nämnt - att hunden kan dö av anfallen - Därför måste man försöka bryta det snabbt.
Jag vill ge en stor eloge till de som jobbade ikväll på Arninge Djursjukhus för all hjälp o omtanke! Min plånbok tackar faktiskt även den för mkt bra pris för servicen.
Wilbur tackar han också! Fast han tyckte sedan han piggnat till att det var en oerhörd brist på mat på det där stället! En "bi-effekt" av "rump-medicinen" är just ökad hunger. Envist visade han mig "Hörru! Det finns käk i jack-fickan! Hörru! Hörru!!", genom att nosa och knuffa på jackan medan han ihålligt gnällde. Han fick nästan alla bitar - MEN HAN VILLE HA MER O MER O MER!!!
Hur som helst... Nu är det slut på Wilburs rehab-simmande. Och jag ska nu försöka att hålla honom borta från ansträngande och uppstressande aktiviteter. Tydligen har gårdagens blod-prover skickats iväg till externt labb. Det fattade inte jag då, eller så glömde de nämna det. Vi får se vad det blir för prov-svar. Om han ska få medicin eller inte.
Gissa igen om det var skönt att komma hem och byta till TORRA OCH VARMA kläder!!!! :)
Wilbur ligger nu och sover lugnt och tryggt i soffan.
*Kanylen sattes dit på en gång för säkerhets skull, ifall "rump-medicinen" inte skulle räcka till. Då sätts muskelavslappnande medel direkt in i blodet. Allt för att kramperna skall brytas så snabbt som möjligt. Ja, alltid lär man sig något nytt... Det är inte bara bra för hälsan, utan det är även lärorikt att ha hund! :)
PS. Jag kommer numera ALLTID ha "rump-medicinen" med mig. Men jag hoppas innerligt att jag ALDRIG ska behöva använda den - HUR SJUTTON ska jag lyckas att få in den i rumpan, medan Wilbur krampar???? Fast... Om man trycker i den så tidigt som möjligt, så kanske..... Ja ja, hoppas jag inte behöver utsätta vare sig mig eller Wilbur detta! DS.