Sist nämnde jag väl att Wilbur har börjat gå flera steg på sitt onda ben, och att jag upptäckte att han har fått vätskeansamling vid knät. Han hade en riktigt stor vätske-bula. Nästan en decimeter stor. Hos veterinären tömde de någon deciliter rödaktig, men klar vätska. De lindade hans ben hårt för att få ned svullnaden, och framför allt få bort bulan från själva såret, för att förhindra att stygnen skulle gå upp. Veterinären sa åt mig att hålla koll på tassen, så att inte den svullnar upp pga den hårda lindningen runt knät. Wilbur fick även en antibiotika-kur för att resten av vätske-bulan skulle försinna av sig själv, typ.
Vid midnatt efter en stunds lek o rastning (med alla hundarna) på tomten, såg jag hur Wilbur-stackarn slickade på sin.... stora uppsvullna tass. Den var iskall och hård. Tårna spretade utåt. Illa kvickt klippte jag bort bandaget runt knät. Tassen kvicknade till ganska snart - Puh!
Wilbur är annars pigg o alert - nästan lite för pigg!! Han har börjat studsa - vilket är totalt förbjudet! Ni vet väl att en pudel är lika ofta i ögonhöjd som i knähöjd. Han vill gå längre promenader - vilket han inte heller får. "Bläh!", säger Wilbur, "Jag e frisk nu! Men låt bli mitt knä!" Han har definitivt tröttnat på tratten. Fast han är riktigt duktig på att bära den - om han fastnar någonstans, så vickar han bara till vant med nacken - han är loss, för att sedan rusa fram igen. Till nästa stopp... När jag har honom under uppsikt, så tar jag av den, och man riktigt ser hur skönt han tycker det är att vara utan. Han gnuggar ögonen ett tag, sedan passar han på att ha lite intimvård och sedan får varje tass lite slick-omvårdnad. När det sedan är dags att sätta på tratten igen, ser han lite less ut. Jag förstår honom!
Visst ser det skönt ut att få slippa tratten en stund.
Idag har vi varit och tagit bort stygnen, fast han slipper inte tratten än - två dagar till. Sedan... FREEDOM!!! (Såret är inte helt läkt än.) Wilbur går riktigt bra på benet. Han struttar lite lätt till bara. Nu börjar rehab-träningen igen...
Hela familjen i soffan - en del med tratt andra utan tratt!
Wilbur brukar inte ligga så här nära!! Spirou vet inte riktigt hur han ska bete sig. Han vågar knappt röra sig. Vet inte varför Wilbur har börjat vilja ligga nära - han kanske känner sig lite frusen.
Även Keaton fick vara värme-kudde!
Det ska bli intressant att se om Wilbur fortsätter med denna gosiga närhet även efter knä-skadan är helt läkt.
Så här brukar det se ut - Wilbur för sig själv i ett hörn.
Just det! Jag glömde berätta om när dom tog bort det där smärstillande-plåstret. Wilbur gillade INTE det!! Ni vet väl alla hur det känns att riva bort plåster där man har hårstrån - Hundar har PÄLS!! Behöver jag säga något mer....
Jag tvångs-höll Wilbur-stackarn. Skötaren tyckte det var säkrast att sätta munkorg på honom. Hon försökte rycka bort plåstret så fort som möjligt. "Ajjjjjj!", sa, nej, morrade Wilbur. Med all rätt!
Det var tvångshållning även vid vätske-uttappningen (utan munkorg denna gång). Det gick ganska fort och smidigt. Veterinären sa att om det går utan nedsövning, så är det bättre för kroppen, som då slipper arbeta bort alla dessa medel. Man försöker vara lugn och även bestämd för sin hunds skull. Men egentligen är man ju en sådan höns-matte. Ibland är man dock bara tvungen att sätta på sig "skådespelar-talangen". Vad gör man inte för sin stackars hund, men... hur i alla världen förklarar man att det snart är över, att allt blir bra - sen...